Jag har länge varit oklar över vad jag tycker om aktiv dödshjälp, men medan jag såg Livet efter dig förstod jag (något överraskande) vad jag tycker. Jag är inte ”emot” assisterat självmord. Men jag tycker att det är, i brist på bättre ord, fel. Vem som helst som vill dö, och agerar utefter den viljan, begår självmord. Omständigheterna är alltid relativa. Om jag någonsin skulle vakna upp efter en olycka och finna mig själv förlamad från nacken ner så inbillar jag mig att jag skulle vara mer som Christopher Reeve och mindre som Will Traynor (Sam Claflin), som vill dö efter sin paralysering. Han påstår att han har två liv. Ett efter olyckan och ett före. Och att det andra inte är hans ”riktiga” liv.
Det låter förstås begripligt på en rent emotionell nivå, men det är helt enkelt inte sant. Så kan ju människor också säga efter en skilsmässa, ett dödsfall i familjen, eller om de själva blir allvarligt sjuka. Vem som helst kan faktiskt hitta en anledning att ta livet av sig – för att referera till Camus, varför väljer vi att leva överhuvudtaget?
Sådana moraliska spörsmål ter sig kanske oproportionerliga om man pratar om en film som Livet efter dig, en perfekt medioker romantisk dramedi i den högst suspekta sjukdomssnyftargenre som fått en ny ungdomsspinn de senaste åren (se även Förr eller senare exploderar jag och Me, Earl and the Dying Girl), men jag tycker inte det. Filmen må ha sentimentala montage med popsånger, och Emilia Clarke har säkert femton fantastiska klänningar i den, men i grunden handlar den om dödshjälp. Så är det. Och det är ett av filmens problem.
Inte i sig, förstås. Kan man göra en lyckad romantisk dramedi om dödshjälp? Säkert. Men Livet efter dig är inte den filmen. Den måste ge tårar och skratt i en balanserad, förljugen vågskål, så därför måste den också censurera 90% av alla deppiga detaljer i en paralyserad människas liv och istället förvandla allt till en egoistisk babblig tirad, som gör självmordet till en anständig akt att genomföra för en man ur överklassen, på samma sätt som män en gång i tiden duellerade till döden eller som den japanska harakiri-traditionen. En fräsch finanskille som hänger i Paris, gillar solsemestrar och extremsporter, kan ju inte gå och bli ett kolli! Han har ju sin heder att tänka på.
Det här är inte en förhastad politisk analys – patriarkal ordning är en praktiskt taget oförändrad tradition i den romantiska flickberättelsen. Varje flicka behöver en ”Pappa Långben” som leder hennes väg, som härskar över henne och som sedan belönar henne med att låta henne ”bli till”; se allt så klart, bli en helt ny människa, bli fjärilen ur larven.
Hur mycket självständighet och småstadsgenuin glädje som man än försökt klämma in i Louise, vår huvudperson, spelad av Emilia Clarke – mest känd från ”Game of Thrones” (som alla i den serien) – så går hon inte att förstå som något annat än en docka i ett kliniskt dockhus.
Man kan kalla henne för en Manic Pixie Ordinary Girl. Louise är superglad, superpositiv, supernaturlig, jobbar på café och är snäll mot de gamla människorna som kommer dit utan att veta vart de är. Eftersom hon är superbrittisk har hon en superbrittisk familj vars medlemmar gärna tränger sig in i ett och samma kök när det är dags att laga mat. Hon är också superarbetarklass så hon måste ta vad för jobb som helst när det där caféet konkar.
Filmen är byggd på en bestseller, och jag kan se framför mig hur en läsare skulle kunna göra romanfiguren Louise till en riktig person framför sina inre ögon. Hon är en helt vanlig tjej, som mest jobbar om dagarna, drömmer om ett annat liv utan en tanke på att fullfölja de drömmarna, läser Marian Keyes, har aldrig sett en film med undertexter och är av oförklarlig anledning ihop med en självupptagen, träningshetsande snubbe (Matthew Lewis) som har ”Dumpa mig” skrivet i pannan.
Även den mest simpla underhållningsromanen har mer mellan raderna än längsmed dem, så det går säkert att få de här sakerna att landa i någon slags inre verklighet för en läsare. Film är däremot konkret. Bilder. Så fort Emilia Clarke ler, och hon gör det ofta, så gör hon det på samma sätt – krampaktigt, med de där ögonbrynen böjda – och i varje scen har hon en ny klänning som får en att tänka på kostymörens ambitiösa arbete (Louise är för övrigt intresserad av mode, vilket gör att nästan allt hon pratar om är kläder).
Hursomhelst. Intrigen är egentligen det minst intressanta med filmen: En klassisk av-och-på-eventuell romans. Louise tar det jobbet hon kan få – som personlig assistent till Will, den ekonomiskt oberoende paralyserade mannen som är inrullad i en matta av självömkande. Han är förstås stel (bokstavligt talat) och sur och likgiltig mot henne. Jag tror att vi ska tolka det som att han är deprimerad, men filmen vill förstås inte trycka för hårt på den verkligheten.
Via ett och annat montage kommer Louise på samma tankar som kvinnor som blir kära i fängelsekunder får: Kanske jag kan förändra honom! Kanske jag kan göra honom glad igen! Kanske jag kan bli hans mening med livet! Will har visserligen bestämt sig för att ta livet av sig, han har bara gett livet sex månader till för sina föräldrars skull, men kanske kan hon få den snobbiga surpuppan på bättre tankar?
Ja, ni hör kanske att det är ganska stora avstånd mellan filmens allvar och lättja. Den befinner sig egentligen i en olöslig sits – det finns ingenting romantiskt med en man som vill dö, och därför finns något olustigt och desperat över Louises maniska, slaviska godhetsiver. Inte heller finns det något charmigt med livet som förlamad, eller livet som personlig assistent, så filmen kan inte gå in på de sakerna heller.
Louise och Will har faktiskt ingen romantisk potential. Om han väljer henne istället för att dö så är hon bara en livlina, något han väljer av egoistiska skäl. Och om han väljer att dö fastän han älskar henne så är han också en egoist.
Filmens lösning är att jämna ut så mycket som möjligt av filmen i romkom-paletter och feel-good-scenarion (Louise har definitivt läst Bridget Jones’ handbok för hur man beter sig så klumpigt som möjligt i sociala miljöer) och framför allt lämnas allt i Emilia Clarkes knä. Hon är extremt professionell i filmen, så tillvida att hon levererar alla repliker på rätt sätt och kan le, skratta, snubbla och gråta på kommando. Lydig flicka. Gud så romantiskt.
FREDRIK FYHR
LIVET EFTER DIG
Originaltitel; land: Me Before You; Storbritannien.
Urpremiär: 2 juni 2016 (Danmark, Sydkorea, Singapore, Thailand).
Svensk premiär: 17 juni 2016.
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa XT Plus); DI/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Emilia Clarke, Sam Claflin, Janet McTeer, Charles Dance, Stephen Peacocke, Matthew Lewis, Samantha Spiro, Brendan Coyle, Jenna Coleman, Vanessa Kirby, Alan Breck, Muzz Khan, Ben Lloyd-Hughes, Stephen Chance, Joanna Lumley, Lily Travers.
Regi: Thea Sharrock.
Manus: Jojo Moyes, efter sin bok.
Producent: Alison Owen, Karen Rosenfelt.
Foto: Remi Adefarasin.
Klippning: John Wilson.
Musik: Craig Armstrong.
Scenografi: Andrew McAlpine.
Kostym: Jill Taylor.
Produktionsbolag: New Line Cinema, Metro-Goldwyn-Mayer (MGM).
Svensk distributör: SF.
Betyg och omdöme: Medel – traditionellt utformad romantisk dramakomedi med ett allvarligt ämne som den inte hittar något sätt att koppla till innehållet; kan upplevas som en mer klinisk och obehaglig film än romantisk.
2 svar på ”Livet efter dig”