Här ligger en hund begraven. Alla vet att Antoines mor drunknade, men hur dog hon egentligen…? Är det inte märkligt att kroppen hittades på andra sidan av bukten? Lokalbefolkningen skyller på tidvattnet, som sjunker och stiger över landtungan som går till den franska ön Noirmoutier, där han lekte som barn med sin syster Agathe. Pittoreskt, idylliskt. Där deras mor mötte döden.
Antoine rör sig genom flashbacks från sin barndom, försöker greppa tag i minnen han förträngt. Det blir ju så med åren – och Antoine är fyrtio – att saker kommer tillbaka utan att man kan göra något åt det. Kvällen modern dog var han tio år. Hans far talade uppgivet med polisen. Visst hade de sovit över hos familjens vänner, det där lantliga paret som levde med alla de där djuren? Vad gjorde de mer? Vad hände egentligen? Varför har de inte pratat mer om det?
Men det pratas ju inte i Antoines familj. Det har legat en hund begraven redan från början. ”Låt det vara” säger Agathe. ”Jag orkar inte med din paranoia”. Antoine blir mer och mer otålig, frustrerad över sin far (Wladimir Yordanoff) som pratar om väder och vind, alldeles som om hans hustru (och barnens mor) aldrig levt. När Antoine åker tillbaka till Noirmoutier och börjar gräva upp sanningen om sin mors död så är det egentligen den där familjehunden han gräver upp.
Det sätter sina spår. Svallvågor börjar gå genom hans familj, vars harmoni hänger ihop via den tysta överenskommelsen att ingen ska prata om frågor svårare än ”Var maten god?” Julfirandet goes Norén och Antoine blir snart nästan helt utfryst av sin far och styvmor, som är så rädda för hans frågor att de hellre stänger honom ute ur deras liv.
Men hans ger sig inte. Hans envishet provocerar Agathe. Dels vill hon inte ha konflikter i familjen. Dels vet hon att han har rätt. Det är något med moderns död som inte stämmer. Som aldrig hängt ihop. De spanar och spejar över den där landtungan, medan de mörka stråkarna signalerar att vi tittar på en äkta mysteriethriller. Den sympatiske Laurent Lafitte spelar Antoine och den ofelbara Mélanie Laurent spelar Agathe. De behärskar sina rollfigurer utan tvekan. Vi är med dem från början till slutet.
Bumerang är en bra film, men det märks att den är byggd på en roman som förmodligen är snäppet bättre. Det finns många karaktärer, många sidointriger, många händelser som ska rimma och hänga ihop med andra händelser – här finns såväl en dramatisk bilolycka som en olycklig lesbisk tonårsromans och båda sakerna är tematiskt viktiga sammanträffanden. Filmen har sådant sjå med att få allt att hänga ihop att alla cinematiska effekter uteblir. Manuset använder istället en extremt effektiviserande teknik, där varje scen har minst två syften och där varje replik är omöjlig att missförstå; det här är en sådan film där vi vet att något är skumt eftersom folk pratar med tre punkter (”Det har inte varit sig likt, sedan…”)
En mer cinematisk skrud hade kanske inte skadat, men nu är det som det är. Bumerang är fortfarande en sevärd film, för de som uppskattar familjedraman och mysteriethrillers. Den går en balansgång mellan de genrerna också – vi hinner fundera på sanningen om moderns försvinnande lika mycket som vi kan fundera på varför den hålls i det fördolda. Är det ett brott inblandat eller är fadern ett villospår? Är det vanlig, borgerlig tillknäppthet som gör Antoines familj så ogenomtränglig, eller finns det blodigare motiv under ytan?
Ledtrådar kommer under färdens gång, men de är inte de typiska ledtrådarna. Svaret finns i Antoines tonårsdotter (lysande, precist underspelad av oprövade begåvningen Angèle Garnier) som har hemligheter på sitt håll. En nyckel till filmen är faktumet att Antoine går i terapi. Att han är nyskild. Att han måste förstå sin relation till sina föräldrar, och till Agathe, för att själv kunna vara en god far. Och, för att kunna möta döden, denna tanke som den begynnande medelåldern kommer med. Den rädslan möter han via robusta dejten Angèle (Audrey Dana), som jobbar på bårhuset där hans mamma en gång obducerades.
Det finns, så klart, ett svar på frågan varför modern dog. Men sådana svar tenderar att lämna efter sig en viss känsla av tomhet – det är därför Bumerang egentligen handlar om alla de här andra sakerna, allt vi kan se och förstå medan vi kommer närmare svaret. Det är extra tillfredsställande att det svaret inte handlar om en kamp på liv och död mellan hjälte och mördare; snarare är det beskyllningen, och bekännelsen, som spelar roll; tårar och uppbrott, snarare än våld och blod.
Bumerang är alltså en mysterium för vuxna. Det griper tag genom de riktiga erfarenheter man får i livet. Konflikten bygger på de riktiga svårigheter man kan ha att kommunicera med de som står närmast, och vikten av att göra så gott man kan. Att inte svika. Brott, lagliga eller ej, begås när rädslan styr. Och som titeln föreslår kommer saker alltid tillbaka.
FREDRIK FYHR
BUMERANG
Originaltitel; land: Boomerang; Frankrike.
Urpremiär: 26 augusti 2015 (Festival du Film Francophone d’Angoulême).
Svensk premiär: 13 maj 2016.
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Laurent Lafitte, Mélanie Laurent, Audrey Dana, Wladimir Yordanoff, Bulle Ogier, Anne Suarez, Anne Loiret, Lise Lamétrie, Angèle Garnier, Kate Moran, Gabrielle Atger, Rose Favrat, Lou-Ann Opéron, Eriq Ebouaney, Jean-Pierre Becker, Miguel Quesado, Jean-René Privat, Jean-Stan Du Pac, Lola Courty, Gregory Montel. .
Regi: François Favrat.
Manus: Emmanuel Courcol, Tatiana De Rosnay, François Favrat.
Producent: François Kraus, Denis Pineau-Valencienne.
Foto: Laurent Brunet.
Klippning: Valérie Deseine.
Scenografi: Mathieu Menut.
Kostym: Emmanuelle Youchnovski.
Produktionsbolag: Les Films du Kiosque. samprod. France 2 Cinéma, TF1 Droits Audiovisuels, UGC Images. delt. Orange Cinéma Séries, France Télévisions, Ciné+. ass. La Banque Postale Image 7, Sofica Manon 4. support. Manon Production 4, Palatine Etoile 11 Développement, Procirep, Angoa-Agicoa.
Svensk distributör: SF.
Betyg och omdöme: Bra film – tät blandning av familjedrama och mysteriethriller, även om berättartekniken är väldigt romanliknande och vissa trådar av filmen är starkare än andra.