Biosommaren 1996: Vecka 21

Amerikanska premiärer

SPY HARD

Denna helg för tjugo år sedan var i USA praktiskt taget reserverad för Spy Hard. Lite svårt att tänka sig idag. Leslie Nielsen kunde alltså, rent tekniskt, ge sig på att vara komedirival till Jim Carrey.

Kanske det var därför som det verkade så himla oförklarligt att Leslie Nielsen ”slutade vara rolig”, vilket ungefär var känslan när det begav sig. I själva verket var Nielsen fantastisk, men filmerna han var med i slutade ha ordentliga manus med riktiga rollfigurer för honom att spela.

Jag vet att det låter fånigt, men det är faktiskt sant. Den spoof-humor han blev känd för fick sitt genombrott i Titta vi flyger (1980) där han spelade den mycket allvarsamme läkaren som inte ville bli kallad Shirley. Därefter blev succén ett faktum, som man brukar säga, i Nakna pistolen-filmerna där han spelade den gravallvarlige kommissarie Drebin, en korsning mellan Clouseau och Mr. Magoo (mer om honom nästa år). Inga seriösa karaktärer förstås, men karaktärer likväl, med en personlighet och egna mål i filmernas blygsamma berättelser.

Men i Spy Hard spelar han bara Leslie Nielsen, tekniskt sett en hemlig agent i ”James Bond-parodi”-facket men egentligen bara ett objekt som ska röra sig genom en serie skämtsamheter som inte har något att göra med vare sig hans rollfigur (som inte har några personlighetsdrag) eller storyn (som någon knappt orkat skriva ner) som har någon så otippad som Andy Griffith som skurk.

Filmen markerar inledningen på det långdragna och efterhand helt outhärdliga fatala insjuknandet som den här genren till slut dog ut i, med dussinupplagor av direkt-på-DVD-filmer som oavbrutet ”parodierade” vad som nu fanns att ”parodiera”. Att ”parodiera” något var att referera till det, och inget mer. Spy Hard är ett mästerverk i jämförelse med de filmerna, men det säger mycket att det bästa i filmen (och det enda folk egentligen minns från den) är Weird Al Yankovics titelspår.

A BOY CALLED HATE

Den då tjugoårige Scott Caans debut. Vem är Scott Caan? Son till James Caan. (Jag låtsas som att yngre människor nu inte frågar ”Men vem är James Caan?”). Vad spelar en ung tjugoårig son till en känd skådespelare hyggligt känd för att vara en machoman? En ungdom på glid, naturligtvis!

A Boy Called Hate var en indiefilm, som också hade James på ett hörn, och Elliot Gould, men tyvärr fick den inte så bra kritik så det har blivit en sådan där film som kommit i skymundan och som ingen bemödat sig med att hosta upp på något plattform (även om jag noterade häromdagen att någon lagt upp hela filmen på YouTube). De recensioner jag hittar av filmen ger ingen speciellt tydlig beskrivning av vad den handlar om – annat än att Scott är en bad boy som förlorar oskulden, rånar bilar, har ”Hate” tatuerat på sin arm, etc. – och jag drabbas av känslan att jag redan har sett den här filmen, och att det är därför ingen kommer ihåg den.

Svenska premiärer

I TYNGDLAGENS VÅLD

Peter Greene – Zed i Pulp Fiction, och en person jag i hela mitt liv förväxlat med Eric Roberts (jag gör det fortfarande) – hade huvudrollen i denna street-movie som återigen är svår att bli klok på när man inte sett den. Det ser ut som att vara en korsning mellan 90-talets ”gatuvåldsgenre” och den härliga ”folk hänger omkring och gör inget särskilt och bara snackar”-indiefilmen som jag alltid kommer sakna från denna tid; detta säger jag eftersom filmen består av folk som mest hänger och snackar, vilket har något att göra med gatuvåld. Regissören Nick Gomez blev uppmärksammad för att han gjorde filmen på ett par veckor med en budget på 35 000 dollar (det var många som blev uppmärksammade för att de gjorde sånt på den här tiden). Laws of Gravity, som den här filmen heter i original, gjordes redan så tidigt som 1992 och hans nästa film var New Jersey Drive som paradoxalt nog kom ut året innan denna. På hans IMDb-sida kan vi se att han har över 50 regititlar – och alla utom fyra är till avsnitt i TV-serier.

BEFORE AND AFTER

En tragisk sak som hänt de senaste tjugo åren är att många regissörer som förr kunde ha karriärer på att göra mellanbudgetfilmer inte längre kan göra film, eftersom marknaden blivit så polariserad mellan miljardbudget-filmer och gör-det-själv, ”bara tjugonånting-människor med livet framför sig orkar arbeta på sådan här liten budget”-budget.

En sådan regissör är iranska Barbet Schroeder som gjorde en fin flora av olika typer av filmer – inte minst thrillers, som Ensam ung kvinna söker (1992) och Sista utvägen (1998) men också den fina Charles Bukowski-filmatiseringen Barfly (1987) med Mickey Rourke. Jag har inte sett mysteriedramat Before and After sedan jag var knatte, och då kanske jag inte ens såg hela filmen, men det är en sådan där film som lämnar efter sig en mysko känsla som föreslår att den inte är helt opjåkig; Meryl Streep och Liam Neeson (under sin klassiga era) spelar föräldrar som måste deala med sakerna som händer när deras son (Edward Furlong!) anklagas för att ha dödat sin flickvän. Det är den typ av film jag är svag för – mysteriefilmer som leker med den gömda sanningen och tvingar fram riktig psykologi i skådespelarna – och jag borde se om den någon dag.

DEAD PRESIDENTS

Bröderna Hughes hade dragit sitt strå till ghettofilmstacken tre år tidigare med (som jag minst det) mästerliga Menace II Society (1993). Jag har fått en känsla av att deras uppföljare Dead Presidents, med Larenz Tate, Keith David och Chris Tucker, är den som blivit mer ”klassisk” för folk i efterhand (och att det är någon slags heistfilm). Men jag har faktiskt, fortfarande efter alla dessa år, inte sett den. Länge blandade jag ihop den med New Jack City med Wesley Snipes. Nu vet jag att det är den där filmen där alla är vita i ansiktet av någon anledning.

EN VAMPYR I BROOKLYN

Den här minns jag att jag hyrde när jag var liten. Eddie Murphy som vampyr i New York… vad kunde vara fel?

Allt. Verkligen, verkligen allt.

Så här tjugo år senare vill jag lägga till att det förmodligen också är Wes Cravens sämsta film, vilket inte vill säga lite (The Hills Have Eyes part 2 är en utmanare). Att förklara Eddies försök att imitera Bela Lugosi, i Cravens stendöda utformning, är svårt att förklara. Craven var ingen dålig regissör, men knappast någon mästare på kinetisk energi och filmen har samma problem som John Landis Snuten i Hollywood III (1994), en annan film som helt och hållet saknar den puls som en komiker av Murphys kaliber behöver.

Men ju mindre vi pratar om En vampyr i Brooklyn desto bättre. Det är som Candyman. Säg titeln för många gånger och den hemsöker dig i drömmen.

FREDRIK FYHR