Varför jag inte tror på smak

Robert Rodriguez har gjort en ny film med John Malkovich – men den ska inte visas förrän om hundra år. Filmen heter 100 Years – The Movie You Will Never See. Den är inlåst i ett valv som kommer att öppnas automatiskt år 2115.

Vi kommer aldrig att få se filmen. Tre teasers finns, men inte mer. Där kan man verkligen tala om en tease… Kanske våra barn kommer vara där på premiären, den artonde november 2115? Kanske. Om de blir över hundra.

Jag tror inte att filmen är så bra. Malkovich har skrivit manuset men idén kommer från spritmärket Louis XIII Cognac, på dess hundraårsdag, så jag kan föreställa mig att filmen mer eller mindre är en reklamfilm för märkets tvåhundraårsjublieum. Mina förutfattade meningar säger mig också att Robert Rodriguez inte är mycket att lita på som hired gun (ett Spy Kids-maraton någon?).

Men jag behöver å andra sidan inte spekulera i kvalitén på en film jag aldrig kommer att få se – här har vi en visning jag garanterat kommer att missa. Istället beundrar jag själva idén med filmen. Den visar att vi inte slutat drömma – även om det är problematiskt om filmen verkligen är en reklam; för snart hundra år sedan hade H.G. Wells drömmar om framtiden som en hoppfull seger för upplysningen, men han hade inte räknat med den globaliserade multinationalismen; tvärtom är det Blade Runner som blir mer och mer profetisk för varje år som går – vi kanske redan kan se den där framtiden nu, i och med denna reklamflaskpost in i framtiden.

Men, alltså, bortsett från teknikaliteterna: Jag älskar idén med en film som vi inte får se – jag älskar i synnerhet sättet Rodriguez dinglar med filmen framför oss; han och Malkovich har till och med åkt till Cannes för att göra PR för den, som om det var vilken annan film som helst.

Man kan förstås kalla allt för en gimmick, och ha helt rätt. Men det är också ett indirekt maktutövande av filmskaparna – det avgörande är att filmen inte visas för publik, men att vi får en teaser och en PR-kampanj som om den skulle vara tillgänglig för oss. Den hade ju, trots allt, kunnat visas. Det hade inte förändrat dess funktion, som meddelande till framtiden. Det hade exponerat Louis XIII Cognac än mer.

Men istället blir filmen inlåst, osedd. Ett hundraårigt mysterium.

Det är ett bevis på att det är upphovsmännen, inte publiken, som bestämmer. Jag kan, som del av publiken, inte önska fram en film. Jag kan inte begära att få just min dröm uppfylld, eller att en film ska uppfylla just alla mina behov. Jag går på bio och gillar något, eller ogillar något, baserat på min smak.

Eller ”jag” och ”jag”. Inte jag, faktiskt. Jag har sedan länge gjort slut med min ”smak”. Jag minns inte hur den såg ut längre. Det var för länge sedan. Jag har, som Jonathan Rosenbaum, sagt ”Goodbye Cinema, Hello Cinephilia”. När någon säger ”det var inget för mig” förstår jag inte vad de menar. När filmintresserade människor säger det blir jag nästan provocerad.

Fotbollsfans kan bli exalterade av den mest obetydliga Korpen-matchen. Konstkritiker kan vara öppna för vad som helst. Musikjournalister får betalt för att skriva om de nya indiebanden samtidigt som de måste engagera sig för Melodifestivalen och Eurovision.

Men filmfantaster är de enda jag vet som kan göra sin grej, gå på bio, och därefter komma ut och säga: ”Nä, detta var inte min grej…”

Orsakerna är många – säkert bottnar mycket i filmens roll som bruksvara och massproducerad underhållning, samt att filmkritik inte är en speciellt distinkt gren i svensk kulturhistoria – men som jag har nämnt förut så är… eller borde en filmintresserad vara en person intresserad av film, inte en tyckande konsument som recenserar sin egen upplevelse av ett biobesök; det kan rentav tyckas att steget från KP till DN ibland inte alltid är speciellt långt.

Där litteraturen skärskådas med analys och tematik, och där popmusik blir en fråga om trender och stil, faller en film gärna offer för ”recensentens” smak – detta fenomen som bara tillåts vara dominerande när det ska pratas om film. Internet tycks ha hjälpt till att minska skiljelinjen mellan konsument och kritiker. Plötsligt är hela världen Netflix-tipsande har-du-sett-den-här-kompisar, superhjälte-ornitologer (finns det en recension av den senaste Marvel-filmen som innehåller annat än en uppradning av vilka karaktärer som är med i filmen?) och självsäkert vitsande machomän, som snackar som om de var på krogen med femte ölen i näven. Långsamt vänjer man sig vid tanken på att kritiker är vanliga konsumenter som skriver om vad de konsumerar.

Att ordet ”recensent” gärna nämns, snarare än kritiker, säger också en del. Jobbet går ut på att skriva en recension, inte att bedriva kritik. Jag minns själv att jag blev ifrågasatt av en lärare på Lunds Universitet när jag påstod att kritik är  journalistik, ofta med rent litterärt värde, och inte bara konsumentupplysning. Han tycktes provocerad av tanken och sa att kritik, utanför ett kommersiellt sammanhang, var något meningslöst. Detta var en man med titel, som hade skrivit flera böcker.

Liksom vad gäller så många andra saker så har det filmkritiska Sverige existerat i en slags karantän, där nöjesjournalistik och akademiska texter skilts åt för att aldrig mötas – inte förrän nu, när globaliseringen verkligen börjat ta fart, har vi sakta börjat bli influerade av den typ av sofistikerade filmkritik som sedan 1950-talet kultiverats i Frankrike, Storbritannien och i synnerhet i USA, med dess prosaist-journalistiska stil. Den som förstår att filmkritikens uppgift inte är att diktera konsensus (även om den ofta gör det) utan att diskutera och analysera film för filmens skull, hitta perspektiv och upplysande sammanhang. Det är den positiva utvecklingen.

Doug Walker – AKA The Nostalgia Critic – uttrycker det bra i denna video (vid 8:02): Poängen med en bra recension är att författaren uttrycker något intressant, oavsett om filmen får beröm eller sågas. Att bara förklara vad filmen innehåller, och sedan ge ett godtyckligt omdöme, kan onekligen vem som helst göra. Det ligger närmare till hands att kalla en sådan text (ack så vanlig) för ett referat. Men det krävs en kritiker för att skriva en recension.

Och för att vara en kritiker måste man, i sin tur, vara intresserad av film. Inte gilla, eller inte gilla, en viss typ av film. Redan formuleringen föreslår att man gräver runt i ett utbud, att man är en konsument bland konsumenter, på jakt efter det man diggar, otålig inför det man dissar. Ärligt talat, vem bryr sig om vad någon ”gillar” eller inte?

Nej. Läsarna må vara konsumenter. De må gilla eller inte gilla, och navigera i texten utefter den kompassen. Men kritikern är analytikern, studenten, personen som utforskar filmens landskap, för att förhoppningsvis kunna ge läsarna något från den expeditionen. De enskilda filmerna är bara hållplatser. Romkom. Arthouse. Adam Sandler. Andrej Tarkovskij. Detta är vad film är. Varför är det så otänkbart att en kritiker kan definiera kategorier och tycka om allt?

Den som bara kan skriva om, eller intressera sig för, en viss typ av film kan lika gärna titulera om sig själv till actionkritiker eller skräckkritiker, komedikritiker eller arthousekritiker. Det vore kanske mer praktiskt, och mer ärligt.

Är man intresserad av film i sig, och om man faktiskt läste filmvetenskap av en annan anledning än att man inte hade något bättre för sig när man slutat gymnasiet, så är det nästan så att man är något av en suspekt figur. I två nyliga avsnitt av den underhållande podcasten F This Movie påpekas detta fenomen: I det ena nämner den äldre poddaren JB, till yrket engelsklärare, att han blivit dissad av en av sina egna elever, som föreslagit att han använder film för att ”fylla ett hål i livet” eftersom film ju bara är till för ”meningslös underhållning”. Och i det andra avsnittet kommer de in på ämnet om hipsters som stoltserar med att de inte kommer att gå och se den ena eller den andra filmen, även flera år innan filmen går upp på bio – liksom jag anser de att det ska mycket till innan man, som filmintresserad, till att börja med säger nej till en film. Det är en film. Man är filmintresserad. That’s it. (”I’m gonna watch Mortdecai!”)

Att man själv, till exempel, inte är målgruppen för en viss film spelar ingen roll så länge man kan definiera det. Tyckte jag att dansscenerna i Pitch Perfect-liknande ungdomsfilmen Just Dance var tråkiga att titta på? Ja. Men filmen var bra, av flera olika orsaker, och ungdomar i åldern 11-16 kan ha stor behållning av filmen. Hade jag bara utgått ifrån mig själv hade jag aldrig sett det, och min sågning hade varit absurd och helt värdelös.

På samma sätt som egna erfarenheter, och ”smak”, inte är speciellt lämpliga saker för en kritiker att luta sig tillbaka mot så är inte moraliska eller politiska åsikter det heller. Man må älska en film och avsky en annan, av ideologiska skäl inte minst. Men man kan inte dissa American Sniper bara för att man tycker att personen filmen bygger på var hemsk. Man kan bara skriva att man tycker det.

På samma sätt kan man förstås tycka att en film är mindre intressant än en annan, för att man helt enkelt är intresserad av olika saker. Men det kräver i alla lägen någon form av analys av materialet – man kan inte klänga sig fast vid någon yttre kontext eller gå in med en säker förförståelse. Man måste gå till filmen, hänvisa till det faktiska innehållet; ”Bring in the evidence”, för att citera Jean-Luc Godard.

Att rama in perspektivet utifrån ideologiska måttstockar eller andra kategoriska regler, som är helt personliga för författaren, är säkert tillfredsställande. Men inte för läsaren. Och det lämnar filmen helt orörd, bokstavligt talat okritiserad.

Men om man, å andra sidan, lägger sitt kategoriska omdöme på hyllan, om man gör allt till en fråga om intryck, och hänger sig helt åt ”upplevelsen”, eller om man faller ner i ett subjektivt tyckeri där det viktiga plötsligt blir vad man tycker och anser om det man ser, och inte vad filmen i sig är, då begår man också anti-kritik.

Samhällsredskap kontra eskapistisk kommers. Något som talar för att den svenska filmanalysen landat, på ett ungefär, i dessa två läger är den oväntade lilla filmdebatt som blåste upp på FLM tidigare i vår. Högspänt men svajigt, nästan kameleontiskt, försvarade sig regissören och producenten till metafilmen Extramaterial mot FLM:s trooper Charlotte Wiberg, som klagade på att filmen förgjorde potential ”cinemagi” med didaktiskt tråk.

Filmer påverkar människor och samhället, och kan därför användas instrumentellt, menade upphovsmännen till Extramaterial. Alla filmer består av cinemagi, som Wiberg uttryckte det: ”Det handlar om den egna lilla värld som varje film bygger upp och bjuder in oss till.”

Mmmm. Jag tror jag minns cinemagin från min barndom. Jag relaterar den till min ”smak” – RIP. Själv är jag sedan länge förförd av formalism, fängslad av film för filmens skull och känner att cinemagin är försvunnen den stund vi kan definiera den.

Och att rörliga bilder i sig är magi. Och att film är del av samhället, och därför har samma koppling till politik och moral som allt annat i samhället – det vill säga den koppling man själv kan skapa.

Det är inte bara eskapism. Idén om cinemagi som jag tolkar den, tanken på att filmen präglas av en fullgodhet och att vi bara kan ta för oss av dess frukter, är kanske för dekadent. Men den som bara vill slå på stora samhällstrumman, och bara ta ansvar för sina handlingar, såväl filmskapare som kritiker, förstår inte att konst kräver ett visst mått av ansvarslöshet, att en bild inte kan definieras eller förklaras förrän någon tycker sig ha bestämt sig för just vad en viss bild innebär. Och de orden är alltid en lögn.

Film är något man måste utsätta sig för. Du ska inte få vad just du vill ha. Du ska få vad någon annan skapat. Det är upp till dig att tolka det. Du vill underkasta dig det du ser, eller du vill överbevisa det. Tjusningen är att det egentligen inte finns några rätta svar. I det att alla har just sin egen upplevelse av en film så är alla filmer på sätt och vis som 100 Years – The Movie You Will Never See. Du har ju inte sett filmen din fåtöljgranne såg. Men den som verkligen vill se en film kommer inte att tveka. Den som verkligen vill film ser vad som helst. Om filmen är bra eller dålig? Om den faller dig i smaken eller inte?

Nej. Den är, och den är så många saker mer än mitt flyktiga lördagsnöje. Att utforska vad, och hur, är filmkritik för mig. Och så länge bilderna rör på sig är åtminstone jag där.

FREDRIK FYHR