På en rent primitiv nivå finns något väldigt tillfredsställande över Creed, denna glorifierade spin-off till Sylvester Stallones Rocky-serie, gjord av en creddig ung regissör (Ryan Coogler) med en creddig ung skådis (Michael B. Jordan) med en Stallone på birollsfronten, värdigare än någonsin. Vill man att flera Rocky-filmer ska finnas så är detta en så bra film man kan hoppas på. Regin är hungrig, pjäserna omfördelade på ett oundvikligt sätt, men formulan är densamma. Exakt. Densamma. Igen. I grund och botten är det ”Rocky 7” vi snackar om. En gång i tiden var mjölk-kossan utskrattad – nu höjer ingen ögonbrynen åt en ny Star Wars, Terminator eller Jurassic Park och man väljer tydligen ogärna att se igenom charaden. Nostalgi säljer, i synnerhet om den kommer i ett paket som ser lagom nytt ut.
Men om du är som jag så värderar du originalitet över allt annat. Jag uppskattar bara nostalgi i små doser. Så Creed är därför, för mig och kanske dig, bara bra i små doser. På det stora hela är den icke-originell och därför en besvikelse – i synnerhet med tanke på den enorma mängd ros den fått i USA sedan premiären i höstas. Efter att ha skakat på huvudet när den första trailern kom, och efter att flera lyriska recensioner gjort mig nyfiken, så har jag letts till att tro att Creed faktiskt skulle vara en ”riktig” film. Ett drama, punkt slut. Ett faktiskt karaktärsporträtt. En berättelse om verklighetens riktiga människor, något att matcha Stallones original från 1976, kanske rentav en aktuell film, en som har något att bidra med, något med samma intelligens och rakryggade nakenhet som Cooglers starka debut Fruitvale Station.
Det jag minst av allt hade förväntat mig var en till Rocky-film i ett attraktivt paket… men det är exakt vad Creed är. Överhuvudtaget är det en film som bekräftar en deprimerande tes: Att Hollywood bara kan skapa ”paket” nuförtiden, och att såväl publik som kritiker slutat begära mer än ”paket”. Paketet kan ha märket ”Terminator” på, och innehålla alla de tidigare filmerna hoplimmade till en (som i Terminator Genisys) eller den kan ha märket ”Jurassic Park” och innehålla en röra av dinosaurier och specialeffekter utan sammanhang eller finess (och kallas Jurassic World) eller så kan den ha märket ”Star Wars” och innehålla en noggrann men i slutändan tråkig interaktiv modellsamling där figurer leker rymdkrig en gång till (som i The Force Awakens).
Eller, som nu, kan den ha märket ”Rocky” och innehålla en ny, ung fighter i en mer modern kontext, men i grund och botten vara exakt samma film som de andra. Vem vet, om ytterligare trettio-fyrtio år kanske vi får nya lådor byggda på de gamla lådorna och till slut kanske vi glömt vad som gjorde Rocky (1976), Star Wars (1977), Terminator (1984) och Jurassic Park (1993) så minnesvärda och älskade till att börja med. Allt vi ser är orden – Rocky, Star Wars, Terminator, Jurassic Park – och varumärkena de representerar. Något nytt att älska, verkligen älska, är det helt enkelt ingen som gör – eftersom det inte lägre passar in i marknadskalkylerna.
Nu säger jag inte att Creed är en dålig film. Jag tänker inte regna ner paraden helt – för en parad är det, en ganska sällsynt skådad sådan där nostalgi, mycket kritiskt bortfall och åtminstone en del önsketänkande lett till en våg av good-will som gett Stallone en praktiskt taget säkrad Oscar för bästa manliga huvudroll och utropen att Creed är bättre än till och med den allra första Rocky-filmen.
Det är den inte. Det är den bästa sedan… tja, sedan den förra filmen, Rocky Balboa (2006), som för övrigt möttes av ett jubel som är påfallande likt det som mött Creed. Det finns en vilja att älska Rocky, en vilja att den nya filmen ska vara lika bra som originalet, en tilltro på underdogen som gör att vi vill ta allt det positiva och ignorera det negativa. Men ganska få vill längre kännas vid hyllningarna till Rocky Balboa. Det är en film vars succé glidit undan, blivit ett mummel eller ett ”aja, den ja, jo den var ju också bra”, och jag befarar att precis samma sak kommer att hända med Creed, såvida inte Coogler (mot viss förmodan) eller Stallone (mindre osannolikt) planerar att lansera en helt ny serie här.
Men med det sagt: Visst finns det förtjänster med Creed. På samma sätt som Rocky Balboa är det en film som existerar på grund av sina föregångare, och som inte hade kunnat fungera utan dem. Man kan jämföra det med en bil och säga att charmen ligger i alla milen den gått. Om nu Apollo Creed, legenden ur de fyra första filmerna i serien spelad av Carl Weathers, har en son, då är det väl bara att kasta upp armarna: ”Creed Jr” säger publiken, jag inräknad, ”I can work with that!”
Och när allt kommer omkring är charmen med Rocky-filmerna just upprepningen. Varje ny film i serien har varit som en rond, och Stallone har lyckats med konststycket (oavsett hur dåliga filmerna varit) att få varje film att handla om en ny sak, trots att det i grunden varit samma film en gång till. Som en modern Sisyfos har Rocky släpat sin sten uppför branten om och om igen, och vi har velat se honom göra det.
Problemet är att Creed kommer med falska löften om att erbjuda något mer substantiellt. Den introducerar Apollo Creeds oäkting Adonis som om det rör sig om nytt blod, men det är bara till hälften sant. I en kort prolog – en av många väldigt tunna tillfällen av ”karaktärsfördjupning” – lär vi oss att Adonis växt upp på olika ungdomshem (även om vi inte vet exakt hur det kommer sig). Hans mamma är död (vi vet inte hur) men han blir upplockad av Apollos fru (återigen utan att vi får några omständigheter). I en kort scen är den unga Adonis där en kort stund, i ett kort ögonblick blir han upplockad av kvinnan som när honom under hans ungdom och introduktionen är över i ett klipp.
I vuxen ålder är Adonis, guidad av sin plastmamma som bor i ett smärre palats, en kontorsnisse på dagtid, men boxare i fulturneringar i Mexico på kvällstid. Återigen rör det sig om väldigt snabba, korta scener. Han säger upp sig från sitt kontorsjobb, mot sin låtsasmammas hjärta, just när han blivit befordrad. Varför har han just blivit befordrad? Vad är det han är så bra på där på kontoret? Varför vill han, egentligen, boxas?
Det här är frågor som vi av någon anledning inte ska ställa; kanske för att de kräver karaktärsdrag till svar. Michael B. Jordan är en fin skådespelare, och han är bra på att leverera replikerna han ska leverera, men karaktären han spelar är hopplöst underskriven. Han hemsöks av spöket av sin far – men det är inget han pratar om, utan vi ska bara ”förstå” det. Han vill boxas, som sin far, men hur det kommer sig tycks vara självsagt. Det är istället hans öde att ha en karismatisk look, ett schysst sätt att snacka, och se bra ut i montage och dra på sig den grå hoodien – Rocky-seriens mest älskade attribut.
Han sticker till Philadelphia och hookar upp med Rocky Balboa – också fint spelad av Stallone, på ålderns höst, med ännu större finess än för tio år sedan (när han fortfarande hade sina grejer kvar ”in the basement”) – och det obligatoriska kärleksobjektet i form av soulsjungande Bianca (Tessa Thompson) som lider av en hörselskada som gör att hon i framtiden kommer att vara döv (vilket parat med en sjukhusvistelse för Rocky talar om att vi kanske ändå kommer få se fler Creed-filmer).
Som inledningen på en ny serie är de försiktiga stegen mer begripliga – men behöver vi verkligen en till franchise? Vad sägs om lite bra dialoger istället, lite verklighetsskildringar och psykologi? Såväl presentationen av karaktärerna som uppbyggnaden av dem kantas av rumphuggna scener och en stressad klippning där vi aldrig hinner lyssna, eller vila i, vad något någon säger (bara en enda liten scen i förbifarten, den innefattar en kille på en motorcykel, känns som hämtad ur en riktigt bra film).
Alla skådespelare är verkligen fenomenala – Stallone är värd en Oscar och att Jordan inte är nominerad är beklämmande – men deras karaktärer lämnar mer att önska; trots en speltid på över två timmar hinner de faktiskt inte med att göra speciellt mycket innan de kastas in i ännu ett montage, ännu en Rocky-klyscha, ännu en ”viktig fight” vars oundviklighet bara gör det hela mer uppenbart syntetiskt och mindre angeläget ”på riktigt”. Det är egentligen ytterst lite samspel mellan karaktärerna och mycket avhandlas i exposition och mellan varven i de där nedrans montagen.
Vilket, förstås, inte behöver vara helt fel. Det hör ju till, visst. Och jag ska inte sticka under stol med att uppbyggnaden till den slutgiltiga fighten – och utförandet av den – som vanligt är av högsta klass. Själva viljan att göra filmen, energin i regin, de fina skådespelarna, och faktumet att det här tåget fortfarande tuffar på, är nog för att Creed ska vara sevärd åtminstone för fans. Men ingen kan påstå att det inte är ironiskt att Creed, som så mycket vill handla om att man ska göra sin egen grej och inte stå i skuggan av sina föregångare, är en film där vi på en fundamental nivå egentligen bara sitter och väntar på de där trapporna och de där melodierna av Bill Conti.
FREDRIK FYHR
CREED – THE LEGACY OF ROCKY
Originaltitel, land: Creed, USA.
Urpremiär: 25 november 2015 (USA, Kanada).
Svensk premiär: 5 februari 2016.
Speltid: 133 min. (2.13).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Michael B. Jordan, Sylvester Stallone, Tessa Thompson, Phylicia Rashad, Andre Ward, Tony Bellew, Ritchie Coster, Jacob ’Stitch’ Duran, Graham McTavish, Malik Bazille, Ricardo McGill, Gabe Rosado, Wood Harris, Buddy Osborn, Rupal Pujara, Brian Anthony Wilson, Joey Eye, Kash Goins.
Regi: Ryan Coogler.
Manus: Ryan Coogler, Aaron Covington.
Producent: Robert Chartoff, William Chartoff, Sylvester Stallone, Kevin King Templeton, Charles Winkler, David Winkler, Irvin Winkler.
Foto: Maryse Alberti.
Klippning: Claudia Castello, Michael P. Shawver.
Musik: Ludwig Göransson.
Scenografi: Hannah Beachler.
Kostym: Antoinette Messam, Emma Potter.
Produktionsbolag: Metro-Goldwyn Mayer (MGM), Warner Bros, New Line Cinema, Chartoff-Winkler Productions.
Svensk distributör: SF.
Betyg och omdöme: Över medel – livligt regisserad och spelad uppföljare med alla föregångarnas motiv intakta och en (ytligt sett) moderniserad stil, men tematiken om autonomi går helt stick i stäv mot filmens traditionella innehåll, och de tilltänkta karaktärsfördjupningarna är, trots fina skådespelarinsatser, ytliga; filmen är tekniskt habil men låter överlag mer än den innehåller.
3 svar på ”Creed”