Detta är veckans utvalda 1996-film.
Mission: Impossible var en av de första filmer jag någonsin recenserade. Det var hösten 1996, jag var tio år och hade börjat fjärde klass, fast besluten att spendera fredagarnas fria aktivitet med att redogöra för alla filmer jag sett under sommaren – recensionen återfinns därför i ett skrivhäfte tillsammans med recensioner av bland annat Pocahontas (”hon ser ut som en skyltdocka”) och Toy Story (”hela filmen är datagjord”).
Lillgammal som jag var hade jag en hygglig begåvning vad gäller att kopiera språket jag noterat att filmkritiker använde: Tom Cruise var ”ovanligt bra”, ansåg tioåringen, men filmen är ”ärligt talat väldigt svår att hänga med i”. Viss genuin hänfallelse återfinns dock, ty extasen tar över när recensionen talar om ”en helcool scen med ett tåg och en helikopter i en tunnel”.
Jag kan inte ifrågasätta denne brådmogne ”recensent” i några avseenden. Mission: Impossible är en krånglig, men emellanåt ”helcool”, film. Jag minns det exakta ögonblicket när jag tappade koll på vad filmen handlar om – det är en scen kring mittenstrecket, där Cruise och leading ladyn Emmanuelle Béart sitter i en tågkupé och diskuterar intrigen med Ving Rhames och Jean Reno. Scenen är en av många expositoriska sådana, som kläms in mellan två actionscener för att förklara relationen de har med varandra, men för tioåringen var det som att försöka lyssna på kvantfysik.
Jag var inte ensam. Roger Ebert skrev i sin recension att han inte skulle bli godkänd i ett prov på frågor om filmens intrig. Jag såg filmen med min pappa – jag var tio, han 45, och efteråt försökte vi båda bli kloka på vad som egentligen hade hänt. Som tur var fanns den där helcoola scenen i tunneln, och naturligtvis den nu smått klassiska scenen i det högteknologiska säkerhetsvalvet, som gjorde att de flesta frågetecken var ovidkommande.
Spektakulära sekvenser som dessa – set pieces, money shots, eller vilka andra amerikanska begrepp man vill använda – har sedan dess blivit signum för den filmserie som uppföljarna till Mission: Impossible kommit att utgöra (franchise, återigen, om man vill). Jag har aldrig varit något större fan av detta försök av producenten Tom Cruise att göra en egen Bondserie, och jag har inte blivit mer entusiastisk när de kommersiella musklerna lyft varje film till att bli ett ”event”, varpå serien (liksom de snarlikt anonyma Fast and Furious-filmerna) fått ett lemmeltåg av traileranalyserande beundrare (eller, ni vet, en fanbase).
Därför är den första filmen något av en frisk fläkt av enkelhet, paradoxalt nog för att den inte är korkad – det är knappast någon djuplodande film, men den är stimulerande till en viss nivå; egentligen består filmen av ett ekande tomt hål men Brian De Palma jobbar otroligt hårt för att göra något utav detta inget och han lyckas nästan.
För Mission: Impossible är bara en förvirrande film om man försöker hänga med i den. Egentligen har den ingen berättelse. Det är en film som inte handlar om någonting alls. Jag återkommer till filmen då och då, så jag antar att det är något med den som stimulerar mig på en kognitiv nivå, men varje gång jag ser den så blir det mer uppenbart att filmen verkar förvirrande eftersom vi automatiskt letar efter en story – men det finns ingen berättelse att följa.
Det finns, däremot, en intrig. Det är ungefär samma intrig som uppföljarna skulle ha, och den består främst av hemliga identiteter, falska ledtrådar och viktiga dokument – en sprakande läskversion av den porter stout som en gammal kalla kriget-thriller från 1960- och 70-talet kunde vara.
Liksom i många av Brian De Palmas filmer är inledningen höjdpunkten – Mission: Impossible börjar med en halvtimmeslång sekvens där hemliga agenten Ethan Hunt (Cruise) är på ett uppdrag som slutar mycket illa. Någon bakom kulisserna iscensätter ett scenario där Hunt utmålas som skurken, så han blir snart Hitchcocks jagade man, på jakt efter sanningen bakom komplotten – han måste dra ihop ett nytt team och, förstås, rädda världens säkerhet genom att stjäla någon viktig datorfil eller annan.
Det här är förstås en beskrivning av objekt i rörelse mer än det är beskrivningen av en berättelse. Att en främling satt dit Ethan gör att han kan bli jagad utan motivation. Att han inte vet sanningen, men måste ta reda på den, gör att han kan upptäcka praktiskt taget vad som helst. Att det finns något viktigt dokument att lägga väntarna på – det är alltid något dokument, och i det här fallet är det vad Ethans inledande uppdrag gick ut på – gör att vi får en utmärkt anledning att låta en helikopter jaga ett snabbtåg igenom en tunnel. Ni vet, helcoola saker!
På samma sätt som filmen egentligen inte handlar om något försvinner den ur medvetandet så fort den är klar. Att jag hela tiden kommer tillbaka till den har något idiotiskt över sig – jag vill alltid se vad det var jag glömt, bara för att sedan glömma det igen – men det är ofta så med De Palma. Han har både en stil och ett hantverk som är djupt nedgrottat i cinematisk kärlek. Liksom hans största fanboy Quentin Tarantino är han förknippad med att sampla sina favoriter – inte minst Hitchcock – men De Palma har också en logicentrisk sensibilitet som är förförisk; en film av De Palma är alltid en slags cinematisk obduktion. Han analyserar gärna sina scener medan de pågår, genom det ihärdiga användandet av split-screens, och likt en forskare återkommer han till dem i avancerade flashbacks som vänder upp och ner på vad vi bara trodde att vi såg. Jag vet ingen annan filmskapare som även gjort dåliga filmer som jag sett flera gånger – dumheten Obsession (1976), sunkiga Body Double (1984) och frustrerande Snake Eyes (1998) är alla filmer som jag hela tiden vill återvända till.
Det har att göra med att De Palma kittlar en annan nerv än just den filmkritiska. Det spelar egentligen ingen roll att han inte gjort en enda film som är otvivelaktigt klockren, faktum är att det kanske är oundvikligt att han inte gjort det – och nej, jag är inte speciellt förtjust i vare sig Carrie (1976) eller Scarface (1983) – för hans filmskapande handlar så mycket om att dissikera filmen, ta bort segment från helheten och jämföra olika bilder med andra; det är som att varje bildruta ligger på obduktionsbordet, och att döma helheten är att missa poängen. Antar jag.
Det är lite frustrerande för en som inte har så mycket att arbeta med utan en helhet att bedöma. Är Mission: Impossible bra eller inte? Den är väl… okej? Det är irriterande att den är så meningslös. Jag önskar verkligen att det fanns något att berömma den för, annat än ett par helcoola scener, och faktumet att man kan notera saker i början av filmen som sedan bekräftas mot slutet.
Vad gäller de helcoola scenerna liknar den det menlösa skval vi får på sommaren idag. Den iögonfallande skillnaden mellan nu och då är det där noterandet. Mission: Impossible kunde säljas som en spionfilm, mer än en actionfilm. Den kunde göras av en så pass kommersiellt osäker regissör som De Palma. Det var popcornunderhållning med en känsla för riktigt filmskapande. Även om filmen var kommersiell massunderhållning bad den oss att åtminstone låtsas som att vi såg på något intelligent – smart var sexigt.
Man kunde lämna hjärnan hemma, men det skadade inte att ha den med heller. Det är nog den amibitionsnivån jag saknar i dagens blockbusters – inte minst en film som Mission: Impossible – Rogue Nation, den femte och senaste i serien; effekterna är bättre, stuntscenerna mer oerhörda, men estetiskt och filosofiskt har allt kött skalats ner med en kommersiell köttkniv; kvar är bara rörelsen och rytmen, effekterna och explosionerna, den perfekt timade musiken. Mission: Impossible överraskar, nu mer än då, med att faktiskt ibland trycka på pause, slow motion och rewind.
FREDRIK FYHR
MISSION: IMPOSSIBLE
Originaltitel; land: Mission: Impossible; USA.
Urpremiär: 22 maj 1996 (USA, Kanada).
Svensk premiär: 13 september 1996.
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Tom Cruise, Jon Voight, Emmanuelle Béart, Henry Czerny, Jean Reno, Ving Rhames, Kristin Scott Thomas, Vanessa Redgrave, Ingeborga Dapkunaite, Valentina Yakunina, Marek Vasut, Nathan Osgood, John McLaughlin, Rolf Saxon, Karel Dobry, Andreas Wisinewski.
Regi: Brian De Palma.
Manus: David Koepp, Robert Towne.
Producent: Tom Cruise, Paula Wagner.
Foto: Stephen H. Burum.
Klippning: Paul Hirsch.
Musik: Danny Elfman
Scenografi: Norman Reynolds.
Kostym: Penny Rose.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Cruise/Wagner Productions.
Svensk distributör: UIP (35mm, 1996).
Betyg och omdöme: Över medel – Tekniskt välgjord spionaction, om än helt utan någon storymässig kärna eller tematisk poäng.
2 svar på ”Mission: Impossible (1996)”