M. Night Shyamalan har alltid varit en ganska humoristisk regissör – redan i den murriga genombrottsfilmen Sjätte sinnet (1999) fanns en underliggande ”tro’t om du vill”-entusisasm som utvecklades till exalterad fånighet i Signs (2002), som sedan tog över hela stämningen i en film som The Happening (2008). Där någonstans hade publiken fått svårt att skilja på vad som var medveten humor och Shyamalans filmer blev svåra att tolka – publiken började skratta istället för att ta filmerna på allvar, och Shyamalan blev känd som kalkonfilmare.
Ganska ofta har buropen varit förtjänta – som i den självupptagna hemmavideofilmen Lady in the Water (2005), urtråkiga The Last Airbender (2010) eller senaste antiklimaxet After Earth – men The Happening var menad som en halvknasig Twilight Zone-episod och jag tycker fortfarande att det är en charmig film. I min bok är hans bästa film The Village (2004), en mästerlig och missförstådd film som blev utskrattad när den gick på bio.
I alla lägen har Shyamalan fortfarande haft en egen stil som jag tycker är värd att ta på allvar, och en av hans ledande motiv var redan från början tolkningssvårighet – hans filmer handlar om människor som på olika sätt har svårt att se sanningen om sin omgivning och de sitter fast i problem de inte kan lösa eftersom de inte vet sanningen om sin situation; titlar som ”byn”, ”tecken”, ”sjätte sinnet” och ”händelsen” sätter direkt fokus på detta perspektiv under isolation, oförmågan att se den stora bilden. Draget till sin spets kan hans filmer tolkas som rent metafysiska – ”Jag tror på vad mina ögon ser” lyder klyschan, men vad kan vi egentligen förstå med blotta ögat?
Det finns många anledningar till att The Visit är Shyamalans bästa film på mycket länge, men en av dem är faktiskt att det är en så kallad Found Footage-film (jag längtar tills dagen då det blir regel att kalla subgenren för ”footage”). Denna misshandlade subgenre har blivit offer för alltför många talanglösa opportunister och genrens inneboende potential har aldrig riktigt helt utforskats – en är till exempel just perspektivet. Om man förstår Found Footage-genren rätt så spelar man med i dess regler och använder dem som ram: En sådan regel ska vara att det filmade (”funna”) materialet är allt vi har tillgång till, och att vi därför inte kan veta vad som händer mellan klippen. Som i urmodern The Blair Witch Project (1999) är poängen att vi ser en misslyckad dokumentation, de fotografiska resterna av en händelse, inte själva händelsen.
Även om The Visit inte är lika bra, eller lika fotorealistisk, som The Blair Witch Project är det ändå ett högst intressant och lyckat Found Footage-projekt och det råkar också vara rakt upp på Shyamalans gata. Liksom alla hans filmer handlar The Visit om begränsade perspektiv, men nu är frågan på meta-nivå: Vart går gränserna för perspektivet som filmmediet i sig kan erbjuda?
Filmen handlar nämligen på ett klyftigt sätt om en filmskapare – väldigt ung, men ändå; tonåriga Becca (Olivia DeJonge) gör en film om sin mamma, och det är denna film vi egentligen tittar på. Mamman (Kathryn Hahn) har aldrig velat prata om sina föräldrar, eller varför hon rymde hemifrån en gång för längesedan, men nu har hon för sakens skull återknutit kontakten. Hon vill inte träffa dem, men för att blidka Becca och hennes filmprojekt så får hon, och lillebror Tyler (Ed Oxenbould), åka och hälsa på dem ute i hennes barndomshem (själv åker hon på en kryssning). Med kamerorna riggade börjar Becca sin dokumentation av småstaden som mamman växte upp i – en dokumentation som snart börjar handla om hennes och lillebrors tillvaro i mormor och morfars hus. Där de måste gå och lägga sig efter en viss tid. Där de inte bör fråga vad som händer efter den tiden. Där morfar och mormor visar sig vara betydligt märkligare än de trott.
Filmen bygger upp ett mysterium, så jag ska inte tala för mycket om vad som händer i den mer än att säga att det är klyftigt, roligt och genuint skrämmande ibland. Alla inblandade ser ut och pratar som riktiga människor – lite fåniga människor, kanske, men helt realistiska – och situationen är trovärdig och hela tiden bunden till materialet, vilket är de A och O som de flesta Found Footage-filmer missar. Shyamalan använder inte, som så många andra, ett helt konventionellt manus med ett påtvingat Found Footage-perspektiv, han utgår ifrån Beccas filmprojekt och förstår att det bara är genom de begränsningarna som filmen kan berättas.
Han slår flera flugor i samma smäll – Inte bara är det en film om vad vi kan se, och inte se, i en kameralins, det är en film om det absurda och obehagliga i gamla människor som beter sig konstigt. Är ”nana” och ”pop pop”, som de kallas, farliga? Eller är de bara gamla människor som börjat bli lite gaggiga? I en fin uppsättning okända talanger är Deanna Dunagan och Peter McRobbie härligt trovärdiga som ett gammalt par som verkligen uttrycker högaffel-americana gone weird. Att barnen och de gamla är huvudpersonerna gör att filmen saknar vuxna medlare på ett smått genialt sätt – barnen sitter fast i sin omyndiga fångenskap, på övervåningen i morfar och mormors hus, medan morfar och mormor själva mer och mer börjar likna det monster som det okända alltid varit för människan sedan urminnes tider.
Jag fastnar i perspektiven och analyserna, eftersom jag inte kan prata om intrigen för mycket. Jag skulle säga att Shyamalan med den här filmen sneglar, blygsamt, åt Brian DePalma och den meta-analys som Antonioni födde med Blow-up (1966). Det är en film om filmskapande, av en filmskapare som tvingats tillbaka till rötterna och hantverkets mest basala grunder. En film om människor som är karaktärer inuti sin egen film, och som måste hitta sina egna konflikter och mål. Men det är också en lekfull och rolig skräckfilm som verkligen fyller en med fasa när den inte får en att skratta åt saker som precis blir lite för fåniga. Det är en film som kittlas och busar och får en att undra vad som ska hända härnäst.
FREDRIK FYHR
THE VISIT
Originaltitel, land: The Visit, USA.
Urpremiär: 30 augusti 2015 (Dublin).
Svensk premiär: 15 februari 2016 (DVD/BluRay/VOD).
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Canon EOS C300 (MPEG-2 4:2:2); DI 2K/D-Cinema/1.85:1
Skådespelare (fullständig rollista): Olivia DeJonge, Ed Oxenbould, Deanna Dunagan, Peter McRobbie, Kathryn Hahn, Celia Keenan-Bolger, Samuel Stricklen, Patch Darragh, Jorge Cordova, Steve Annan, Benjamin Kanes, Ocean James, Seamus Moroney.
Regi: M. Night Shyamalan.
Manus: M. Night Shyamalan.
Producent: Marc Bienstock, Jason Blum, M. Night Shyamalan.
Foto: Maryse Alberti.
Klippning: Luke Franco Ciarrocchi.
Scenografi: Naaman Marshall.
Kostym: Amy Westcott.
Produktionsbolag: Blinding Edge Pictures, Blumhouse Productions.
Svensk distributör: Universal Sony (DVD/BluRay), SF Anytime (VOD).
Betyg och omdöme: Bra film (av sitt slag) – småskalig och blygsam skräckfilmsproduktion, men solitt manus med ett bra mysterium och smarta och mångsidiga detaljer, välspelad och skickligt gjord med bra tempo mellan skräck och skratt.
Ett svar på ”The Visit”