Martin Scorsese brukade vara namnet på en filmregissör – det är det fortfarande, men nu har det också blivit en drog. En drog som filmer tar för att tappa omdömet och bete sig dumt, bara för att visa hur intelligenta de är. The Big Short, som handlar om hur ett par olika Wall Street-filurer förutspådde finanskrisen 2008 och försökte blåsa bankerna, är en bra film några irriterande steg ifrån att vara riktigt bra.
Det är en sådan där film som gör stor underhållning av att spela på publikens underlägsenhet. Det är en sådan där film där människor pratar om saker de vet saker om, och vi kan avnjuta filmen med känslan att det hela är obehagligt autentiskt och verkligen viktigt och verkligt – men filmen har också den där knarkarens kompulsiva behov av att hela tiden påminna oss om faktumet att filmen är en sådan film där människor pratar om saker de vet saker om, och att vi hela tiden ska avnjuta filmen med känslan att det hela är obehagligt autentiskt och verkligen viktigt och verkligt. När Ryan Gosling vänder sig mot kameran och ba ”tjena!” till publiken, då försvinner liksom det där tilltänkta allvaret.
Så filmen är alltså två saker. Å ena sidan är det en meta-karusell om finanskrisen – man märker att filmen är baserad på facklitteratur för det finns långa förklaringar som filmen hittar sätt att göra underhållande (samtidigt som den förstås pekar på att det är precis det den gör). ”Här kommer Selena Gomez för att förklara vad en ’invisible CEO’ är för något” säger Ryan Goslings berättarröst och, mycket riktigt, popstjärnan dyker upp vid ett kasinobord tillsammans med en ekonom för att förklara saker som vi behöver få förklarade. Den som minns liknelsen till Scorsese förstår också att filmen är full av montage, svepande kamerarörelser, lattjo klippning, popmusik – det är ett sådant där flipperspel till film som hela tiden tjongar och plingar, rasslar och brölar.
Å andra sidan är filmen också en pseudo-dokumentär skildring av hur finanskrisen gick till. Den tvinar noggrant ihop storytrådarna, som alla infattar riktiga människors riktiga berättelser. Fysikern och mattesnillet Michael Burry (Christian Bale), vars asociala beteende gör honom till ett freak på kontoret – men freaket har listat ut att bostadsbubblan kommer att spricka och han har iskallt gått till alla banker och satsat över en miljard dollar som han vet att han kommer att få; Goslings allround-kostymnisse Jared Vennett känner lukten av pengar och slår ihop sig med den självmordsbenägne, moraliskt tvivlande Mark Baum (Steve Carell) som blir den som får axla samvetsansvaret. Där de flesta andra tänker på pengarna de kommer att hova in, tänker Baum på alla familjer som kommer att bli hemlösa och alla som kommer att förlora sina jobb.
Dessa karaktärer är centralfigurerna i en uppsättning karaktärer som tangerar Love Actually-storlek – med en skäggig Brad Pitt (som samproducerat filmen) i smeten som före detta finanssnubbe och numera humorbefriad eko-bonde som likt en sådan där halvcool pappa går in i spelet igen – och där filmens klippning känns lite för tramsig i flipperspelet är den verkligen lysande i sättet den klipper mellan karaktärerna och får oss att förstå vilka alla är och vad de håller på med.
Den stående kommentaren om The Big Short är att den gör obegripliga saker begripliga för en mainstream-publik, men jag vet inte om jag tycker det är sant. Vi fattar inte vad en ”osynlig CEO” är bara för att Selena Gomez förklarar det i en scen i förbifarten; det är inte som en bra thriller, eller en Chandler-deckare där vi kanske förstår de flesta teknikaliteter om vi bara hänger med i storyn: Antingen kan man något om ekonomi, eller så kan man det inte. The Big Short är inte ute efter att undervisa publiken, snarare gör den en poäng av att vi inte förstår. ”Låter det tråkigt? Det är meningen” säger Gosling-rösten med ett flin man nästan kan höra.
Det filmen gör av obegripliga saker är underhållning. Det förblir en gammal hederlig sanning att det är kul att se folk jobba på film, i synnerhet om de vet vad de håller på med (när vi i publiken inte gör det) – och det är också det som gör Goslings kommunikation med publiken lite odräglig, eftersom det blir som en mobbande spark nedåt; kanske ska det vara någon slags satir, men snarare tror jag det är en automatisk stil som The Wolf of Wall Street till slut gjorde till en klyscha: Gör man en film om sådant här är det denna stil man ska använda, och det verkar inte ens finnas en bra förklaring varför längre.
Den svaga länken i filmen, när allt kommer omkring, är nog Anchorman-regissören Adam McKay som förlitat sig på skådespelarna, manuset, fotografen och klipparen utan att verkat ha en tydlig vision av hur hela filmen formellt och stilistiskt kommer att se ut i slutändan, vilket ger ett roderlöst intryck (McKay har skandalöst nog blivit Oscarsnominerad för sin regi över sådana som Spike Lee och Todd Haynes – årets Oscarskontrovers är helt rimlig). Nu är det en film som inte riktigt får en så tydlig poäng som man hade velat, och den försöker ha och äta kakan genom att göra en film om finanskrisen som samtidigt utgår ifrån att ämnet kommer att tråka ut publiken – varpå man försökt hotta upp filmen med lite besk ironi och snajdighet. Det är alltså en film om folk som luras, gjord på ett sätt som utgår ifrån att folk är lättlurade. Jag tror det är en miss, och en ofrivillig cynism, snarare än något slags konstnärligt skämt.
Men för att vara rättvis så är mina invändningar cinematiska (filmen hade kunnat vara mer välgjord, helt enkelt) och såklart ideologiska – men jag inser att de inte hotar filmens egna auktoritet. Det är en engagerande och ganska beroendeframkallande film som förlitar sig på sin egen viktighet, sina fina skådespelare och en skicklig klippning – den är som bäst när den inte försöker förklara saker för oss, ironiskt eller ej, för om vi inte förstår allt som händer (och det gör vi inte), då skulle filmen ha varit mycket starkare om den haft stake att erkänna vad den försöker dölja i en konstig skämtsamhet – att människor inte kan relatera till sättet världen styrs, och att systemet därför måste vara fel.
Istället får vi lite mesig sentimentalitet, politiskt korrekt men utan tyngd, där Carells karaktär blir den goda killen i en värld av bad guys, medan Gosling leker Michael Moore och berättar vilken hemsk värld platsen är. Ideologiskt fastnar filmen i ett slags ingenmansland mellan snygg teknik, en slickad mainstream-look och goda avsikter, långt från Michael Bay men också ganska långt ifrån Oliver Stone.
Men filmen lägger åtminstone korten på bordet för den som vill veta, eller påminnas, om vad som hänt i världsekonomin de senaste åren och varför allt känns så tungt i grunden. Det finns många dokumentärer och indiefilmer som gjorts som är minst lika bra som denna – I.O.U.S.A (2008), Inside Job (2010) J.C. Chandlers Margin Call (2011) – men The Big Short är filmen som är Oscarsnominerad, och den som har de stora stjärnorna, så The Big Short är filmen de flesta kommer att se. Därför är det bra att den är så bra, klar och fängslande som den är.
FREDRIK FYHR
THE BIG SHORT
Originaltitel, land: The Big Short, USA.
Urpremiär: 12 november 2015 (AFI Fest, USA).
Svensk premiär: 22 januari 2016.
Speltid: 130 min. (2.10).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Super 35); DI 2K/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Ryan Gosling, Steve Carell, Christian Bale, Rafe Spall, Brad Pitt, Hamish Linklater, Jeremy Strong, Jeffry Griffin, Stanley Wong, Anthony Bourdain, John Magaro, Finn Wittrock, Marisa Tomei, Melissa Leo, Karen Gillan, Byron Mann, Jason Bayle, Margot Robbie, Selena Gomez, Tracy Letts, Vanessa Cloke, Rudy Eisenzopf, Casey Groves, Hunter Burke, Aiden Flowers, Leslie Castay. .
Regi: Adam McKay.
Manus: Charles Randolph, Adam McKay efter boken av Michael Lewis.
Producent: Dede Gardner, Jeremy Kleiner, Arnon Milchan, Brad Pitt.
Foto: Barry Ackroyd.
Klippning: Hank Corwin.
Musik: Nicholas Britell.
Scenografi: Clayton Hartley.
Kostym:Susan Matheson.
Produktionsbolag: Plan B Entertainment, Regency Enterprises.
Svensk distributör: UIP/Paramount.
Betyg och omdöme: Bra film – överlag lyckat försök att göra pedagogisk underhållning av en allvarlig, historisk händelse; välspelad och sakligt berättad i dialogscener, men en ängslig blandning av stilar förvirrar också helheten och skapar en olämplig underton av meningslöshet.
4 svar på ”The Big Short”