Djungelboken

Det här är ungefär en så bra Djungelboken man kan hoppas på, med tanke på att den kommer från Disney år 2016 och innehåller pratande djur. Jag förutsätter att en majoritet av biobesökarna kommer bestå av barn och deras föräldrar, och jag tror ingen kommer bli speciellt missnöjd – filmen är för läbbig för de allra yngsta, och 11-årsgränsen är rimlig, men som familjeunderhållning gör filmen sitt jobb. Det är en ren bruksvara, med fascinerande specialeffekter och mycket fart och fläkt. I huvudrollen ser vi en glad pojke som ser ut precis som Mowgli. Han har de där röda kalsongerna och allt. Det måste vara Djungelboken vi tittar på!

Det är ett till exempel på vår tids mainstreamfilmer som visar oss objekt vi känner igen, men som inte gör något med dem. Visst är Mowgli här. Och Bagheera. Och Baloo. Och Kung Louie. Och Shere Khan. Och Kaa. Men bär de forna dagars mystik? Får de något intressant att göra? Känner vi verkligen att Mowgli är en riktig pojke i en riktig djungel? Finns det verkligen en naturens nerv här?

Den långa reklamkampanjen för Djungelboken har varit så attraktiv att jag gick in för den med höga förhoppningar – det är den typen av PR som man minns årtionden senare, den typ av Waterworld-PR som gör att man fortfarande går runt och får för sig att filmen måste vara bra fastän man sett den flera gånger och vet att den inte är det.

Så jag såg Djungelboken med ett förväntansfullt leende som jag krampaktigt försökte hålla kvar åtminstone halva speltiden – liksom… kom igen, det här måste vara bra!

Men jag kan inte låtsas. Djungelboken är helt okej. Den gör vad man kan förvänta sig att den ska göra. Den introducerar oss för Neel Sethi, den enda skådespelaren i filmen (sånär som på en okrediterad Irrfan Khan som syns i ett flashbackmontage). Sethi är född 2003 och man spelade förmodligen in filmen alldeles innan han hamnade i puberteten, för han är i perfekt Mowgli-ålder. Han ser också ut exakt som om Mowgli, som om den tecknade figuren ur Disneys klassiker från 1967 materialiserat sig i mänsklig form.

Han står omringad av animerade och halv-animerade djur som har berömda röster, och han tar sig igenom episoderna vi känner igen med en robots effektivitet. I ena stunden är han nästan ihjälkramad av Kaa, vilket inte verkar beröra honom ett dugg i nästa scen, när han vaknar hos Baloo. Några scener senare blir han stucken av getingar, vilket verkar besvära honom till den grad att han kan göra en grimas. Sethi må vara söt, men han är också en klassiskt manierad barnskådespelare – han kan skratta, gråta och bli arg på kommando, men han kan inte övertyga om att han faktiskt är en riktig person. Människobarnet påminner här, kort sagt, mest om en dresserad apa.

Det kanske är det största problemet med filmen – att Mowgli bara blir en själlös reklam-Mowgli – men det problemet är också del av ett större sammanhang. Den som känner sin Kipling, och sin Disney, kan redan lista ut att denna version har mer att göra med filmen från 1967 än den har att göra med originaltexterna, även om båda använder sig av flera centrala berättelser ur Kiplings böcker. Storyn består av en (väldigt) episodisk odyssé där Mowgli lämnar vargarna som uppfostrar honom för att återvända till människobyn via Bagheera, eftersom den onda tigern Shere Khan är ute efter att döda honom; med sagans godtyckliga logik skiljs de dock åt, och Mowgli måste räddas från den lurige ormen Kaas grepp av Baloo och sedermera kidnappas av apkungen Louie som vill veta hur man gör eld… eller ”den röda blomman”, som man här kallar det (direkt från Kiplings original).

De här sakerna händer i filmen. Jag vet inte varför, eller vad det betyder, men det händer. Det ser snyggt ut. Effekterna är strålande. Allt går ohyggligt fort, men det innehåller så lite att det inte går att klaga på tempot. Vill man alltså bara se dessa saker, vad de nu betyder, så ser de snygga ut här – även om allt är animerat så kan man se den grundläggande realismen i djuren, trots en och annan lite väl flytande vindpust genom pälsarna. Det är en dröm för de som älskar sådana där målningar av vargar i månljus som man hittar en miljon varianter av i DeviantArt. De delar samma kitschiga estetik som i denna djungelbok, bara att denna har mycket högre budget.

Regissören Jon Favreau tillhör den generation som blev extra påverkad av Disneyfilmen, och det är synd att han inte har någon förståelse för den filmens subtila drag. Det som gjorde den filmen så stämningsfull, trots sin på många sätt anspråkslösa animation, var att den introducerade djungeln först. På så sätt utforskade vi den tillsammans med Mowgli, och allt som hände var del av något mystiskt och självklart. Varje karaktär hade sin mystik, och vi stannade hos dem en stund, lät oss smaka på deras personligheter.

Här introduceras vi för Mowgli, omedelbart, när han springer genom djungeln och imiterar vargarnas språng, följd av Bagheera, för att bli en varg. Det är inte inledningen av en berättelse, det är en starten på en checklist. Där är Mowgli. Där är vargarna. Där är Bagheera. Och Mowgli är Mowgli. Vargarna är vargarna. Bagheera är Bagheera. Vi är i djungeln, såklart. Vi tittar ju på Djungelboken. Duh! Varför slösa tid på att skapa lite extra mystik?

Mowglis äventyr följer samma lägg-rätt-kloss-i-rätt-hål-logik: Några minuter hos Kaa, några minuter hos Louie, ett montage med Baloo. Men alla delar är bortkopplade från varandra. Bagheera och Baloo verkar känna varandra sedan tidigare, men vi vet inte riktigt. Shere Khans namn känns inte mytomspunnet, bärandes på fara eller obeskrivlig ondska – i Disneyfilmen byggde de upp honom på ett slugt sätt, men här dyker han upp på en gång och visar sig bara vara en sur, mobbig, elak tiger. Mowgli och Baloo är ”bästa kompisar” för att Mowgli och Baloo ska vara ”bästa kompisar” – ingenting i filmen förklarar hur eller när eller varför de blir det. Det är bara en film som heter Djungelboken, och den handlar om att den heter Djungelboken.

Djurromantik är filmens hemliga trick. För att beröra publiken litar den på den fabricerade sentimentaliteten som finns i djurens ögon, extra noggrant animerade; djuren får en slags romantiserad storsinthet när de talar. Rösterna tycks perfekta – Bill Murray som Baloo, Ben Kingsley som Bagheera, Idris Elba som Shere Khan och (det lilla de är med) Scarlett Johansson som Kaa och Christopher Walken som Louie – men de är bara perfekt valda. De har inga karaktärer, ingen berättelse. De är där för att någon kalkylerat fram att de ska vara där. (Även om Walkens ”I Wanna Be Like You” onekligen är svårslagen).

Och ändå satt jag där och fann mig själv någorlunda underhållen av filmen. Det blir ju gärna så när allt är perfekt utstuderat in i minsta detalj. Djungelboken rör sig sömlöst från den ena sekvensen till den andra. Mowgli är söt. Djuren är vackra. Djungeln är läcker. Filmen är död.

FREDRIK FYHR

DJUNGELBOKEN

Originaltitel; land: The Jungle Book; USA.
Urpremiär: 4 april 2016 (Los Angeles).
Svensk premiär: 13 april 2016.
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:  Neel Sethi, Irrfan Khan (okrediterad). Röster: Bill Murray, Ben Kingsley, Idris Elba, Lupita Nyong’o, Scarlett Johansson, Giancarlo Esposito, Christopher Walken, Garry Shandling, Brighton Rose.
Regi: Jon Favreau.
Manus: Justin Marks, efter boken av Rudyard Kipling.
Producent: Jon Favreau, Brigham Taylor.
Foto: Bill Pope.
Klippning: Mark Livolsi.
Musik: John Debney.
Scenografi: Christopher Glass, Abhijeet Mazumder.
Kostym:Laura Jean Shannon.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Fairview Entertainment, Moving Picture Company.
Svensk distributör: Disney.

Betyg och omdöme: Över medel – påkostat och effektfullt hopkok av Kipling-berättelserna, och därmed habil barnunderhållning, men hemskt generiskt och innehållslöst.