Grandma

Grandma är en indiefilm, men till skillnad från många andra indiefilmer är det också en riktig film, gjord av riktiga filmskapare med en riktig story framförd av riktiga skådespelare – den utnyttjar sin budget, som vilken annan film som helst, det är bara det att budgeten är under 600.000 dollar, vilket i filmsammanhang är ungefär vad man kan få i kollekten en oansenlig söndag mitt i augusti, när kyrkan är glest befolkad och det är långt kvar till jul.

Överraskande nog är den gjord av en etablerad regissör: Paul Weitz, som med sin bror Chris har ett splittrat men någorlunda jämnt CV, från genombrottet med American Pie (1999) till senaste Tina Fey-komedin Admission via kanske-du-såg-den-titlar som Guldkompassen (2007), samt stinkande saker som Little Fockers (2011) – med sin bror är Weitz nog mest känd för Om en pojke (2002), där de blev Oscarsnominerade för bästa manus.

Jag nämner nu inte dem för att jag är automatiskt ointresserad av kvinnor. Grandma är en film som nästan bara innehåller kvinnor framför kameran, och som sådan är den såklart ett iögonfallande och Bechdel-vänligt tillskott i ett filmklimat som är så manscentrerat att till och med kvinnliga delen av publiken anammar den manliga blicken. Det första att nämna om Grandma vore kanske att det är något så sällsynt som en film med kvinnor och en film som till stor del handlar om ”den kvinnliga upplevelsen”.

Men det är just därför jag nämner Weitz, som skrivit manus och regisserat Grandma knappast för att han hoppats på guld och gröna skogar. Det är en bra film där för sällan sedda skådespelare som Lily Tomlin, Marcia Gay Harden, Julia Garner och Judy Greer verkligen får göra sitt jobb, ta tag i riktiga karaktärer och vara ambitiösa.

Filmen bär därmed på en indirekt tragedi: De har knappt fått betalt. Filmen är gjord på under en miljon dollar, vilket betyder att få intresserat sig för att hjälpa Weitz göra den. Den har cirkulerat på festivaler men distributionen har varit gles – i Sverige gick den på bio en sväng i höstas. Här i Göteborg där jag bor, Sveriges näst största stad, pressvisades den inte.

Det är inte så att det här är oväntat eller överraskande, men Grandma är ett av de mest överväldigande exempel jag sett på att en film gjord bara med kvinnor, och där huvudpersonen är en pensionär, helt enkelt inte kommer att sättas i det kommersiella systemet. Vem som helst som ser den kan se att den är bra, åtminstone inte dålig. Men på håll tycker PR-människorna att det inte finns något attraktivt med den. Kvinnor säljer inte. Tanter ännu mindre.

Hade Robert De Niro haft huvudrollen hade det inte varit något problem. Nu är det Lily Tomlin som har huvudrollen – en stor talang som var känd både som komiker och skådespelare på 1970-talet både på Broadway och på TV och hon blev Oscarsnominerad för sin filmdebut i Robert Altmans Nashville (1975).

I Grandma spelar hon Elle, titelfiguren – mormor, å ena sidan; å andra sidan en lesbisk före detta poet och akademiker som sörjer kvinnan hon levt 38 år med, som nyligen dött. Hennes dotter (Harden) kallar henne för ”a big bully”, så vi vet att hon inte är en muntergök, men att hennes livs kärlek Violet nu dött, det är tydligt något som gör henne extra vresig.

Intrigen kickar igång alldeles efter att Elle sparkat ut sin senaste flamma Olivia (Greer) efter ett fyra månader långt förhållande varpå hon kallat henne för ”en fotnot” – Olivia hinner knappt flyga ut genom dörren förrän Sage (Garner) knackar på. Sage är Elles barnbarn. De talas inte vid så ofta, men Elle bjuder på kakor så trivsamt som en mormor av hennes slag kan. I taket hänger ett plastbitar som en gång i tiden var Elles kreditkort, som hon klippt sönder och gjort ett vindspel av.

Nu är det så här: Sage behöver sexhundra dollar. Hon är gravid. Hon vill göra en abort. Elle håller tillbaka en suck och nöjer sig med att undra vad de lär ungarna på sexualundervisningen nuförtiden. Sage är en fin person, den helt klart mest sympatiska i filmen, men hon är också yngst och minst erfaren. Vid det laget Elle slår ner hennes ex med hans egen hockeyklubba råder inget tvivel om vem som är filmens äkta matriark.

Intrigmässigt är Grandma en ganska konventionell film – dels ett familjemelodrama där mormor, dotter och barnbarn efterhand möts på mitten för att trycka tillbaka den där stridsyxan som hela tiden hotar att sticka upp ur sanden; dels en typ av odyssé-film där Elle och Sage spenderar större delen av den behagliga speltiden (79 minuter) åt att skramla ihop pengarna som behövs för en abort – vilket sker mellan ett par olika stationer, en och annan blodssyster och en och annan kuf som gradvis ger oss en känsla av Elles livliga förflutna. För att storyn ska fungera har vi den obligatoriska deadlinen; aborten går av stapeln klockan 17.45 och det är bära eller brista.

Här kan en svensk åskådare eventuellt missa filmens progressiva anspråk, sett ur amerikansk synvinkel, då den skildrar abort som något helt naturligt och självklart men också som en relativt begränsad möjlighet. Sådana subtiliteter pågår oavbrutet under ytan, där filmen är en till synes enkel och oansenlig, lättsam och harmonisk film – trots att flera av karaktärerna egentligen är långt ifrån sympatiska och tydligt bär på personliga problem de trycker undan med en hård jargong.

Ensemblen är helt felfri, men Tomlin är i synnerhet briljant i rollen som en tvättäkta fyrtiotalist som oavbrutet förväntar sig få sin vilja igenom, gärna förolämpar vem som helst som inte är medgörlig med hennes vilja och gärna drabbas av vredesutbrott så fort hon blir nekad. Hon är självisk och högljudd, vulgär och ibland direkt elak – men ärlig, och därför, i slutändan, krypandes till korset med huvudet högt.

Det finns så mycket i porträttet som inte sägs rakt ut – som sättet Elle blivit tvungen att stålsätta sig och gå på tvärs hela livet för att kunna ha en röst, och sättet hon måste ta hand om de hon sårat efteråt som andra kvinnor i hennes ålder tar hand om disken.

Elles dotter Judy, Sages mamma, spelas av en helt självklar Marcia Gay Harden (återigen, när såg du henne i en film senast?) och hon kommer in i handlingen just när hon behöver – Weitz manus är riktigt välsvarvat och effektivt, och han vet precis hur han ska utnyttja det lilla formatet för att klämma fram så mycket dimensioner och personligheter ur sina karaktärer som möjligt. Skådespelarna, i sin tur, verkar förstå dem precist och de är där direkt.

Grandma är en liten film; för liten för att nå de högsta av höjder. Men den är filmen att se om man vill se en liten, fin film som är en feel-good utan att vara förljugen; en dramakomedi som ändå ger oss porträtt av människor som de tenderar att vara – tjuriga, själviska och motvilliga. Den handlar om tre kvinnor, i tre olika åldrar, här och nu idag, och innan filmen är slut har vi träffat dem och lärt känna dem. Vi förstår deras bra och dåliga sidor. Vi tillåts inte döma dem. Vi måste se dem, lyssna på dem.

FREDRIK FYHR

GRANDMA

Originaltitel; land: Grandma; USA.
Urpremiär: 30 januari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 23 oktober 2015 (bio), 14 mars 2016 (DVD/BR/VOD).
Speltid: 79 min. (1.19)
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/1.78:1.
Skådespelare (fullständig rollista): Lily Tomlin, Julia Garner, Marcia Gay Harden, Judy Greer, Elizabeth Peña, Colleen Camp, Sam Elliott, Laverne Cox, Nat Wolff, John Cho, Mo Aboul-Zelof, Lauren Tom, Missy Doty, Don McMaus, Willem Miller, Skya Chanadet, Sarah Burns, Meg Crosbie, Reggie Watkins, Amir Talai, Frank Collison, Judy Geeson, Carlos Miranda.
Regi: Paul Weitz.
Manus: Paul Weitz.
Producent: Terry Douglas, Paris Kasidokostas Latsis, Andrew Miano, Paul Weitz.
Foto: Tobias Datum.
Klippning: Jon Corn.
Musik: Joel P. West.
Scenografi: Cindy Chao, Michele Yu.
Kostym: Molly Grundman.
Produktionsbolag: Depth of Field, 1821 Pictures.
Svensk distributör: UIP (DCP, 2015), Universal Sony (DVD/Blu-Ray), SF Anytime (VOD).

Betyg och omdöme: Bra film – konventionell odysséberättelse och familjemelodram; noggrant och nyanserat skriven, skickligt berättad och lysande spelad; präglas av en finstämd ton; småskalig men utnyttjar sin budget på bästa sätt.