X-Men: Apocalypse är en film som inte vet vart den ska börja eller sluta, vart den ska ta vägen däremellan eller varför. Det som behöver tid går för fort, det som går fort tar för lång tid; det som är allvarligt punkteras av likstel humor och det som ska vara roligt har inget att hämta någon humor ur. Två dussin karaktärer, och alla slåss om att ha huvudrollen. Jordens undergång är något som sker, om det sker, inom parentes. Upp är ner, ner är upp, och fastän det borde vara myllrande och komplicerat så anstränger sig regissören Bryan Singer för att filmen ska vara så monoton och långtråkig som möjligt. I slutet av filmen har professor Xavier inget hår (det vet de som sett trailers), vilket åtminstone är en variation på filmens hårmode – filmen utspelar sig 1983, vilket innebär att praktiskt taget alla karaktärer, manliga som kvinnliga, har samma hockeyfrilla.
När jag tänker efter är jag inte säker på att filmen egentligen har någon annan story: Hur förlorade professor Xavier sitt hår? Det är den tydligaste berättelsen i filmen, som i övrigt är en överbelamrad spelplan med pjäser utan mål.
En ordentlig skurk har vi, åtminstone. Han heter enligt pressmaterialet Apocalypse, även om ingen tilltalar honom vid namn i filmen – själv tror han bokstavligt talat att han är gud. Filmen börjar i Egypten år 3600 fKr där han är farao vid namn En Sabah Nur. Han är på väg att beblanda sig med en yngre kropp för evigt liv (fråga inte vad jag menar). Nesligt nog stoppas processen och Apocalypse [sic] får gott ligga och vila som en Dracula i sin snarkofag, innan för oss helt främmande människor i Egypten via en lika främmande ceremoni väcker honom till liv. Ja, det är en central plot point – Nej vi får aldrig veta mer om det än så.
Låt oss pausa här ett ögonblick. Jag kommer aldrig att kunna förklara allt som är fel med den här filmen – tänk själv, den är 144 minuter och nästan varje scen har något centralt problem – så låt oss istället fokusera på potentialen som gått förlorad.
Apocalypse (eller vad han nu heter) står för den mesta av den potentialen. Man skulle ju kunna tro att han hade huvudrollen, eftersom filmen heter Apocalypse, men vad hade det varit för värld om en superhjältefilm inte skulle behöva rada upp sina superhjältar (även när de inte tillför något till själva filmen). Kvantitet går över kvalitet i superhjältefilmer, och det här är kanske det bästa exemplet jag någonsin sett.
Men, hursomhelst. ”Apocalypse” spelas av Oscar Isaac omringad av blå specialeffekter (alla är ju jämt blå i X-Men-filmerna). Han ger honom tyngd, allvar och närvaro – när inte Singer arbetar för att sabotera alla chanser att ta honom på allvar – och inte för inte. Det är en ganska häftig tanke att tänka sig att en tusentals år gammal farao, med övernaturliga krafter (via någon slags apokryf är han ”den första mutanten”), anländer till vår tid, besviken över att ”de svaga tagit över världen” och fast besluten att återta sitt diktatoriska välde över världen och låta ”de starka styra över de svaga”.
Ett problem är att det här inte skiljer sig speciellt mycket från hur seriens on/off-skurk Magneto (Michael Fassbender) brukar resonera… men, okej, jag måste försöka reda ut vilket problem som är det största problemet. Det här är en sådan superhjältefilm som Fantastic Four, en sådan film där en kritiker kan trassla in sig i filmens röra som en vuxen människa ramlar omkull i ett stökigt barnrum.
De huvudsakliga problemen är i slutändan två: Stoff och utförande.
Först stoffet. Filmen har alldeles, alldeles, alldeles för många karaktärer. Jag klandrar Singer för filmens misslyckande, även om jag förstår att uppgiften varit svår. För när vi har så här många karaktärer, vad kan filmen egentligen rimligtvis lyckas handla om?
Vi har vår skurk, (the artist formerly known as) Apocalyse. Vad vill han? Ta över världen, antar jag. Hur förklaras inte riktigt i filmen. Hans krafter tycks överväldigande, men han behöver ändå åka runt och samla ihop ett gäng mutanter för att bilda ett ”team” (han kände sig kanske ensam). Det rör sig om pseudo-åskgudinnan Storm (Alexandra Shipp), den bevingade Angel (Ben Hardy), Wonder Woman-utmanaren Psylocke (Olivia Munn) och allas vår Magneto, som försöker leva ett vanligt liv som industriarbetare i Polen (vilket förutsägbart nog går dåligt). Vi får naturligtvis inte lära känna de här karaktärerna men de är där, vilket ofta verkar räcka för många seriefans.
Under tiden glider Xavier (James McAvoy) omkring i sin rullstol på sin skola för begåvade barn. Han har raderat minnet på CIA-agenten Moira Mactaggert (Rose Byrne). Han har hittat den unga begåvningen Scott Summers (Tye Sheridan) som har radikala ögonproblem, via Scotts bror Alex (Lucas Till). Hans favoritelev Jean (Sophie Turner) har mardrömmar om apokalypsen som gör att jorden skakar. Mystique (Jennifer Lawrence) kommer på besök från Berlin där hon gjort vem-vet-vad – med sig har hon Nightcrawler (Kodi Smit-McPhee), som hon plockat upp från ett sådant där illegalt slagsmålsställe som alltid finns på film (jag vet fortfarande inte vad hon gjorde där). Med i filmen är också utan anledning Jubilee (Lana Condor) och Hank McCoy (Nicholas Hoult) och Quicksilver (Evan Peters). De är… där. Alla är där. Men vad i hela Helsingland gör de? Och vad spelar det för roll?
Singer hoppar mellan karaktärerna med en halvdan vedhuggares precision – jag vill som sagt inte stanna vid detaljer, men ta som exempel Magneto. Han är den enda karaktär i filmen som har en tydlig ark, så han symboliserar filmens misslyckande i stort. Hans storyline går till sådana absurda höjder (eller bottnar, om man vill) att den börjar handla om barnamord, en ofattbar personlig tragedi, och till och med gör en tripp till Auschwitz för att hitta emotionell beröring (alltmedan vi redan känner till Magnetos filosofiska konflikt sedan tidigare). Det må vara troget serieförlagan eller ej, men det är fortfarande lika desperat som det är klumpigt, konturlöst och irriterande korkat – det finns oskyldiga människor som dör i den här filmen för att de var för dumma för att springa iväg från faran. Så ska man inte behöva resonera.
Så till det andra stora problemet: Utförandet. Filmens ton, rytm och stil. Här är det svårare att förklara med ord, men Singer misslyckas, ofta kapitalt, med att förmedla karaktärernas historia såväl på en logisk som emotionell nivå. Rytmiskt är filmen kontinuerligt klumpig och blandningen mellan humor och allvar är emellanåt bisarrt tondöv. En liten höjdpunkt i den förra filmen var till exempel en sekvens som demonstrerade Quicksilvers förmåga att sakta ner tiden och göra vad han behagade i den – det är en effekt som här slås till döds i en absurt lång sekvens som gör ett skämt, mitt i peripetin, filmens dramatiska centrum. Du trodde du såg på stor dramatik, den stora vändpunkten i intrigen, kanske något tragiskt och dramatiskt? Nä, istället på med Eurythmics ”Sweet Dreams” och ett kalaslångt montage med trams (som vi dessutom redan sett förut).
Det slarviga hantverket är det mest överraskande med X-Men: Apocalypse, just eftersom Singer gjort X-Men till sin baby; säga vad man vill om hans tidigare filmer, jag var inget fan av X-Men 2 (jag var faktiskt inte ens ett fan av De misstänkta) men till och med den långtråkiga Superman Returns (2006) var jämn och solid, självsäker nog att stå på egna ben.
Det här borde vara Singers sämsta film, och en stor besvikelse till och med för den som har inställningen ”Marvel Schmarvel”.
FREDRIK FYHR
X-MEN: APOCALYPSE
Originaltitel; land: X-Men: Apocalypse; USA.
Urpremiär: 9 maj 2016 (London).
Svensk premiär: 18 maj 2016.
Speltid: 144 min. (2.24).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW/D-Cinema (äv 3D)/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Nicholas Hoult, Oscar Isaac, Rose Byrne, Evan Peters, Josh Helman, Sophie Turner, Tye Sheridan, Lucas Till, Kodi Smit-McPhee, Ben Hardy, Alexandra Shipp, Lana Condor, Olivia Munn, Warren Scherer, Rochelle Okoye, Monique Ganderton, Fraser Aitcheson, Abdulla Hamam, Hesham Hammoud, Anotnio Daniel Hidalho, Al Mani, Berdj Garabedian. .
Regi: Bryan Singer.
Manus: Simon Kinberg.
Producent: Simon Kinberg, Lauren Shuler Donner, Bryan Singer.
Foto: Newton Thomas Sigel.
Klippning: Michael Louis Hill, John Ottman.
Musik: John Ottman
Scenografi: Grant Major.
Kostym:Louise Mingenbach.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Bad Hat Harry, Donners’ Company, Kinberg Genre. ass. Marvel Entertainment, TSG Entertainment.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).
Betyg och omdöme: Under medel – superhjälteaction med för många karaktärer för att någon tydlig intrig ska uppstå, dessutom klumpigt gjord tekniskt med tafatt blandning av humor och allvar samt en tondöv känsla för stil och rytm.
3 svar på ”X-Men: Apocalypse”