Triple 9 är en film bortkopplad från sig själv. Den innehåller sex alfahannar, plus en gangster-matriark, och alla vill ha huvudrollen i sin alldeles egna film. De drar hela tiden ens uppmärksamhet mellan varandra, så att ingenting riktigt blir gjort i slutändan.
På ett plan kan filmen vara underhållande, antar jag, om våldsamma macho-filmer är ens huvudsakliga cinematiska diet. Triple 9 är både en gangsterfilm, en heist-film, en tjuv-och-polis-film och en korrupta poliser-thriller… men, ser ni vad jag menar? Det är lite mycket av alltihop.
Poliserna, då. Jo men vi har vår omisskänneliga good guy å ena sidan. Chris (Casey Affleck), snuten från gatan, bister men reko, redo att pop a cap in a guy om han måste men allt är by the book. Han tuggar tuggummi oavbrutet, för det ser coolare ut om man kisar med ögonen då, medan man cruisar runt i de mexikanska gängförorterna med sin nya partner Marcus (Anthony Mackie) på jakt efter thugs och bad guys.
Bara det att de egentligen är på jakt efter red herrings, yo. Marcus är egentligen en bad cop. Riktigt bad, till och med. Tillsammans med ett par andra killar – bland annat en annan dirty cop (Clifton Collins Jr) och melankoliske skurken Michael Atwood (Chiwetel Ejiofor) – har de nyligen rånat en bank. The loot var tänkt att överlämnas till the russians men… njet. Något gick fel.
Och som vi alla vet så tjafsar man inte med ryssarna. I synnerhet inte den rysk-judiska brottsorganisationen – jag citerar: La Kosher nostra! – som kör runt lik i sina davidsstjärnebeprydda lastbilar, körda av till synes så välvilliga troende.
Ledare för organisationen är någon som heter Vasilij (det mer originella valet om du funderar på att låta din ryska skurk heta Boris) men han sitter inne. Talespersonen för Vasilij är Irina, spelad av en Kate Winslet med en rysk brytning som beter sig lite som den vill. Hon är en riktig skådespelare, som oftast är med i mer seriösa filmer, så jag förstår att hon ville testa på något kul med den här rollen, som iskall, avrättande matriark. Det är säkert därför hon inte orkar vara så bra i den. (Så långt ifrån hennes skurkroll i Divergent är det egentligen inte).
En annan seriös skådespelare är ju Chiwetel Ejiofor som är stabil i rollen som Michael, skurken som Irina har en hållhake på i form av hans son, som han fått med hennes syster Elena (Gal Gadot) i något tidigare liv. Den intet ont anande pojken lever under ryska maffians beskydd och Michael vill gissningsvis ändra på det här – någonstans på vägen antar jag att han lärt sig att det här med att råna banker och bli ihop med gangsters inte lönar sig i längden.
Det finns ett gäng andra karaktärer i filmen också, för vi behöver ju folk att döda. Efter att de dött kan de bilda ledtrådar. Bankrånet utreds av Jeffrey Allen som också är en korrupt kriminalare – han spelas av Woody Harrelson så ni förstår; varggrinet, jointrökandet, praktiskt taget hela det välbekant burdusa Woody Harrelson-framträdandet; en enda oavbruten karikatyr genom hela filmen.
Jeffrey är morbror till Chris – good cop, Affleck, tuggumina, kisandet – och de har en relation som är viktig för att storyn ska funka. Jag tror att vi kanske ska undra vart vi har Jeffrey, och jag tror att filmen vill föreslå att det finns olika grader av korrupta poliser. Vissa korrupta poliser, som Marcus, är onda. Vissa korrupta poliser, som Jeffrey, är bara människor och gillar och parta lite granna på jobbet, big deal, sluta va så pekå, etc.
Det tar ett tag, som ni märker, att bara förklara vilka alla karaktärerna är och hur de hänger ihop på det mest rudimentära planet. Triple 9 är två timmar lång och vi hinner förstås inte stifta bekantskap med de här karaktärerna speciellt bra. De är gestaltade av fina skådespelare – ingen gör ett dåligt jobb här, och jag gillar i synnerhet Afflecks no-nonsense-snubbighet i den bärande huvudrollen… även om det inte riktigt blir någon huvudroll. Mer dramatisk tyngd tycks ligga på Ejiforos axlar – ska han få återse sin son eller ska maffian lura honom än en gång?
Skådespeleriet är bra, men vi hinner inte riktigt stanna kvar tillräckligt länge med skådespelarna för att vi ska kunna beundra dem. Vi hinner förstå vad de har i görningen, på ett ungefär, och som för ofta i filmer av det här slaget stannar fokuset på vad som ska hända, inte varför det ska hända.
Vad som ska hända är att skurkarna ska göra ”en sista stöt”, en helt omöjlig stöt förstås, som kommer att behöva innefatta en avledande manöver som har med filmens titel att göra. Chris är i farozonen, eftersom ”999” är koden för ”officer down!”.
Men när vi har så här många karaktärer och en så relativt kort speltid så kommer det förstås bli svävande. Saker händer för att karaktärerna säger att de ska hända – sedan händer de. Berättelsen tar genvägar genom sina egna logikluckor och vi får helt enkelt acceptera allt vi ser utan att ifrågasätta det. Och det vi ser är idel klyschor, dessutom, som en temafest av melodramatiska crime-schabloner, som om genrer och klyschor är allt filmen vet något om. För att målgruppen ska sitta still får vi en del nakna strippor och sängkammarrumpor från flickvännerna Gadot och Teresa Palmer.
Det är inte hemskt dåligt, det är bara inte speciellt intressant. Filmen är regisserad av John Hillcoat, som gjort Vägen och den liknande snygga-men-ihåliga-gangstermelodramen Lawless. Hillcoat vet hur man håller tempot i en film av det här slaget. Han kan filma action och göra det spännande, och filmen har därför också ett par spännande actionscener. Noga räknat tre. Det mesta är filmat i närbilder och handhållen kamera, men det blir aldrig för skakigt för att man ska förlora orienteringen. Fair enough.
Men han har ingen berättelse att berätta här, och det avslöjas i slutet som består av en märkligt platt och utdragen serie ihopknytningar av storytrådar. Den största dramatiken är avklarad men filmen måste pågå i en kvart till, för vi har ju ett par karaktärer kvar. Det är som att filmen tittar på klockan och inser att den måste jobba övertid.
Så, ni vet, ni såg The Departed et al. Konfrontation. Dubbelspel. Vem vet vad om vem? Några blir skjutna i huvudet. Några klarar sig. Till slut finns bara ett par karaktärer kvar. Känslan är den av att så himla mycket inte fanns här att se egentligen. Det, och en märkligt platt känsla av förlängning, som om filmen inte tagit slut så mycket som den tackat för sig och packat ihop.
FREDRIK FYHR
TRIPLE 9
Originaltitel, land: Triple 9; USA.
Urpremiär: 19 februari 2016 (Storbritannien, Irland).
Svensk premiär: 18 mars 2016
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8 K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Casey Affleck, Anthony Mackie, Woody Harrelson, Aaron Paul, Kate Winslet, Gal Gadot, Norman Reedus, Teresa Palmer, Michael Kenneth Williams, Clifton Collins Jr, Michelle Ang, Terence Rosemore, Terri Abney, Alexander Barbara, Anthony Belevtsov, Luis Da Silva Jr, Ian Casselberry, E. Roger Mitchell, Blake McLennan, Michael Harding, Labrandon Shead, Armando Alonzo, Karen Kaia Livers. .
Regi: John Hillcoat.
Manus: Matt Cook.
Producent: Marc Butan, Bard Dorros, Anthony Katagas, Keith Redmon, Christopher Woodrow.
Foto: Nicolas Karakatsanis.
Klippning: Dylan Tichenor.
Musik: Bobby Krlic, Atticus Ross, Leopold Ross, Claudia Sarne.
Scenografi: Tim Grimes.
Kostym:Margot Wilson.
Produktionsbolag: Worldview Entertainment, Anonymous Content, MadRiver Pictures.
Svensk distributör: Nordisk Film.
Betyg och omdöme: Medel – okej utförd tjuv- och polisfilm, kanske sevärd för fans av genren, men anti-originell, förutsägbar och ointressant; bra skådespelare gör vad de kan med tunna karaktärer som vi inte får någon gedigen orsak att tycka om; i synnerhet det tafatta slutet gör bristen på angelägenhet uppenbar.
Ett svar på ”Triple 9”