Deppar du fortfarande över att Sverige åkte ut ur EM i fotboll? Eller över att europeiska mästerskapet snart är över? Bryr du dig inte ett dugg om sport?
Det gör detsamma. En tävling som pågår hela året är nämligen det cinematiska mästerskapet! För vem har sagt att man inte kan tävla i film?
Det cinematiska mästerskapet, CM, har ett tydligt syfte. En fråga att ta reda på: Vilken film var egentligen 2015 års bästa? Visst, de första kandidaterna presenterades i december. Men under 2016 har flera filmer som tekniskt sett är från 2015 anlänt, och dessa är helt klart värdiga utmanare.
Vi måste helt enkelt låta dessa filmer gå två halvlekar mot varandra, naturligtvis i en slumpmässigt utvald ordning. Referatet som följer är noggrant och helt seriöst (…)! Genom att studera lagkaptenernas respektive spelstil och uppställningar, strategier och misstag, och analysera de olika spelarnas prestationer, kan vi tydligt se vilket av de två lagen som varit den värdige vinnaren och varför.
VS. 
Matchen som inleder dessa kvartsfinaler är en riktig rysare, en stormatch mellan två favoritkandidater – det är när Carol möter Room, och vi kan lita på en ohyggligt jämn match! Carol, under Todd Haynes minutiösa ledning, placerade sig högt på den ursprungliga listan, och leds av två stjärnforwards (Cate Blanchett och ”Wayne” Rooney Mara). Å andra sidan är Room, med mindre prestige och färre storspelare, en stark contender som rört var och varannan människa till tårar och gett lagkaptenen Brie Larson en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Utmärkelser som Carol i allra högsta grad suktade, men förnekades.
Matchen sponsras som alltid av Spoilers ’R Us.
Domaren blåser!
0-10 minuter. Room är det tydliga offensiva laget och visar upp ett mycket genomarbetat anfallsspel; Brie Larson och unga begåvningen Jacob Tremblay har ett otroligt samspel och de är uppbackade av ett manusarbete från Emma Donoghue samt ett klaustrofobiskt tätt foto- och klipparbete. Room ligger på motståndarnas planhalva konstant, med ett scenario som fängslar och förfasar i en och samma skinnade enhet.
Carol har sina forwards Cate och Rooney, men inledningsvis arbetar laget hårt med ett försvar i form av extremt skickligt, analogt foto, minutiös scenografi och kostym och en stämning som är så tät att ingenting kan komma igenom det.
15-25 minuter. Spelet börjar centreras mot mitten när Cate och Rooney börjar arbeta parallellt med varandra i ett susande avancerat anfallsspel – de skapar friktion i sättet de kommunicerar med varandra på olika håll, och vi undrar när de ska mötas.
Room balanserar deras sublima anfall med en mer saklig approach, försvarsspelaren Sean Bridgers jobbar hårt för att bli ett hot att matcha Larsons intensitet.
25-30 minuter. Cate och Rooney får extra hjälp av fotografen Edward Lachman och de upprivna/uppgivna Jake Lacey och Kyle Chandler, men det kastas många uppgivna och oroade blickar mellan spelarna…
… och teamet Larson/Tremblay kan ta kontroll över spelet igen i en rasande spännande rymningsaktion som innefattar en matta och en långsökt nödlösning (som likt förbannat är effektiv!).
30-40 minuter. Carol börjar reda ut luckorna i försvarsspelet, och Chandler finner en plats i dramat när Cate och Rooney återigen går skilda vägar; Rooney på sitt håll har svårt att kommunicera med mittfältet och den frånvarande kavaljeren Jake Lacy.
Room tar tillfället i akt och attackerar med sin rasande spännande matt-flykt – Larson, Tremblay, Bridgers och mattan har inga problem att ta sig igenom allt försvar här och det är Tremblay som sparkar in 0-1 via fenomenal hjälp från Bridgers, som äntligen börjar visa lite framtoning i matchen.
40-45 minuter. Lag Carol ser, som alltid, småsurt och avvaktande ut; varje spelare tycks hänga läpp på varsitt håll och stämningen är melankolisk och tillbakadragen.
ANDRA HALVLEK
45-50 minuter. Rooney och Cate tar definitiv handling i spelet, de slår samman och överrumplar Room fullständigt med en romantisk roadtrip som öppnar upp för briljanta förskuggningar och sublima klipplekar. Larson är groggy i en strategi som försöker börja om efter peripetin och 1-1 kommer mycket tidigt i andra halvlek. Carol avancerar stort, medan vi undrar om Room har lika mycket att bjuda på i andra halvlek som i första.
50-60 minuter. Room har bytt ut fotografen och klipparen mot William H. Macy och Joan Allen, vilket gör att Room nu är en veritabel skådespelartrupp. Allen och Macy får upp ångan på mittfältet medan Larson och Tremblay faller tillbaka i bakgrunden. Det är dock väldigt mycket gräl och trumpen ovilja på plan. Doldisen Tom McCamus, som den sympatiske Leo, är anfallets mest karismatiska närvaro och han står för mest skott på mål.
60-65 minuter. Spelet har rört sig på mitten av planhalvan under andra halvlek men Rooms gnälliga skådespelare blir tröttare medan Carols noggranna samsvetsning är svår att stoppa. Utan förvarning går Cate och Rooney ihop i föreningen vi alla har väntat på – de ”gör det”! – och 1-2 är ett faktum. Stort jubel, medan Room-gänget sitter och glor på varandra.
65-67 minuter. Carol får upp ångan och går rakt mot ett 1-3 i och med en oväntad, melodramatisk twist! Linjedomaren är dock bestämd, twisten är något skev och filmen är off-side.
67-70 minuter. Carol återgår till sitt metodiska försvarsspel medan Larson hittar ny kraft via Allen – mor och dotter piskar upp fantastisk aggression och de hugger fram mot en kvittering som aldrig kommer, eftersom Cate och Rooney nu är fullt inne i sina karaktärer och har jobbat hårt och länge på att de ska nå fram.
70-75 minuter. Larson blir mer och mer galen och blir till slut utvisad, vilket gör att Tremblay får jobba hårt som den kvarvarande stjärnspelaren i lag Room.
Cate försöker en gång för alla göra upp med Chandler medan Rooney blir lag Carols centrala figur – medan Cate visar upp ett modigt moderskap så soulsearchar Rooney och hittar nya nivåer i sig själv. Tremblay kör gasen i botten ihop med super-assisteraren Allen med ett ”I love you!”
Men Cate kontrar med Kort möte-inspirerad tragedi och är överlägset bättre.
75-80 minuter. Båda lagen är i ett dödläge med varsin ”de skiljs åt och sammanförs”-strategi och ingen kan nå fram till den andres planhalva. Carol är djup, mystisk, full av djup och tolkningar, extrem skönhet och utmärkt skådespeleri; Room har en enklare och mer aggressiv stil, men spelet mellan Larson och Tremblay är perfekt opretentiöst, så klart och emotionellt rått (samtidigt med djupet intakt) att de matchar varandra.
80-90 minuter. Mot slutet av spelet darrar Carol av upphetsning och Room har svajat iväg i trevliga montage, som om de redan accepterat en förlust i denna mycket jämna match. Domaren blåser av och Carol har vunnit med 2 mål mot 1 och de har därmed gått vidare i tävlingen.
