Ack, Sisters är ett close call. Systrarna i fråga spelas av Tina Fey och Amy Poehler, och större delen av filmen utspelar sig på en fest som gradvis spårar ur – festen skapar en scen, praktiskt taget, som en i ”Saturday Night Live”, en tidslös sfär där Fey och Poehler kan vältra sig i situationskomik, ”raunchy” humor och bokstavligt talat parta som om det var 80-tal. Sisters borde, alltså, inte vara svår att tycka om.
Men jag skriver inte under på idén att en komedi bara handlar om hur mycket man skrattar. Precis som vilken annan film som helst måste en komedi vara en bra film; kännas genomförd, tillfredsställande. Och det är inte bara det att skämten i Sisters är på hit-and-miss-nivå – det är de – det är att den nedrans filmen känner sig tvungen att ha en nedrans story. Så Fey och Poehler måste vara några slags nedrans karaktärer, fastän de saknar vilja att vara det – det gör Sisters till en film som har en lat känsla över sig, och det är svårt att tycka om filmen lika mycket som de inblandade tyckte om att göra den.
Det är inte första gången det här händer – det känns rentav välbekant nu. SNL-kändisar gör filmer så att de kan få exponera sig själva i två timmar; en släkting till Sisters är Bad Neighbors, som också handlade om festande och innehöll Seth Rogen (det enda som Sisters saknar), och som också bara skenbart handlade om verkliga karaktärer i en riktig film.
Storyn i sådana här filmer tenderar att vara svepskäl, ungefär som medlemskapet i svartklubbar (som åtminstone gör dem pseudolegala). Visst, Sisters handlar om två systrar. De heter Kate (Fey) och Maura (Poehler). De har föräldrar – spelade av James Brolin och Dianne Wiest – och trailern förklarar fint allt, och det enda, som filmen presenterar som en handling: Systrarna finner sig i något av en 40+-livskris när föräldrarna säljer deras barndomshus – så de drar igång en fest för alla deras gamla kompisar (som nu är lika gamla som dem) där saker spårar ut.
Visst, tekniskt sett har filmen en handling. Annars skulle jag ju inte kunna referera till den. Men det finns ingen fiktiv styrka i filmen, för ingen anstränger sig speciellt hårt för att skapa fiktion. Sisters förlitar sig i stället på ett par klichéer – den mest pålitliga är att Kate är den gamla redlösa festprissen medan Maura är den präktiga och duktiga systern, vilket i slutändan leder till en del obligatoriska kärleksobjekt och fiender (en snoffsig Maya Rudolph) som förstås måste försöka sätta käppar i hjulet för systrarna, samt själv förnedras, under filmens gång.
Exakt i vilken ordning spelar inte så stor roll, för det är festen som är filmens centrala punkt – vilket inte ska förstås som något subtilt. När den har satt upp sina pjäser utvecklar sig Sisters snabbt till en slags Black Hawk Down av hedniskt festande och det går till sådana effektiva överdrifter att man måste underkasta sig filmen om man vill överleva den.
Jag fann mig själv tycka om delar av filmen, just på grund av den strategin (”kan din hjärna inte besegra filmen, gå med i hjärndödheten”). Enskilda skämt är i synnerhet roliga, om man nu tycker de är roliga, medan de kommer och går som på den där SNL-scenen. Ett försök till konflikt, mitt i galenskaperna, kommer i form av Kates ansvar att vara nykter och hålla ordning på festen (fastän hon vanligen är full) medan Maura (som vanligen är nykter och ansvarsfull) är den som ska ha sitt livs fest och få till det med Mr. Right.
Men en hel del fula fiskar och fjantiga filurer börjar stjäla en stor del av rampljuset – förutom Rudolphs senior-mean girl så har vi en effektivt slemmig John Leguizamo som föråldrad creeper, ett och annat medelålderspar med udda böjelser, den hotfulla bodybuildern som säljer knark på fritiden (egentligen är han en ekonomiskt oberoende uppfinnare), den helt patetiska Tarantino-wannaben, ett koreanskt gäng pseudo-cheerleaders, ett gammalt hederligt förvirrat pizzabud, diverse krossade väggar, en flora av knark- och sexrelaterad humor och såklart objekt som råkar åka in där saker vanligen åker ut.
Det är den typ av film som vissa genast checkar in till, och som vissa genast checkar ut från. Skämten skjuts fram i ett frenetiskt tempo och Fey och Poehler arbetar hårt för att mycket ska fungera – och de är karismatiska nog för att filmen ska vara rolig och underhållande, om än sporadiskt och i synnerhet om man beundrar de två talangerna.
Det är bara det att varje gång filmen försöker pausa skämten, och ta bort fokuset från sina obligatoriska rektala olyckor för att faktiskt berätta historien, så hamnar den i ett vegetabiliskt stillstånd. Du gör dig själv en björntjänst om du börjar tänka på att Sisters ju hade kunnat bli en riktig film – en film som faktiskt handlar om att bli äldre och försöka knyta an till sina ungdomsår, en film där händelser ger konsekvenser och där karaktärerna till någon mån liknar människor – istället känns det magra köttet på berättelsen som något Fey och Poehler tragglat igenom som bakläxor. När deras karaktärer bakfullt städar upp efter sin fest så känns det som att de själva lider för att filmen måste fortsätta även när festen är slut.
Jag ger filmen att den gav mig några skratt på vägen. Fey och Poehler är obetalbara komedienner. Jag gillade till och med den där Tarantino-wannaben. Och jag undrar om man verkligen kan använda målarfärg på det där sättet.
Men förtjänade filmen verkligen mina skratt? Nej. Duon i huvudrollen kämpar hårdare med sina skämt än sina karaktärer, och jag kände mitt svaga leende gå över till illa berört förakt när eftertexterna kom med bloopers där det spenderas oerhört lång tid på en outtake där Poehler skrattar ihjäl sig för att hon inte kan uttala ett koreanskt namn. Det är, som filmen i sig, rätt lågt.
FREDRIK FYHR
SISTERS
Originaltitel; land: Sisters; USA.
Urpremiär: 12 december 2015 (Storbritannien, Irland).
Svensk premiär: n/a (import-DVD/Blu-Ray 22/4).
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: n/a.
Teknisk process/print/bildformat: ? (HD)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Amy Poehler, Tina Fey, Maya Rudolph, Ike Barinholtz, James Brolin, Dianne Wiest, John Cena, John Leguizamo, Bobby Moynihan, Greta Lee, Madison Davenport, Rachel Dratch, Santino Fontana, Britt Lower, Samantha Bee, Matt Oberg, Kate McKinnon, Colleen Werthmann, Jon Glaser, Renée Elise Goldsberry. .
Regi: Jason Moore.
Manus: Paula Pell.
Producent: Tina Fey, Jay Roach.
Foto: Barry Peterson.
Klippning: Lee Haxall.
Musik: Christophe Beck.
Scenografi: Richard Hoover.
Kostym:Susan Lyall.
Produktionsbolag: Little Stranger.
Svensk distributör: n/a.
Betyg och omdöme: Medel – ett okej pass på komedi-gymmet för huvudpersonerna, men lat storymässigt och mycket svag som fiktion.
2 svar på ”Sisters”