Jag har uppdaterat Visionen-kapitlet De första filmerna (1890-1900) med följande snutt, om hur de första filmattraktionernas popularitet går igen i vår tid.
1890-talets kanske mest populära filmgenre var så kallade ”phantom rides” där kameran satt monterad på tåget medan det var i rörelse, så att vi kunde följa dess färd:
Flera varianter av phantom rides filmades i olika delar av världen, och de blev bara längre och längre och mer och mer populära.
Det här har märkligt nog i vår tid blivit populärt i Norge, där flera timmar långa ”phantom rides” genom de norska landskapen blivit tittarsuccéer:
På samma sätt har de ursprungliga sekundlånga ”snuttarna” från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blivit populära igen via YouTube, där vi fortfarande tycks titta på ”samma” kattklipp nu som då.
Och att kamerans synvinkel är fortfarande en attraktion i sig bevisas med vår tids drönare, vars teknik bara blir enklare och mer lättillgänglig. På samma sätt som det tidiga 1900-talets människor fascinerades av kamerapositionen i tåget fascineras vi idag av kamerapositionen här, till exempel, där en drönare svävar genom nyårsfyrverkerierna i Sydney 2015-16:
Är det möjligt att filmmediet går igenom en slags pånyttfödelse eller att publikens smak återvänder till en slags filmhistorisk vagga? Eller är detta bara tecken på att ingenting egentligen förändrats – att kameraögat har en lockelse som människan fortfarande dras till?
Man skulle ju kunna tänka sig att filmens ursprungliga attraktioner idag känns föråldrade eller inaktuella – men en närmare titt visar alltså att de tvärtom fortfarande gäller. Det är något i kamerans alternativa öga som människan fortfarande dras till. Vi tycks fortfarande experimentera med detta medium. Generation efter generation får gång på gång samma idé: Att ta kameran till en omöjlig plats, en omöjlig höjd. Och generation efter generation får gång på gång samma impuls, att filma samma sak: Sina katter.
FREDRIK FYHR