Länge är När Marnie var där verkligen en fantastisk film – en film av mystik och dunkla sanningar och saker jag kan sitta hela dagen och prata om. Barn kan oskuldsfullt se och känna den, om de är tillräckligt intuitiva och lugna, men vuxna är de som förstår den, med mer melankoliska hjärtan. Eftersom filmen mestadels är väldigt bra så vill jag rekommendera den – även om jag gör det med en lite trilsken besvikelse (jag ska återkomma till det).
När Marnie var där marknadsförs som Studio Ghiblis sista film, och utan att vara någon anime-konnässör är det lätt att notera hur den anammar den eleganta och sublima stil som fanns i Miyazakis sista film Det blåser upp en vind; delikat, nästan taktilt, börjar filmen i lugn och ro berätta en historia präglad av förrädisk vanlighet; den typ av dramagenre som är arketypiskt japansk, och som återkommer hos mästaren Ozu och tronföljare som Kore-eda, några av de husgudar jag alltid verkar få anledning att namedroppa.
Det är en alldeles särskild tradition som den förhållandevis oprövade regissören Hiromasa Yonebayashi placerar sig i, och han gör det genom att effektivt hämta inspirationen från den brittiska ungdomsromanen, som också präglas av en lågmäld och lyhörd ton. Yonebayashi har bara regisserat en film förut – den småskaligt effektiva Lånaren Arrietty. Den var baserad på Mary Nortons klassiska ”Lånarna” och När Marnie var där är byggd på Joan G. Robinsons berättelse ”When Marnie Was There”.
Filmen målar effektivt upp sin värld, där huvudpersonen Anna placeras. Hon är en sorglig tolvårig flicka som präglas av ett utanförskap vi genast förstår är lika djupt rotat för henne som livet självt – hennes tillflykt, när hon upplever världen som en cirkel som hon står utanför, är hennes skissblock, en egen värld som hon inte visar för någon.
Annas föräldrar skickar henne från storstaden ut till landet, där hennes släktingar bor – och här är vi återigen i en klassisk situation i såväl den brittiska som asiatiska dramagenren; storstaden och landet, storstadsmänniskorna som trasslat in sig i sig själva och sitt, och de robusta landsortsmänniskorna som lever enligt trygga och säkra rutiner, och där det må finnas vissa krav på jante-manér men där det också går att finna värde i saker som att vara snäll och vänlig mot andra.
Idyllen som Anna befinner sig i förstärker dock bara smärtan i hennes ångest – i det vackra landskapet, där det sociala livet tycks pågå på samma sätt i oändliga cirklar genom årtiondena (en genial, sinnlig plantering för vad som komma skall) blir hennes sorgsenhet bara mer konkret.
Och det är förstås inte smärta som det vältras i. Anna ältar inte, hon hänger sig inte åt den romantiska, orgasmiska smärta som unga män i hennes ålder i klassiska romaner gör. Det är den tysta, kvidande smärtan från en själslig hemlöshet som hela tiden är där, klar och koncis som ett naturtillstånd. Och runtom henne pågår världen, tyst och vacker, i en zen-liknande harmoni. Anna är vad en tolvårig ledsen tjej i hennes sits är, varken mer eller mindre; en ledsen människa i världen, fångad i sitt eget huvud.
Jag får det kanske att låta hemskt deprimerande men det är snarare bitterljuvt, verkligt. Och det pågår hela tiden på en outsagd nivå; det utstrålas i bilderna, som en tyst värk.
Hade det inte varit outsagt hade det inte varit så fängslande och mystiskt när Anna får syn på det gamla huset, på andra sidan bukten – en stor herrgård, tom och svart och öde. I förbifarten hör hon någon säga att det spökar där.
En kväll när Anna närmar sig huset är det upplyst. Inte längre öde. Fullt av människor i fina kläder som håller någon slags soaré… och när hon kommer ännu närmare inser hon att hon är övervakad. Av Marnie.
Marnie är jämngammal med Anna. Där vi anar att Anna känner sig oansenlig och tafatt, en menlös plain Jane i shorts och pojkfrisyr som ingen kan vare sig älska eller hata, så är Marnie blond och klädd i klänningar, klassiskt bildskön och lite mystisk. ”Finns du på riktigt?” frågar hon. Marnie säger att det är klart hon finns på riktigt – eller gör hon?
Jag minns inte riktigt, det glider undan som i en dröm. Hon är där, och man vill inte att hon inte ska vara där. Den som minns Allra käraste syster, en av de bästa av de Astrid Lindgren-baserade TV-filmerna som SF producerade i slutet på 80-talet, förstår precis känslan. Vet du inte vad jag menar kan det låta som en obskyr referens – men de som vet vet precis, och jag tror samma målgrupp behöver leta sig fram till När Marnie var där.
Animationens detaljrikedom är så fantastisk att filmen börjar arbeta på alla möjliga olika sinnliga nivåer samtidigt. Från plaskljudet av vattnet på trappstegen som leder ner till sjön, till vågorna, stranden, den stilla vinden, det tända ljuset i släktingarnas trygga hus mitt i natten. Sinnligheten är monumental, som så ofta i Ghiblis produktioner.
Filmen är inte direkt surrealistisk eller förvirrande – intrigen är ganska saklig, Marnie och Anna umgås vidare medan ett mysterium kommer närmare sin upplösning och flera sorgliga sanningar uppdagas om karaktärerna som gör svärtan i filmen bitande stark för en vuxen; här finns också helt lustigare skildringar av landsbygdens riter och Annas försök att socialisera med den lilla byns invånare, som talar till henne som om hon vore ett bekymmerslöst barn.
Filmen är dock helt klart terapeutisk, och mycket av det som händer i den händer under ytan. En vuxen åskådare kan förstå, ganska omedelbart, att mycket av filmen handlar om Annas fantasier och längtan – men för att verkligen känna filmen måste man ta barnets perspektiv och känna sig fram, låta mystiken ta över förnuftet.
Alla dessa saker gör När Marnie var där till en fantastisk film, så länge de pågår. Men av någon oresonlig anledning bedrar filmen sig själv med ett slut som jag för mitt liv inte blir klok på. Jag kan inte fördöma filmen helt – för jag har hört talas om gråtande salonger just kring slutet – men för mig begår filmen den största tänkbara synd den kan begå: Den börjar förklara.
Inte bara Å utan Ä och Ö också, varpå den går tillbaka till A och drar igenom hela alfabetet för säkerhets skull. Det tar uppemot en kvart att komma igenom slutets haranger av exposition och det är faktiskt till slut mer förvirrande än upplysande – eller kanske det bara var jag som var så invaggad i filmens mysterium att allt sakligt förklarande gjorde mig ouppmärksam.
Inte för att detta är att likna vid en David Lynch-film men det känns ändå lite som om Eraserhead (1977) hade slutat med en lång scen där någon går igenom allt som hänt, á la Psycho (1960). Där gick det att förklara. För att alla trådar i När Marnie var där ska redas ut måste det finnas åtminstone tre väldigt stora tillfälligheter och ett par riktigt långsökta användanden av post-suggestion.
Visst, vi får ett lyckligt slut och det är ju trevligt. Men det är också något med informationen som gör allt tomt och meningslöst, som om inget någonsin hänt – och något klingar inte helt rätt i den självklara lyckan, eftersom Anna i början av filmen är praktiskt taget självmordsbenägen.
Informationen känns död och klumpig, som den typen av fejkade slut som föräldrar hittar på och lägger till i sagor och sånger när barnen tycker att det slutar för sorgligt. Det kändes som att vakna upp ur en fantastisk dröm på en av de där riktigt regniga dagarna när verkligheten bara är för verklig och tråkig.
Men medan Marnie verkligen är där, bokstavligt talat (eller inte?) så är drömmen en dröm och jag älskar den drömmen. Kanske filmen vill säga att vi alla måste vakna? I så fall ville jag inte.
FREDRIK FYHR
*
När Marnie var där visas i både japansk och svensk version.
NÄR MARNIE VAR DÄR
Originaltitel; land: Omoide no Mânî; Japan.
Urpremiär: 19 juli 2014 (Japan).
Svensk premiär: 23 mars 2016.
Speltid: 103 min. (1.43)
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: Animation/DCP/1.85:1.
Röster: Sara Takatsuki, Kasumi Arimura, Nanako Matsushima, Susumu Terajima, Toshie Negishi, Ryôko Moriyama, Kazuko Yoshiyuki, Hitomi Kuroki.
Regi: Hiromasa Yonebayashi.
Manus: Keiko Niwa, Masashi Ando, Hiromasa Yonebayashi, efter romanen ”When Marnie Was There” av Joan G. Robinson.
Producent: Kôji Hoshino, Yoshiaki Nishimura.
Musik: Takatsugu Muramatsu.
Scenografi: Yohei Taneda (art direction).
Produktionsbolag: Studio Ghibli, sam. Dentsu, Hakuhodo DY Media Partners, KDDI Corporations, Mitsubishi, NTV, Toho.
Svensk distributör: TriArt.
Betyg och omdöme: Bra film – subtil, mångsidig och impressionistisk film som lyckas berätta en historia som både är mystiskt magisk och psykologiskt dynamisk i en jämn intrig med många fantastiska detaljer – slutet försöker dock avslöja vad allt handlat om, och hur det handlat om det, och det krockar med stämningen och skadar helheten.