Även om Money Monster är regisserad av Jodie Foster så känns det som en något gubbig film. Medan vissa recensioner på ett deprimerande sett har talat om att filmen är ”passé” eftersom den handlar om finanskrisen – hur smart låter den kritiken när nästa kris kommer? – så tycker jag att den påminner om något som hade kunnat komma på 90-talet.
Jag snackar uppriktighet, mediakritik, den typen av snäll ironi som idag, när det inte längre tycks tillåtet att verkligen mena något, framstår som genuina känslor. Filmer som Falling Down (1993), när Michael Douglas verkligen fick nog. Eller Jagad (1993) när Harrison Ford verkligen inte hade dödat sin fru. Eller Förhandlaren (1998), när Samuel L. Jackson också var oskyldig till mord, och fått nog.
Men det var, på gott och ont, lättare då. Willem Dafoe kapade en båt i Speed 2 (1997) för att han fick sparken. John Travolta tog gisslan på ett museum i Costa-Gavras amerikanska Mad City (1997) av samma orsak. Ed Harris tog gisslan på Alcatraz för att han hade förlorat sin fru i The Rock (1996).
Jack O’Connell, eller Kyle Budwell (som hans rollfigur heter), tar över en TV-studio med pistol och bombbälte för att han förlorat alla sina besparingar (60 000 dollar) när han investerade i en aktie som tog ett störtdyk värt 800 miljoner dollar på grund av (vad företaget förklarar var) en ”glitch i algoritmen”. Plus att han har problem med frun.
TV-studion är förstås inte vilken som helst. George Clooney spelar Lee Gates, den på något konstigt sätt tryggt lismande programledaren för ”Money Monster”, serien där han varje avsnitt dansar in till hip hop-beats med fåniga kläder och dansöser för att därefter förklara för tittarna vilka aktier som är värda att spara i. Att personer som Lee Grant finns i verkligheten, och att program som ”Money Monster” finns (om än kanske mer på nätet än på TV), säger en hel del om kulturen vi lever i. Programmet är andra ändan av ”Lyxfällan”. I det programmet städar ekonomerna upp efter den ekonomiska katastrof som ekonomerna i program som ”Money Monster” i grunden inspirerar till.
Systemet är riggat, som Kyle säger medan han viftar sin pistol mot kamerorna. I andra handen har han tummen mot en avtryckare, och om han släpper den sprängs bombbältet. Vem har bombbältet? Jo, det får Lee gott ta på sig. Det var ju Lee som inspirerade Kyle till att investera i det ”bombsäkra” företaget vars aktier gick åt skogen.
Det vi har att göra med är alltså en extremt laddad situation – en man håller upp en TV-studio i direktsändning och allt är på liv och död; när som helst kan Lee vara död, och likaså programmets båsbelägna regissör Patty (Julia Roberts) som han kommunicerar med via kameramännen och hörsnäckan.
Samtidigt är situationen del av en större politisk kontext. Vem har rätt, vem har fel. Vem har rätt att göra vad. Vart slutar det egna ansvaret och vart börjar det kollektiva ansvaret.
Dessutom finns det fler karaktärer i rörelse. Det där storföretaget förlorade ju 800 miljoner på något sätt och av alla fiskar i soppan luktar VD:n Walt Camby (Dominic West) mest illa. Medan Patty lyssnar på Kyles ilska i ena luren så söker hon Camby i andra, och det är via hans älskarinna och assistent (Caitriona Balfe) som hon börjar luska reda på sanningen.
Det är kort sagt mycket som Foster försöker klämma in under samma paraply, och det är synd – liksom i TV-berättande så måste hon spendera större tiden av filmen åt att förklara vad som händer, och det finns ingen tid åt att finslipa de subtila detaljer som faktiskt skulle göra situationen närvarande, realistisk och engagerande.
Istället blir Money Monster en film man hela tiden tittar på och aldrig riktigt kan komma in i – något man betraktar, kanske noterar rentav, men aldrig engagerar sig för. Tematiskt är filmen ett helt samtalsämne, komplicerat och mångsidigt, och manuset försöker hela tiden skapa nödlösningar och förenklingar för att publiken inte ska känna sig alienerad. Men ett av många krux är… tja, att det också är kruxet. Wall Street-politik är för komplicerat för de flesta att engagera sig för, det är vad som gjort att Kyle förlorat sina pengar. Men å andra sidan märker vi när någon försöker dumma ner något, och Money Monster är en nerdummad film. I slutändan en för enkel film (ett gisslandrama) om ett svårt ämne (finanskrisen) och en för bred film (med tema finanskrisen) om något väldigt specifikt (ett gisslandrama).
Så, det funkar inte riktigt. Men det är en film som vill, och är därför är den inget fullständigt misslyckande. Det den har är själ, hjärta och lite jävlaranamma. Den vågar vägra delta i den cynism som den kritiserar. Den vågar vara oironisk. I rollen som charmig fejkare är George Clooney perfekt. I studiobåset är Julia Roberts lysande. Jack O’Connell har varit fantastisk i många brittiska filmer och han är fantastisk här. Trots manusets brister, och nämnda gubbighet (borde inte ”TV-programmet” vara en webshow?), så lyser Fosters engagemang igenom; det är en film med känsla och personlighet.
Det är bara det att den inte riktigt fungerar. Den har många bollar i luften och de har olika färg och form. Det politiska inslaget är för simpelt. Spänningen är för väntad. Enstaka inslag av fånig humor är närapå obegripliga. Någonstans halvvägs in i filmen började jag drömma om en städning och helrenovering av hela filmen. Det är en synd jag försöker att oftast inte falla för – att påstå sig veta vad en film ”egentligen” borde ha varit – men med tanke på att centrat i filmen är gisslandramat så hade jag önskat att hela filmen tagit på sig utmaningen att vara en ”found footage”-film, helt byggd på TV-sändningen och inget annat.
Det hade gett filmen en välbehövd ”edge”. Nu är det en alltför trygg film, och ju mer överblick Foster ger oss, desto längre bort kommer vi från filmens verklighet. Verkligheten är ju där, det vet vi alla, men Money Monster hittar inte riktigt ett sätt att använda sig av den. Den kvävs någonstans på vägen, medan vi ser bra skådespelare gå igenom en genomtänkt intrig som ger oss all symbolik vi behöver utan att riktigt känna känslorna den duktigt hänvisar till.
FREDRIK FYHR
MONEY MONSTER
Originaltitel; land: Money Monster; USA.
Urpremiär: 12 maj 2016 (Cannes, övriga Frankrike, Hong Kong, Italien, Nederländerna, Portugal).
Svensk premiär: 3 juni 2016.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: George Clooney, Julia Roberts, Jack O’Connell, Dominic West, Caitriona Balfe, Giancarlo Esposito, Christopher Denham, Lenny Venito, Chris Bauer, Dennis Boutsikaris, Emily Meade, Condola Rashad, Aaron Yoo, Carsey Walker Jr, Grant Rosenmeyer, Jim Warden, Joseph D. Reitman, Olivia Luccardi. .
Regi: Jodie Foster.
Manus: Jamie Linden, Alan DiFiore, Jim Kouf.
Producent: Lara Alameddine, George Clooney, Daniel Dubiecki.
Foto: Matthew Libatique.
Klippning: Matt Chesse.
ScenografiKevin Thompson.
Kostym:Susan Lyall.
Produktionsbolag: TriStar Pictures, Smokehouse Pictures, Allegiance Theater. ass. LStar Capital.
Svensk distributör: UIP.
Betyg och omdöme: Över medel – intelligent, politiskt gisslandrama, välspelat och snyggt gjord, men inte så trovärdigt eller spännande som det vill vara, på grund av en krock mellan det intima gisslandramat och den större politiska intrigen.
2 svar på ”Money Monster”