Biosommaren 1996: Vecka 22

Veckans utvalda film

Välj ett liv. Välj en bil. Välj veckans utvalda film från 1996. Välj Trainspotting.

Amerikanska premiärer

THE ARRIVAL

Se där. 90-talet var så UFO-fixerat att en mysig liten mellanbudgetfilm som The Arrival kunde få plats i sommarens utbud. En mullig Charlie Sheen har huvudrollen som astrofysiker – detta var tiden då han (mer eller mindre) var en seriös skådespelare – som upptäcker ett meddelande från yttre rymden och märker att alla är emot honom: Ju mer han nosar, desto större, och mer ”Arkiv X”-liknande, blir konspirationen.

Såklart, såklart, såklart! Allt är en konspiration och det är inte paranoia om de verkligen är ute efter dig! Manuset är tätt och pseudo-intelligent på det där Michael Crichton-sättet. Å ena sidan har vi lustiga comic reliefs, å andra sidan har vi ett politiskt samvete från en seriös biroll spelad av Lindsay Crouse; å ena sidan spelar Ron Silver skurk igen, å andra sidan finns hyggligt genomtänkta sci fi-idé.

På det stora hela får man nog säga att det här är en oförtjänt bortglömd liten film. Det är ett säkert kort för fans av skräpig, konspiratorisk sci-fi och filmen ger en gammal hederlig nattbio-aktig stämning.

DRAGONHEART

Sean Connery måste ha känt sig redo för pensionen vid det här laget, för i andra halvan av 90-talet tog han en spurt med ett par storfilmer – den mest kända, The Rock, kom senare denna sommar men låt oss inte förglömma DragonHeart där han gjorde rösten åt en CGI-drake.

1996 var fantasy en rätt stendöd genre, så det är något fascinerande att se den här filmen efter tjugo år. Det mest uppenbara tecknet på att tid gått är draken själv, som ser riktigt trovärdig ut… om man jämför med animationen i det gamla Hugo-spelet.

Sista chansen nu!

Filmens fluffiga story är rätt menlös – Dennis Quaid spelar den tilltänkt råbarkade hjälten (vem tyckte att Dennis Quaid var en bra hjälte?) som lär känna den skotska draken trots att han är en drakjägare, bitter efter att hans protegé (David Thewlis) blev en tyrannisk kung.

Yada, yada. Filmen är mest intressant som kapitel i berättelsen om datoranimering – jag skulle vilja föra argumentet att CGI är lika ”fejk” eller ”själlöst” som modeller eller dockor, och precis som i analoga effekter så handlar det om hur skickligt hantverket är. Jag tror vi kanske långsamt börjar acceptera digitala effekter på en kognitiv nivå. En docka fungerar inte för att det är en docka och CGI fungerar inte för att det är CGI. Det fungerar om det fungerar. Draken i DragonHeart må vara en uppenbar effekt, men det är också en sympatisk effekt, och draken är den bästa skådespelaren i filmen.

EDDIE

Varför ändra på ett vinnande koncept? På samma sätt som Robin Williams alltid fick göra samma ”underdog går upp mot byråkrati”-klyscha i film efter film, var det Whoopi Goldbergs lott att upprepa ”karismatisk figur leder mot alla odds underdogs till succé”-formulan från En värsting till syster.

”En värsting till coach” var den automatiska undertiteln när Eddie kom till Sverige. Whoopi spelar basket-besatt limousinchaufför som av en sådan där ”slump” (lånad från Rocky) får bli coach för New York Knicks. Det går motigt, sen går det bra. Jag har sett den här filmen på TV minst två gånger. Kanske du också. Den är inte speciellt bra.

Svenska premiärer

ÖGA FÖR ÖGA

Ur vägen Charles Bronson – dags för Sally Field (!) att hämnas på drägget som våldtog och mördade hennes dotter. Kritiker har aldrig varit nådiga mot denna typ av ”moraliskt korrupta” rape-and-revenge-subgenre, och de var det knappast mindre sura när twisten var att ”snälla Sally” lackade ur och tog till puffran.

Själv såg jag filmen när jag var liten – inte exakt säker hur, var eller när – och jag har bara kvar ett vagt känsla av obehag. Antingen är det regissören John Schlesinger (som förr i tiden gjorde sådana feel-goods som Maratonmannen, Sunday Bloody Sunday och Midnight Cowboy) eller så är det vad Roger Ebert kallade ”a particularly nasty little example of audience manipulation”.

JULIPASSIONEN

Och på tal om Roger Ebert så sågade han Julipassionen och kallade den för en såsig melodram och inte den intelligenta dramat den på håll ser ut att vara. Det är sant att det ser ut att vara en ganska förnäm film på håll, regisserad av en veteran av kostymdramer (Christopher Menaul) och med Embeth Davidtz (Från Schindler’s List) i huvudrollen, som en sådan där av alla åtrådd 1800-talskvinna som tre bröder på en herrgård eller annan vill ha. Jag skulle nog plocka upp den här filmen om jag hittade den i mintskick på en VHS-hylla på Myrorna, men that’s about it.

GIRL 6

Jag har en längre text om Spike Lee på planeringsstadiet – kanske den kommer om ett år, kanske två, men ändå. Jag vill därför inte säga för mycket om Lees nionde joint Girl 6, där Theresa Randle spelar huvudpersonen som tjejen som inte kan bli skådis i Hollywood, på grund av en rasistisk och sexistisk industri där alla som bäst slåss om att vara med i Quentin Tarantinos senaste film (det här var när Spike och QT typ var kompisar) och som därför förlorar sig i sitt nya jobb som telefonsexoperatör. Men jag tror åtminstone att det är en rolig liten film. ”6 is for sex” är också kul. Duh, liksom.

FREDRIK FYHR