Det här är en film bara i teorin. En film är en berättelse man sugs in i och vill följa, där det ena händer efter det andra, och där man inte vet vad som ska hända härnäst. Hantverket går ut på att klippa ihop bilder så att de bildar mönster och sammanhang. Ibland kan en film vara mindre konventionell, kanske rentav djup. Ibland kan den vara helt kryptisk. Ibland kan en film bara vara en massa färger, som i experimentella kortfilmer av Stan Brakhage.
Men det här känns som ett gränsfall. Batman v. Superman: Dawn of Justice – visst rullar titeln lätt över tungan? – består tekniskt sett av scener, det är sant, och de följer varandra kronologiskt (tror jag). Men mer är den inte. I grund och botten är det en organisering av scener. Istället för att tillsammans berätta en historia så går de ut på att ge oss information eller, ibland, när vi får tid över, dåligt gjorda actionscener. Samma karaktärer återkommer i alla scener, såklart, men varje scen existerar i sitt eget vakuum. Ibland är Batman god och tycker Superman är ond – ibland är det vice versa; ibland ser vi en biljakt, ibland är något annat i bild, säkert något som har med uppföljarna att göra. De här scenerna saknar såväl känslomässig som spatial koppling till varandra. I en scen är vi i Gotham City och en annan är vi i Metropolis, men vi känner inte avståndet däremellan – faktum är att vi ibland glömmer vilken stad som är vilken.
Jag är en av de tråkiga teknofiler som redan anklagade Christopher Nolans ihjälälskade Dark Knight-trilogi för att vara slarvigt berättad, rent tekniskt, men han kunde åtminstone skapa känslan av en värld, av riktiga karaktärer. Han hade åtminstone en berättelse som gav upphov till en intrigark; till och med den sämsta av hans Batman-filmer, The Dark Knight Rises, hade början, mitt och slut. Jag menar… är det inte det allra, allra minsta man begär av en film?
Ordet ”paradigmskifte” nämns i den här filmen och det kan mycket väl vara så att Hollywood är inne i ett paradigmskifte också. Batman v. Superman är det senaste exemplet i en, tycker jag, skräckinjagande trend av ”tomma tunnor”-filmer: Förra sommaren hade vi Jurrasic World och Terminator: Genisys. Först ut i år är Batman v. Superman. Det är filmer där karaktärer bara är X och deras motivation bara X2. Filmer där intrigen är Y och berättandet Z – och där det emotionella tomrummet av denna döda kalkyl fylls av specialeffekter, idiotisk action och alltmer slarviga händer bakom kameran och vid redigeringsbordet. Poängen är att vi får XYZ i slutändan, och det kan säljas med ett varumärke (superhjältar eller kända franchises) som gör att alla kommer vilja gå och se. Det är ett slags anti-filmskapande som fortsätter så länge cashen kommer in. Argumentet ”stäng av hjärnan när du går in” har blivit så effektivt att vi inte behöver ha den påslagen när vi köper en biobiljett.
När detta blir standard blir förstås allt som verkar det minsta annorlunda eller ambitiöst antingen utmobbat eller dyrkat som något genialt. Jag förstår därför varför Nolans filmer är så populära – trots att de är mångmiljondollarprodukter bär de också spår av en riktig filmskapares vilja att skapa något. Och det må vara en otroligt förutsägbar reaktion på Batman v. Superman, att säga att den inte är lika bra som Nolans filmer, men det är också den mest fruktbara.
Med dem i backspegeln blir det nämligen tydligt att Batman v. Superman är, inte bara en sämre film, utan liksom så många andra Hollywood-filmer idag en renodlad reklamfilm. Det enda den egentligen handlar om är att du köpt en biljett och att det ska komma en uppföljare som du också kan köpa en biljett till. Det enda hoppet du har är också att den ska vara bättre.
Så Nolans filmer är inte orättvisa att jämföra med, tvärtom belysande. Till skillnad från dem så finns det ingen kännbar fysisk verklighet, ingen textur, i den här filmen. Det är inget fel på skådespelarna – i sig – men Ben Affleck blir inte mer än Ben Affleck utklädd till Batman. Henry Cavill är inte mer än en Christopher Reeve-lookalike i Superman-dräkt. Våldet är på öronbedövande tomgång och berättelsen finns helt enkelt inte. Hade det funnits en, och hade dialogen varit ärligt menad, och hade regin byggt på en vilja att uttrycka något, och hade filmen tekniskt sett varit bättre… ja, då hade de naturligtvis känts som Batman och Superman också. Då hade det funnits en film här att berömma. Nu bär hela filmen på en känsla av högspänd självmedvetenhet, som gör att allting hela tiden kopplas bort från vad det i fiktionen ska vara och istället alltför uppenbart blir vad det i verkligheten är: Produkten som ska lansera Marvel-konkurrenten DC:s egna universum. Det är en film gjord för VD:ar att studera och nicka åt, så att de kan skaka varandra i händerna efteråt och säga att framtiden tycks säkrad. Ingen vanlig människa, som betalar sina surt fördärvade slantar på ett biobesök, har någon anledning att se den.
Filmen är regisserad av Zack Snyder. Han gjorde även föregångaren Man of Steel. Jag kallade den för ”grå, öronbedövande, banal tristess” och Snyder för ”ett Burger King kontra Michael Bays McDonald’s”. Skillnaden mellan de två herrarna är att Bay gillar explosioner medan Snyder lider av den i längden perversa fetischen att rasa byggnader, väggar och kakel. När den här filmen har digital release kommer vi kunna se YouTube-videor som räknar antalet gånger saker krossas eller demoleras i den. Varje vägg är som Tjechovs gevär – står någon vid den kommer den att krossas. Folk flyger genom dem tio gånger. Kroppar kastas in i dem eller Hulkar sig genom dem. Byggnader raseras till grunden, förstås, och om de mot förmodan står kvar så har interiörerna demolerats som om en slarvig rivningsfirma varit där och tagit kaffepaus. Det krossas och rasas så mycket i den här filmen att det till slut når en Leslie Nielsen-nivå – krossandet är rentav det enda den här slarviga filmen är noga med.
Den humorn kommer också ifrån att Zack Snyder är helt talanglös vad gäller personregi. Dialogscener präglas av en ofrivilligt komisk tröghet och skådespelarna ser ibland inte ut att veta vad de håller på med. Den här bristen på dynamik passar bra ihop med manuset, som alltså inte berättar en historia så mycket som den skickar omkring information och knyter ihop scener som om det finns en poäng med att de faktiskt följer varandra. Det talas mycket om gott och ont i filmen (”Du är ond!” – Nej du är!” – ”Det finns ingen godhet!” – ”Det finns det visst det!”) men ingen gör något som belyser godhet och ondska som koncept. Bruce Wayne ska vara en bitter hårding som vill ”get medieval” på Supermans rumpa, eftersom han orsakat så mycket förödelse – men det påstås bara. Det finns ingen intrig här som gör det till något dynamiskt eller intressant eller ens… där, överhuvudtaget. På samma sätt talas det mycket om att superhjältar är ett demokratiskt problem för folket men vi har ingen koppling till folket. Alla karaktärer har titlar och ämbeten. Inte en enda person är en vanlig människa. Det enda vi ser av folket är några arga demonstranter på TV-skärmar – och när vi väl får en potentiellt kärnfull scen, där Superman inför Metropolis’ (eller var det Gothams? New Yorks? Washingtons?) kongress ska få försvara sig och förklara för oss jordbor varför han kommer i fred, då (spoiler) sprängs allt i luften. Så rädd är den här filmen för att ta i sina egna idéer.
Jag är en optimistisk person. Jag gick in i den här filmen glad. Jag ville tycka om den. Under första tredjedelen tyckte jag bara att den hade vissa problem – Bruce Wayne undersöker Lex Luthor (Jesse Eisenberg) medan han noterar den mystiska Diana (Gal Gadot) som är mystisk inte minst för att hon inte har så mycket att göra i filmen annat än att vänta på uppföljare. Det är en ganska trög Bond-liknande start på filmen eftersom allt som händer är självklart – Lex Luthor är en bad guy, duh! – och eftersom vi aldrig någonsin får se Stålmannen fundera över ett enda människolik han skapat, trots att det är vad filmen verkar vilja handla om. Luthor är förstås filmens sanna superskurk – han är den onde, så ont och gott är inte ifrågasatt här mer än för syns skull – men hans onda plan är inte mer eller mindre genomtänkt eller sammanhängande än något annat i filmen.
Clark Kents affär med Lois Lane (Amy Adams) ska vi inte tala om. Deras samvaro mynnar inte ut i mer än en enda, skrattretande ”implicit” sexualiserad scen där Adams ligger naken i ett badkar, sådär ”casual”, med en bringa som ständigt tycks vara på gränsen att bubbla upp till ytan (som sagt, Burger King-versionen av Bay-sexism). Lois har i sin tur ett scoop i form av en ospårbar pistolkula från ett jobb i Afrika – som förstås inte visar sig ha någon som helst betydelse för filmen, annat än att bidra med Y3 eller vad det blir.
Det är så lite story utspritt i den här filmens intrig att det är svårt att hålla ögonen öppna. Inte blir det bättre av en biljakt som är så uruselt gjord att den får den förvirrande biljakten i The Dark Knight att framstå som Pansarkryssaren Potemkin (1925). Men överhuvudtaget är tempot minst sagt skevt, eftersom ingen överhängande filosofi driver filmen. En scen följer en annan. Plötsligt har Bruce Wayne helt bananas mardröm där han blir hemsökt av ett ansikte som kommer till honom i någon slags elektrisk virvelvind (en electronado?): Ansiktet vrålar: ”Am I too soon?!” och Wayne vaknar med ett ryck och ba wtf – Det var mitt första riktigt stora skratt på filmens bekostnad: Ja, denna figur är nog ”too soon”, om han ska dyka upp i uppföljarna, men scenen är rolig nog i sin egen rätt. Bara en dålig regissör kan göra en så dålig scen.
Det var rutschkana ner för mig efter det. Vid en punkt i filmen kände jag verkligen att den inte fungerade – det var när jag inte kunde skilja på Batman och Supermans motiv, insåg att jag struntade fullständigt i om de skulle slåss eller vara vänner, eftersom filmen inte gav dem motivation att vara vänner eller fiender – faktiskt att ingenting som händer i filmen är motiverat av något annat än att det händer för att det ska hända. Stålis och Batsy går från att vara frustande som Wolverine och Sabertooth till att vara tjenis som Charlie Sheen och Emilio Estevez på en enda sekund, sammankopplade av ytterligare en teknikalitet (spoiler, igen, om du bryr dig); deras mamma heter samma sak! ”Bra där” sa manusförfattarna till varandra, ”då slipper vi skriva mer”.
Sedan kom den sista tredjedelen av filmen då vi är tillbaka i Man of Steels sövande demolitionsporr och en till gammal jätteorch som det ska slåss mot i all oändlighet. Slutet ska vara sorgligt men jag hörde inte en snyftning i salongen – däremot var det flera som gäspade på vägen ut.
Nu vet jag förstås att det finns seriefans som vill se de här trådarna nystas ihop – och bara att veta vilka alla karaktärer är, hur allt hänger ihop och vad alla referenser syftar till är säkert jättekul för dem, och de är säkert villiga att berätta för mig att jag inte fattar vad den här filmen egentligen går ut på – jag har skrivit om det en del i veckan. Jag fattar, jag är bara inte ombord. Och jag är tillfredsställd med det. Jag fattar också vad filmen går ut på för DC:s kostympampar: Mer pengar för sämre kvalitet.
FREDRIK FYHR
BATMAN V. SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE
Originaltitel; land: Batman v. Superman: Dawn of Justice; USA.
Urpremiär: 19 mars 2016 (Mexico City).
Svensk premiär: 23 mars 2016
Speltid: 153 min. (2.33).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K (delv. 16 mm, 65mm, IMAX)/35 mm, 70mm (IMAX), D-Cinema (äv. 3D)/2.35:1 (70 mm=2.20:1, IMAX, delv. 1.44:1, 1:90:1).
Huvudsakliga skådespelare: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams, Jesse Eisenberg, Diane Lane, Laurence Fishburne, Jemery Irons, Holly Hunter, Gal Gadot, Scoot McNairy, Callan Mulvey, Tao Okamoto, Brandon Spink, Lauren Cohan, Alan D. Purwin, Mark Edward Taylor, Hugh Maguire, Michael Channon, Ripley Solo, Michael Cassidy, Sammi Rotibi, Wunmi Mosaku, Dennis North, Kiff VandenHeuvel, Mason Heidger, Sebastian Sozzi, Ralph Lister, Harry Lennix, Christina Wren, Nicole Forester, Jade Chynoweth, Chad Krowchuck, Patrick Wilson, Coburn Goss, Joseph Cranford, Emily Peterson, Kevin Costner, Nancy Grace, Anderson Cooper, Erika Erikcson, Brooke Baldwin, Neil deGrasse Tyson, Kent Shocknek, Charlie Rose, Soledad O’Brien, Dana Bash. .
Regi: Zack Snyder.
Manus: Chris Terrio, David S. Goyer.
Producent: Charles Roven, Deborah Snyder.
Foto: Larry Fong.
Klippning: David Brenner.
Musik: Junkie XL, Hans Zimmer.
Scenografi: Patrick Tatopoulos.
Kostym:Michael Wilkinson.
Produktionsbolag: Warner Bros, Atlas Entertainment, DC ass. RatPac-Dune Entertainment.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Betyg och omdöme: Under medel – en tekniskt slarvig och visuellt ful sammanslagning av intrigtrådar utan motivation, mening eller dramatisk substans överhuvudtaget; monoton action, generiska specialeffekter, amatörmässigt klippt; som film oskiljbar från ett innehållslöst, kommersiellt koncept.
10 svar på ”Batman v. Superman: Dawn of Justice”