Man kan väl säga att Zoolander 2 lider av ”icke-nyhetens obehag”. Här har vi en medioker men oförarglig och snäll film som säkert kommer att sågas och bespottas för sin patetiska uppenbarelse, bara för att den ironiskt nog inte är tillräckligt ”inne” (medan en direkt dålig och kokainstint cynisk film som Deadpool kanske känns ”fräsch”). Visst behöver man inte vara någon stor pessimist för att tänka sig att Ben Stiller valt att utnyttja en ekonomisk livlina när han efter så lång tid, något ”random”, återvänt till en karaktär (den utblåsta fotomodellen Derek Zoolander) som han vet är populär. Å andra sidan så är han ju en populär karaktär, och Zoolander 2 kan lika gärna tolkas som en exklusiv one-time-only-present till alla de fans som otippat nog samlats kring Zoolander (2001) sedan den, i viss anonymitet, nådde biograferna för femton år sedan.
Det är inte en speciellt bra film, men jag vill hålla mig positiv så länge jag kan. En av filmens förtjänster är att den är medveten om sin egen luggslitenhet. Den har ena foten kvar i dåtiden och bara tårna av den andra har intresset att peta i något nytt. Det kommer kanske att reta i synnerhet de som vet med sig att de gillade första Zoolander när det begav sig (de kanske till och med tyckte den var ”hipp”) medan de som hatade originalet kommer att förakta tvåan; den är nämligen inget annat än ett nonsens-kalas till fansen.
Men samtidigt som Zoolander blivit något av en kultfilm så finns det förstås många människor, såväl yngre som äldre, som nog tänker ”Zoo-Who?”
Med facit i hand kan man argumentera för att Zoolander var kulmen av en viss typ av komedi som eskalerade i popularitet under 90-talet och som sedan efter 9/11 ”kändes” mindre kul (i den mytomspunna men sällan definierade ”zeitgeisten”); de var filmer som Zoolander och Mike Myers Austin Powers-”trilogi”, jönsigast tänkbara toaletthumor som framfördes med en dekadens som föreslog bakomliggande intelligens; obekymrade, glatt självmedvetna meta-filmer, gärna med parodiska och satiriska inslag och med sina high concept-handlingar var de tronföljare till David Zucker och bröderna Abrahams spoof-filmer under 1980- och tidiga 90-talet; låt säga från Titta vi flyger (1980) till Hot Shots 2 (1991), varpå ”Saturday Night Live”-sketcher tog över och fick egna filmer, från utomjordingarna Coneheads och Mike Myers Wayne’s World (i sin tur föregångare till Austin Powers), ända upp i gaskanalerna på Sasha Baron Cohens Ali G och ”Jackass”-gänget (där man kan säga att det roliga nådde sin slutgiltiga antiklimax-epilog).
Men nog med nostalgi. Zoolander var, i korthet, en sådan ”pseudo-film”: Den hade tekniskt sett en handling – den världsberömda, helt puckade fotomodellen Derek Zoolander (Stiller) blev hjärntvättad av megaloman modedesigner (Will Ferell) att döda premiärministern av Malaysia – men praktiskt taget gick den bara ut på att rada upp dumma skämt och medvetet absurda scenarion, samt oavbrutet ge popkulturella referenser och visa upp olika kändisar i mer eller mindre otippade cameos. Om man försökte följa med i handlingen blev man bara provocerad, för den var så löst dinglande att man undrar om Stiller (en inte obegåvad regissör och medmanusförfattare) var dålig med flit.
Och – whaddayaknow – Zoolander 2 är precis lika ironiskt anorektisk i sitt berättande. Minst uthärdlig är den faktiskt under första halvan (det brukar vara tvärtom) när den för sakens skull måste försöka få oss engagerade i Derek Zoolanders återkomst: Femton år efter den första filmen lever han förstås i självmedvetet klichéartad exil men en självmedvetet puckad orsak gör så att han lämnar sin vinterstuga på Grönland (förlåt, ”norra, norra New Jersey”) via hans gamla homeboy Billy Zane, som förklarar att han faktiskt skulle kunna få vårdnaden om den son som han en gång i tiden fick och som nu växt upp utan honom – zoinks! – väl på plats i Rom, dit han lockats av en ”fisjön shöu” som hålls av besynnerlig kvinna (spelad av en oigenkännlig Kristen Wiig) med en suspekt igenkännbar brytning (för den som minns den förra filmen), blir han återförenad med sin gamla bro Hansel (Owen Wilson) som efter en liknande exil har problem med identiteten när alla hans elva pojk- och flickvänner blivit gravida (en av dem är Kiefer Sutherland) och även ”modepolisen” Valentina (Penelope Cruz) som jagar seriemördaren som haft ihjäl diverse popstjärnor som alla dött med Zoolanders berömda duckface som sista instagram-uppdatering (bland annat Justin Bieber, som är med i filmens intro).
Allt det här är förstås urbota korkat och meningslöst – ändå är det bara när folk pratar om intrigen som filmen står stilla. Skämten som bollas fram och tillbaka, de oändliga referenserna och meta-vitsarna, må inte vara allas kopp te (egentligen inte min heller) men Stiller och Wilson äger dem åtminstone, och de kan utan problem kanalisera sin idiot-duo, och man har hela tiden känslan av att filmen är exakt vad den är menad att vara: Samma film som ettan, fast femton år senare, med alla de dubbla belastningar och motsägelser som det innebär.
Och med de förutsättningarna får man vad man tänker sig att man kan få. En och annan enstaka passning är nyskapande – som den odrägliga DJ:n Don Atari (Kyle Mooney) som bara älskar saker han föraktar och fiffigt står som kommentar på den hipster-gräslighet som förra filmens meta-ironi till sist lett fram till, eller varför inte den androgyna supermodellen All (en Benedict Cumberbatch i avsaknad av ögonbryn) som bokstavligt talat piskar våra stackars has-been-modeller som numera får stå i skamvrån och bli utskrattade när de ger sig upp på catwalken igen.
Det är inga konstigheter att den karaktären lett till uppmaningar om bojkott från delar av HBTQ-världen – Det är just vid sådana tillfällen filmen är både rolig och kanaliserande den satir på modevärlden som den första filmen (väl generöst) ansågs vara. Detsamma kan sägas om jakten på Zoolanders son Derek Junior (Cyrus Arnold) som är intelligent och välutbildad men som Zoolander till sin stora fasa tycker är tjock. En del skämt blir just medvetet obekväma, eftersom de retoriskt förespråkar den skönhetskultur som blir så bisarr som den faktiskt är om den dras till sin spets, men man tänker inte hela vägen om man förfasar sig över dess amoralitet eller (skulle jag påstå) misstar dess syn på modernitet som uttryck för transfobi.
Å andra sidan ska man inte tänka för mycket när man ser Zoolander 2 och det är väl också dess problem – det är en film som existerar i ett slags ingenmansland av dum humor, å ena sidan, och tilltänkt satir, å andra sidan; dels en lövtunn intrig som ingen kan bry sig om, och dels skämt som avslöjar allt som ironi. En film om karaktärer vi ska bry oss om på någon nivå där vi samtidigt ska skratta åt dem. Ju längre filmen pågick, desto lättare hade jag att tycka om den, för vi det laget vi bara tittar på en superfjantig Bondpastisch med Will Ferrell som den pajiga storskurken så är det inte mycket man egentligen kan klaga på. Förutom, förstås, den underliggande känslan av titta på något ingen egentligen behöver se.
FREDRIK FYHR
ZOOLANDER 2
Originaltitel, land: Zoolander 2, USA.
Urpremiär: 4 februari 2016 (London).
Svensk premiär: 12 februari 2016.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW; DI (Panavision)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Ben Stiller, Owen Wilson, Will Ferrell, Penélope Cruz, Kristen Wiig, Justin Theroux, Benedict Cumberbatch, Sting, Cyrus Arnold, Nathan Lee Graham, Kyle Mooney, Olivia Munn, Milla Jovovich, Christine Taylor, Kiefer Sutherland, Susan Sarandon, Joe Jonas, Macaulay Culkin, Billy Zane, Justin Bieber, Demi Lovato, Kim Kardashian West, John Malkovich, Katy Perry, Fred Armisen, Lenny Kravitz, Kanye West, Kate Moss, Neil deGrasse Tyson, Anna Wintour, Lewis Hamilton, M.C. Hammer, Tommy Hilfiger, Susan Boyle, Christiane Amanpour, Valentino Garavani, Marc Jacobs, Alexander Wang, Jim Lehrer.
Regi: Ben Stiller.
Manus: Justin Theroux, Ben Stiller, Nicholas Stoller, John Hamburg.
Producent: Stuart Copeland, Matt Eppedio, Scott Rudin, Ben Stiller, Clayton Townsend.
Foto: Daniel Mindel.
Klippning: Greg Hayden.
Musik: Theodore Shapiro.
Scenografi: Jeff Mann.
Kostym:Leesa Evans.
Produktionsbolag: Red Hour Films, Scott Rudin Productions.
Svensk distributör: UIP/Paramount.
Betyg och omdöme: Medel – i grund och botten en fantasilös upprepning av en redan svag hemlig agent-pastisch med obefintlig story; karaktärerna har dock en obestridlig säregenhet som ägs av filmens skapare, och eftersom ett av filmens centrala syften är att fetischera karaktärerna kan den inte helt misslyckas.