★½, crime, meta, verklighetsbyggt, Video, VOD/Stream

The Face of an Angel

f9

Människor kan vara självupptagna. I synnerhet om det rör sig om skapande människor. Jag minns en lärare när jag läste litteraturvetenskap som manade till aktsamhet när man lär känna människor som skriver, för man kan hamna i deras nästa bok.

En självupptagen författare skulle, till exempel, med flit kunna ta miste på fantasi och verklighet, och börja experimentera med fiktionens form – mer eller mindre för skojs skull.

Det är vad som hänt i The Face of an Angel, en märklig film som i allt högre grad blir olustig ju längre den pågår. Den grundar sig i fallet Amanda Knox – det vill säga den tjugoåriga amerikanska student som blev arresterad och dömd för att ha mördat sin rumskamrat i Italien. Utredningen och domen var ett skämt och bristen på rättvisa ledde till en internationell skandal och Knox frigavs i slutändan.

Man kan ju tycka att det här är god grund för en film som spekulerar i lag och rättvisa, bristande juridiska system och diplomati mellan länder, men The Face of an Angel handlar om en fiktiv filmregissör (Daniel Brühl) som vandrar omkring längs gatorna i Rom, likt en annan Marcello, och spekulerar över existentiella frågeställningar om trädet som faller i skogen, medan han förfasar sig över kändisjournalister. Allt medan fallet – fingerat – pågår omkring honom.

Thomas, som han heter, har anlänt i Rom för att göra en film om fallet – en spelfilm, inte en dokumentär – och likt en författare är han på plats för att insupa inspiration och göra research inför sin film (min spontana tanke är att manusförfattaren misstagit filmskaparyrket för författaryrket, men vad vet jag). Han lär känna skvallerjournalisten Simone (Kate Beckinsale) och någon slags underground-bloggare som vill lära honom sanningen om korrupta verkligheten (eller något sådant).

Och så, naturligtvis, stiftar han mer intimt umgänge med en ung student vid namn Melanie (Cara Delevingne). Och, när filmen ändå är i Rom, så slår den på stora Fellini-trumman och gör snart plats för en rad drömsekvenser, spekulativa halvt fiktiva symboliska scener och andra typer av cinematiska utflykter, där Thomas hela tiden inser att han inte kan göra en film om mordet, att mordet inte är viktigt, att man aldrig kan veta vem som mördade den unga kvinnan – för ingen var ju där, och är inte själva mysteriet mer intressant? Men vänta! Vad är det för mysterium vi egentligen jagar? Är det inte något gäckande centralt som bor i hjärtat av denna gåta!

f2

Ja, sådär håller det på. Karaktärer pratar i långa harranger och har ”filosofiska” (läs moraliserande) diskussioner med varandra som egentligen bara mynnar ut i självklara konstateranden och mesig konformism som manusförfattaren (Paul Viragh, efter en bok av Barbie Latza Nadeau) vill lägga i karaktärernas munnar, oavsett hur tillrättalagt det blir. När en kvinna mördas, och någon oskyldigt blir anklagad, då är det naturligtvis all paparazzi det är fel på.

Men om man lyssnar noga på dialogen så inser man att det inte är det skrivna ordet det är fel på, så mycket som sättet skådespelarna artikulerar dem. Detta moraliserande och sentimentala stråk i regin är lika misslyckat som den sömngångaraktiga stilen som filmen har i övrigt; regissören vägrar skapa en rytm åt intrigen, en logik mellan de olika skiftena i narrativ och fiktiv dimension, eller lägga någon emfas på det som sker. Det är som att det ligger en tonmässigt likgiltig matta över The Face of an Angel som gör att vi får en känsla av att ingenting någonsin händer även när det gör det.

Då ska det sägas att filmen är regisserad av Michael Winterbottom, som med rätta är en kritikerdarling – Med tanke på att han gjort åtminstone ett mästerverk som handlar just om experiment mellan fiktion och verklighet, 24 Hour Party People (2002), så är det smått ofattbart hur lite han verkar bry sig om den här filmen. Filmen har en ful, grå estetik och Winterbottom regisserar skådespelarna så att allt de säger är högtravande och moraliskt indignerat. Vi ska oavbrutet imponeras av vad alla säger, för de säger det med urtråkigt melodramatiskt allvar och ibland med gråten i halsen.

Daniel Brühl är i synnerhet nästan outhärdlig när han går omkring och är kränkt i varje scen, ibland åt saker som verkar helt rimliga och vardagliga. ”Vad är det här?!” kan han ropa i en scen, och när någon säger att det är vanligt kaffe så kan han kasta det i väggen och storma ut ur rummet – arg för att världen är så opålitlig, meningslös, att konsten är så svår, ja Vad Det Nu Än Är.

I skuggan av allt det här pågår alltså Amanda Knox-fallet, om än med fingerade namn (men filmen är ändå dedicerad till offret Meredith Kercher i eftertexterna). Filmen har sitt eget problem framför ögonen på sig men vägrar se det. Thomas, kanske via Winterbottom, är fly förbannad på den mediala cynismen och överflödet av paparazzi omkring mordfallet, samtidigt visar han aldrig att han tycker speciellt synd om den mördade flickan eller att han bryr sig ett skvatt om att Knox blivit oskyldigt anklagad för mordet. Istället handlar filmen, på fullt allvar, om hur han ställer in sin filmidé och istället börjar spekulera i att göra en filmatisering av ”Dantes inferno” som på något symboliskt sätt ska matcha fallet – det är ju bättre än en Beck-thriller, resonerar Thomas, för det är ju ”konst”.

Tja, för det första behöver ju ”konst” inte vara bättre än Beck, och för det andra så har det fortfarande ingenting med det här fallet att göra. The Face of an Angel är dessutom långtråkig, och de allra bästa Beck-filmerna är åtminstone inte det. Det talas om den fula, vidriga verkligheten, och det chockeras pliktskyldigt över hur cyniska poliserna varit när de gått igenom brottsplatsen, men ingenting något säger känns verkligt, för ingen inblandad verkar ha känt av dessa saker – och har de det så tänker de inte visa det för publiken, utan istället nöjer sig filmen med att klappa oss på huvudet och förutsätta att vi säger ”åh!” och ”fy!”.

fff

Filmen är inte bra, men diplomaten i mig ville ge filmen skådespelarnas ambitioner, och det tämligen cinematiska fotot (Hubert Taczanowski). Med tanke på ambitionerna och pretentionerna så är den åtminstone ett intressant misslyckande…

… fram till den sista tredjedelen eller så, när filmen gör vad den hela tiden ser ut att vilja göra (men som jag var för godtrogen för att tro att den inte skulle göra): Den skjuter sig helt i huvudet och börjar handla om Thomas kärleksliv med den unga studenten och möjligheten för honom – honom – att leva ett tryggt och positivt liv, trots att en kvinna mördats och hennes kompis fängslats; människor som han tar på sitt samvete utan att någon bett honom.

När Paolo Sorrentino tar livets grå verklighet och förvägrar det i en Fellinisk filmdans – som i Youth – då håller det. Jag har inget problem med en sådan film, om någon kan lyckas med utmaningen. Det räcker verkligen inte bara att anta den. The Face of an Angel är tråkig när den inte är förvirrad, oimponerande, högtravande och bisarr, och spelet med synteser och fiktioner faller över den som det amatörmässiga navelskåderi det är nästan från första början. Den har mage att dedicera filmen till en mördad kvinna, och det är som att den mördar henne igen.

FREDRIK FYHR


f11

THE FACE OF AN ANGEL

Originaltitel, land: The Face of an Angel, Storbritannien, Italien, Spanien, USA.
Urpremiär: 6 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 7 juli 2015 (VOD), 15 februari 2016 (DVD)
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (?)/DCP (?)/2.35:1
Skådespelare (fullständig rollista): Daniel Brühl, Kate Beckinsale, Valerio Mastandrea, Cara Delevingne, Ava Acres, Genevieve Gaunt, Sai Bennett, Ranieri Menicori, Andrea Tidona, Peter Sullivan, Corrado Invernizzi, Edoardo Gabbriellini, Roberta Cartocci, John Hopkins, Sara Stewart, Rufus Wright, Rosie Fellner, Nathan Stewart-Jarrett, Lucy Cohu, Sophie Rundle, Alistair Petrie, Nikki Amuka-Bird. .
Regi: Michael Winterbottom.
Manus: Paul Viragh, efter boken av Barbie Latza Nadeau.
Producent: Melissa Parmenter.
Foto: Hubert Taczanowski.
Klippning: Marc Richardson.
Musik: Harry Escott.
Scenografi: Carly Reddin.
Kostym:Daniela Ciancio.
Produktionsbolag: BBC Films, Cattleya, Multitrade, Revolution Films, Vedette Finance, Ypsilon Films.
Svensk distributör: SF (VOD), Njutafilms (DVD).


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – illa genomtänkt mix av meta-berättelse, karaktärsstudie och real crime-story som misslyckas att vara alla tre eller någondera; svag regi, förvirrad blandning mellan vuxet anslag och högtravande moralism, sentimental intrig och allvarliga teman etc.