<- Metropolis.
-> A Page of Madness.
Den hundra år gamla Hämndens natt är en av filmhistoriens tidigaste mästerverk, och en alltför sällan sedd pärla. Den börjar som en melodram och slutar som en skräckfilm – däremellan lyckas den på något sätt vara en dum komedi också, och den klämmer till och med in ett magiskt cirkusnummer. De gör dem inte som de gjorde förr!
Det var den danske mästaren Benjamin Christensens andra film och ändå praktiskt taget fulländad. Den blandar känslor, toner, intryck och vad vi i dag skulle kalla genrer så vilt att den inte borde fungera, men enheten är Christensen själv: Han regisserade, producerade, skrev manuset och hade huvudrollen. Han grundlade elementen i filmen som med cement och höll en och samma ton intakt. Han hade redan bevisat i sin första film – Det hemlighetsfulla X (1914) – att han var en mästare på att leka med ljus och scenografi, och han skulle utvecklas åt ännu mer barrocka höjder i framtiden (som i kultfilmen Häxan, 1922). Men stilen är aldrig före innehållet här, som i Griffiths klumpiga experiment, utan det visuella hjälper hela tiden innehållet framåt. Med hundra år på nacken är Hämndens natt fortfarande ett utomordentligt exempel på stumfilmserans möjligheter att blanda känslor, trots en teknik och en berättarstil som vi idag kallar begränsad.
Men i den begränsningen finns fascinerande utrymmen för tolkningar och Christensen använder dem. Ta, till exempel, huvudpersonen Starke Henry, spelad av Christensen själv. Första gången vi ser honom stapplar han fram hemlös genom en iskall nyårsafton. I famnen har han ett barn vars öde vi inte kan vara helt säkra på. Han är utanför världen, tillhör ingen, och hela hans uppenbarelse skriker av desperation. Han bryter sig in i en herrgård på jakt efter mjölk till sitt barn. En kvinna vid namn Eva (Karen Sandberg) lovar honom fristad – men han blir lurad av hennes familj och vänner; polisen tar honom och han hamnar i fängelse.
Tillbaka i fängelse, kan tilläggas. Vi lär oss att han rymt. Han är inlåst för ett mord vi inser att han är oskyldig till. Tidningarna omnämner honom som tillhörandes cirkusen – en stor, klumpfotad idiot.
Henry spenderar fjorton år fängelset. När han åker in lovar han att hämnas kvinnan som falskt lovade hjälpa honom – men när han kommer ut har han glömt henne. Han är en galen man, driven till våld – men när han kommer ut trasig och tragisk, frisläppt för gott beteende, och för att polisen hittat nya ledtrådar som frikänner honom. Nu är hans blick sorgsen och tom och han stapplar fram förvirrad, på jakt efter sin son. På ett adoptionshem lär han att sonen blivit adopterad, och i en flashback ser vi hur barnet lämnas över till en någon slags officer och en kvinna från topp till tå beslöjad i svart. ”Det var högst besynnerligt” erkänner kvinnan på adoptivhemmet, ”hon ville inte visa sitt ansikte”.
Häromkring börjar filmen bli märklig i sina subtilt drömska effekter. Medan Henry varit borta har Eva gift sig med en läkare och tillsammans har de en son på fjorton år – han matchar alltså det barn som Henry skulle haft. I pressmaterialet från 1916, som finns tillgängligt på Danska Filminstitutets hemsida, har Christensen skrivit en synopsis som är påfallande ovillig att nämna pojken; vid ett tillfälle står det att han är Evas ”fosterson” och vid ett annat tillfälle står det att Henry ”tar sin sons hand” – men det är något kryptiska formuleringar, med tanke på att Eva (om det är hon) är klädd som rena rama metaforen för döden. I den engelska versionen av filmen är formuleringen ännu mer metafysisk: Där heter det att Henry is ”united with his son”.
Jag kan vara oinformerad, och adoptivparet kanske spelas av samma skådespelare som spelar läkaren och Eva (kopian jag såg var för dålig för att det skulle gå att avgöra) vilket skulle innebära att det egentligen inte finns några frågetecken om vart barnet tagit vägen, men det finns så många mystiska omständigheter kring Henrys barn att jag väljer att tro att Christensen här anammar strategin med ”dubbla berättelser”, på samma sätt som senare regissörer som Andrej Tarkovskij, Stanley Kubrick, David Lynch och Terrence Malick skulle göra. Å ena sidan finns grundberättelsen, vad filmen på en ytlig nivå ser ut att handla om. Å andra sidan finns detaljer och teman som pekar på en helt annan betydelse.
På ytan ser Hämndens natt ut att vara en melodram om en cirkusartist som, på grund av sin låga ställning, blir oskyldigt dömd för ett mord, dras in i en brottslig bana när han kommer ut och försöker hämnas på kvinnan som satte honom i fängelse och, kanske, adopterade hans son. Men jag tror att det i själva verket är en film som skildrar en slags dröm – Henrys barn är redan dött till att börja med, eller så var det aldrig hans; hur Henry fått tag på det efter att han flytt från fängelset förblir ett mysterium.
På samma sätt är hans hämnd på Eva konstigt godtycklig, med tanke på hur lite hon gjort. Hans vrede är en galenskap som bottnar i något helt annat. Jag tror Eva symboliserar barnets mor, en kvinna som av oförklarlig anledning lyser med sin frånvaro (har hon lämnat honom? Har han dödat henne?). Liksom ena huvudpersonen i Lynchs Mulholland Drive (2001) lider Henry av en oförklarlig minnesförlust – han kommer ut ur fängelset som om han inte vet vem han är, på samma sätt som man inte vet vart man är i drömmar, och på samma sätt som han introduceras för oss i första scenen; plötsligt där, bara, stapplande med sitt barn i famnen; som i en dröm utan vidare kontext.
Henry stiftar bekantskap med en gammal vän som visar sig vara del av ett gäng inbrottstjuvar – utan att vara vidare klar över omständigheterna lurar de honom tillbaka till en herrgård, som bara råkar vara samma herrgård han en gång blev tagen av polisen i; en ingravering med Evas namn gör att han plötsligt minns henne, och iscensätter en hämndaktion där han ska göra vad han lovade att göra; det vill säga sätta en snara om Evas hals och döda henne via strypning.
Det leder till en final som lika gärna kunnat vara hämtad ur en modern skräckfilm, där Eva gömmer sig undan Henry som likt ett Frankenstein-monster letar efter henne i herrgården, där hon också har en dotter på åtta år som svävar i fara.
Samtidigt bryter Christensen spänningen genom att klippa till en hejdlöst komisk comic relief-situation där läkaren, medan han är bunden till en stol, försöker nå telefonen på bordet med hjälp av ”adoptivsonen” (som är inlåst i en garderob, med ett hål i dörren som ena räddning). Under tiden pågår en mer moralisk sidointrig, där cirkusdirektören som egentligen begått mordet Henry blivit anklagad för, lider samvetskval som blir större och större. Det är, kort sagt, mycket som händer i den här filmen.
Om 1910-talet var en smältdegel för framtidens filmproduktion så är Hämndens natt en ordentligt spännande gryta. Christensen verkar ta det bästa från alla genrer som var populära under den här tiden – det ryska psykodramat, den franska kriminalfilmen, Chaplins slapstick-komedier, Griffiths ”jakt mot klockan”-koncept och förstås de skandinaviska dramernas svårmod; filmen har till och med en dokumentär prolog, där Christensen själv, ”bakom kulisserna”, visar upp modellen av filmens herrgård för en Karin Sandberg, som spelar Eva.
Hämndens natt är en obskyr film idag, men det behöver den inte ha varit när det begav sig. Filmskapare över hela världen var lyhörda över varandras arbete under den här tiden – för filmmediet utvecklades med stormsteg varje år – och Christensen reste personligen till USA för att göra PR för filmen. Det är svårt att tänka sig att Hämndens natt där inte inspirerade åtminstone den cinematiska kleptomanen Griffith till att göra sin yxviftande suput-skurk i Brutna blommor (1919) som ofta påståtts vara Kubricks inspiration för Jack Nicholson i The Shining (1980), när inte Körkarlen (1921) nämnts (en annan film som måste ha inspirerats av Hämndens natt). För att prata svengelska: Here’s Henry.
Skådespeleriet pågår i perfekt unison med Christensens tematiska och känslomässiga idé. Alla, inte minst han själv, hittar sätt att vara stumfilmsoperatiska (dvs förklara vad de känner) utan att någonsin ta död på den typ av realism som präglar framträdandet, den lågmält humanistiska angelägenheten i deras blickar. De skapar empati och medlidande när de inte skapar stora skratt – utan att spela över eller blinka åt kameran.
Det är en lika välgjord som underhållande film och om man begrundar intrigen inser man att den bär på en drömsk mystik – det är i slutändan omöjligt att avgöra vad som egentligen hänt i filmen, eller hur, eller varför det hänt. Christensen gör Starke Henry till en figur som det är omöjligt att slita blicken ifrån och allt som sker honom sker via en primal emotionell grundpunkt: Det är ett nästan metafysiskt porträtt av galenskap och förvirring, hungriga begär och total självutplåning.
Filmen är lika rik på ambition och mening som den hittar intelligenta och sluga sätt att kommunicera de sakerna i stil, form och berättelse: I grunden tror jag att det är en film om rädsla och galenskap, om rå instinkt, nerver, rädsla och begär; dessa saker som härjar fritt när man sover, i en embryonisk virvelvind medan intellektet är bedövat; en sådan där bitterljuv dröm som hela tiden tycks vilja gå över i en mardröm, och som till slut gör det – en mardröm som i grund och botten bygger på dödsrädsla, även om nu Christensen råkar tro på ett harmoniskt ljus i slutet av tunneln. Det är en otroligt fascinerande film.
FREDRIK FYHR
HÄMNDENS NATT
Originaltitel, land: Hævnens Nat, Danmark.
Urpremiär: 25 september 1916 (Danmark).
Svensk premiär: 9 oktober 1916.
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.33:1
Skådespelare (fullständig rollista): Benjamin Christensen, Karen Sandberg, Peter Fjelstrup, Jon Iversen, Fritz Lamprecht, Marie Pio, Jørgen Lund, Charles Wilken, Ulla Johansen, Aage Schmidt, Mathilde Nielsen, Grete Brandes, Elith Pio, Osvald Helmuth, Otto Reinwald, W. Jordan, Peter Wied, Ove Jarne, Jacoba Jessen, Ragnhild Sannom, Thilda Fønss.
Regi: Benjamin Christensen.
Manus: Benjamin Christensen.
Producent: Benjamin Christensen.
Foto: Johan Ankerstjerne.
Klippning: Benjamin Christensen.
Scenografi: Hjalmar Klæbel.
Produktionsbolag: A/S Dansk Biograf Komagni.
Svensk distributör: AB Svenska Biografteaterns Filmbyrå (35 mm, 1916).
Betyg och omdöme: Mästerverk – perfekt utförd berättelse med djupa, litterära och mystiska kvalitéer som både är psykologiskt och humanistiskt symboliska; kraftigt berättad historia som rör sig genom flera genrer och stämningar men som förblir enhetlig i varje aspekt, inte minst skådespeleriet, tack vare tung kvalitetskontroll från upphovsmannen; vackert foto, utmärkt klippning och utnyttjande av scenografin; dynamiskt och konstant överraskande och samtidigt rotad i den symboliska huvudpersonen och hela filmens romantiska atmosfär.
18 svar på ”Hämndens natt (1916)”