Fem tusen människor klättrar över varandra för att vara med i Mohsen Makhmalbafs nya film – och i samma stund är de med i den. Den berömde iranske regissören har annonserat för auditions, och han sitter bakom ett bord och tar emot person efter person, som en blandning av förhörsledare och Idol-jury. ”Varför vill du vara med på film?” – ”Kan du skratta? Kan du gråta? Skratta! Gråt!”
De tror alltså att de ska få spela en roll i Makhmalbafs nya film, och det är alltså exakt vad de får. Filmen är den som pågår. Salaam Cinema, ursprungligen gjord för att fira filmens hundraårsjublium, började som en sak – men det gigantiska arbetet med auditions räckte för att göra en helt egen film. Makhmalbaf kom istället att göra, bokstavligt talat, en film om filmen. En film där han grumlar gränsen mellan verklighet och fiktion – en zon där han, liksom många andra iranska regissörer, spenderat stor del av sin tid. Många av människorna ser snopna ut när Makhmalbaf, efter att ha beordrat dem hit eller dit, säger ”tack, du är med i filmen, det räcker”.
Det finns lager på lager av metafiktion i filmen – för Makhmalbaf spelar ju sig själv, i en situation som till hälften är fingerad; vissa sekvenser är dokumentära, andra scener innehåller skådespelare – men ställda intill varandra går de inte att skilja från varandra. På samma sätt går det inte att avgöra om verkligheten spelar mer roll än fiktionen, eller till vilken mån det spelar roll att skilja dem åt.
Själva audition-sessionen är en ganska monoton tillställning, eftersom Makhmalbaf är oavbrutet didaktisk. ”Du har tio sekunder på dig att gråta”. ”Tycker du att du ser ut som en filmstjärna?”. ”Vad är du bra på?”. ”Gå härifrån… kom tillbaka. Vill du gå? Vill du stanna kvar? Gråt. Skratta.”
Genom sitt stoneface provocerar Makhmalbaf fram känslor hos de som kommer, vissa faller i gråt medan andra blir förvirrade; andra accepterar att de inte kan skratta, eller gråta, på kommando medan andra envisas med att försöka – medan andra verkar ha talang på riktigt. I vilket fall som helst så arbetar Makhmalbaf subtilt, under sin mask av likgiltighet, med att få så mycket liv och rörelse ur deltagarna som möjligt.
Men varje pol av filmen leder till en ny meta-utsvängning. Makhmalbafs Kafka-liknande process har naturligtvis en till dimension – han tar på sig den stora maktens språk, arbetar för att manipulera och förvirra, och han exemplifierar människors lydnad och maktens auktoritet. Som en man av förhållandevis stor makt har han ofrivilliga likheter till de makthavare som får landet att kuva under ett religiöst och politiskt förtryck. Och fastän de fem tusen audition-ansökarna är där på grund av sin kärlek och passion – till filmen, till konsten, till det egna uttrycket, till de egna drömmarna – så speglar också bilden av dem den galenskap som finns i blind fanatism.
Vilket är orsaken till att vi spenderar så mycket tid åt att se människorna, om de är skådespelare eller ”riktiga” människor (Makhmalbaf har redan skapat en typ av syntax där vi inte kan skilja dem åt), i närbilder. Den unge mannen med den vackra rösten. Den unga kvinnan som tror på kärleken och budskapen i alla filmer. Den unga mannen som låtsas vara blind för att väcka sympatier hos regissören. Kvinnan som egentligen bara vill ha pengar för att rädda sitt äktenskap. Vissa för ingående resonemang om konstens betydelse. Andra ler blygt och tvekar, som om de egentligen inte vet vad de gör där.
Men de möts alla av samma sak: De är med i filmen. Detta är filmen. Eller: Detta är film. Bilder av verkligheten som, när vi sätter dem i ett vidare resonemang, blir en verklighet gjord av bilder. Enligt de tyska fenomenologerna är livet bara en upplevelse av intryck, fenomen som kommer mot oss, och sett ur den synvinkeln är film och verklighet i grunden samma sak. Som en hyllning till mediet är Salaam Cinema därför lika enkel som perfekt.
Filmen är liten och flyktig, liksom gjord i förbifarten, och det kommer troligen från ett gott självförtroende och en kreativt stimulerande tid. Filmen gjordes 1995, när den iranska filmen hade nått sin internationella topp. Abbas Kiarostami skulle vinna Guldpalmen två år senare med A Taste of Cherry och hans kanske mest berömda film Close-Up (1990) gick fortfarande som en löpeld mellan olika festivaler. Jafar Panahi var på väg att släppa Den vita ballongen (1995) och Makhmalbaf själv var bara ett år ifrån den semi-självbiografiska A Moment Of Innocence (1996), hans eventuellt mest berömda och populära film.
Detta var alla filmer som hittade en lekfull spinn på en poststrukturalistisk teoribildning som blivit mer och mer en sak av leda, ett museum utan besökare, en fransk nya våg som dött en långsam död via Godards videofilmer och Straub-Huillets ändlösa filmade reciteringskalas – den iranska filmboomen var ett in- och utvändande av filmen från åskådarens perspektiv; det var filmer gjorda för att ses och upplevas. Gjorda för att utmana åskådaren, ja, men kognitivt, inifrån våra egna hjärnor, för att visa hur vi rent tekniskt tolkar det vi ser genom att helt enkelt locka fram det.
Salaam Cinema fungerar som en prolog och ingångsport för den som är obekant med denna stimulerande filmtradition, som eventuellt kan sägas ha mynnat ut i Asghar Farhadis mästerliga psykologiska filmer (About Cherry, Nader och Simin, Det förflutna) som placerade upplevelse-ambivalensen i en stark dramatisk kontext.
Men Farhadi regidebuterade inte förrän år 2003, med Dancing in the Dust, och innan dess pågick denna cinematiska lek på en mer embryonisk nivå; en regissör som Makhmalbaf kunde arbeta, trots den hårda iranska filmcensuren, med en film som Salaam Cinema. Makhmalbaf hade tidigare gjort mer strikt politiska filmer – den här ifrågasatte i grund och botten absolut allting.
Det var en vändning till något mer radikalt, och samtidigt inte. Där de iranska filmer som haft aktiva politiska budskap blev egna angelägenheter var det de meta-fiktiva som blev uppmärksammade internationellt. Det är ett tecken på att det didaktiska och intellektuella fungerar sämre på film än det intuitiva och oförklarliga. Det där som man i brist på bättre ord kallas filmens ”magi”. Det kan inte förklaras, men det kan demonstreras – som i den här filmen.
FREDRIK FYHR
SALAAM CINEMA
Originaltitel; land: Salaam Cinema; Iran.
Urpremiär: 14 april 1995 (USA).
Svensk premiär: –
Speltid: 75 min. (1.15).
Åldersgräns och lämplighet: –
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Shaghayeh Djodat, Behzad Dorani, Feizola Gashghai, Maryam Keyhan, Mohsen Makhmalbaf, M.H. Mokhtarian, Kambiz Shabankare, Mirhadi Tayebi, Azadeh Zanganeh, Moharram Zaynalzadeh.
Regi: Mohsen Makhmalbaf.
Manus: Mohsen Makhmalbaf.
Producent: Abbas Randjbar.
Foto: Mahmoud Kalari.
Klippning: Mohsen Makhmalbaf.
MusikShardad Rohani.
Produktionsbolag: Amoon, Green Film House.
Svensk distributör: –
Betyg och omdöme: Bra film – expressiv och fascinerande pseudo-dokumentär som demonstrerar koncentrerat skådespeleri i en meta-cinematisk kontext (det ni!).