Jag visste ingenting om den här filmen när jag gick in, och jag visste ingenting om den när jag kom ut. Är det verkligen en film? Är det inte snarare resultatet av ett gäng manusförfattare som sett Fantastic Four och känt att de verkligen gillar det här med ”berättande genom luckor” – storyluckor, luckor i handlingen, luckor i logiken, ja en story som innehåller så mycket luft att den nästan inte finns… kanske det en gång fanns en film här. Jag bara undrar. Vart är den nu?
The 5th Wave är det senaste försöket att kapitalisera på en Young Adult-bestseller, och jag gissar att den lider av exakt samma problem som just Fantastic Four och många andra filmer som tas ut ur ugnen för tidigt; tid och pengar har tagit slut, och man har kastat upp produkten på samma sätt som en dålig deltagare i Sveriges Mästerkock. Via Wikipedia ser jag att olyckor tydligen plågade inspelningen och releasedatumet har skjutits upp och upp och upp. Man får utgå ifrån att regissören J Blakeson nu presenterar slutresultatet med samma min som Jokerns plastikoperatör i Tim Burtons Batman (1989) – ”You see what I have to work with here!”
Framför allt är filmen värdelös som helhet. Storyn den bygger på är ganska intressant, och de första akterna har förtjänsterna att de (som de flesta första akter) kan locka en till att tro att man ser på något spännande, som ska utvecklas åt något intressant håll. Det är när intrigen ska tas vidare som karaktärerna upptäcker att – uh-oh! – de har ingenstans att ta vägen, för vissa scener tycks inte ha spelats in, så de får mest stå och nicka åt varandra. Plötsligt befinner de sig på en militärbas där de kämpar utan mål, förklarar problem som inte känns verkliga och springer utan att vara jagade; en kille påstår att han ”lagt bomber överallt” och i ett annat rum sitter filmens skurkar och väntar på att få gå på en helikopter. Det är inte en final så mycket som det är en evakuering av karaktärer. Liev Schreiber har rollen som skurken och han bär samma ansikte som sin Cotton Weary i Scream-filmerna när han ständigt blir avsnoppad och avbruten. ”Va, blir det ingen film, ska jag gå nu?”
Den här totala bristen på… ja, film, helt enkelt, avslöjar också hur tafflig inledningen av The 5th Wave egentligen är. Vi introduceras för en situation där utomjordingar tagit över världen, och grundstoryn är så pass iögonfallande att man (eller åtminstone jag) hade överseende med den ryckiga och hastiga berättarstilen, sättet filmen skyndar på som om den inte verkar intresserad av att berätta sin berättelse utan snarare överleva sig själv. Chloë Grace Moretz har huvudrollen som Cassie, såklart en ”helt vanlig high school-tjej” som liksom Katniss och de andra kastas in i ett scenario där hon måste ränna runt i skogen med automatvapen och överleva övermäktiga fiender.
I hjärtat visste jag att filmen inte skulle fungera på en gång, eftersom filmen inleder med ett ”cold open” – som i TV-serier ni vet, när vi möter karaktärer mitt i ett tilltänkt spännande och förvirrande scenario, varpå det som följer är som en lång flashback som leder tillbaka till denna punkt. Hyggligt konventionellt knep förstås, men det är allvarlig gröt-alert när filmen handlar om en rekordartat omständlig utomjordisk invasion som pågår i ”fem vågor” och när Cassie måste gå från att vara en ”helt vanlig high school-tjej” till Young Adult-hjältinna, säga farväl till x antal karaktärer och lära känna x antal nya och när filmen dessutom börjar handla om hennes tilltänkta boyfriend, fotbollsspelande Ben (Nick Robinson), och hans liv som militär rebell i en helt annan ände av storyn… och så har vi den hunkige Evan Walker (Alex Roe) som hugger ved ute i en mystiskt säker stuga ute i skogen och tar hand om Cassie istället för att döda henne. Twilight-time! Men vänta, vad hände med den där utomjordiska invasionen? Arrrgh, plot overload!
Jo, den utomjordiska invasionen sker i fem vågor. Den första vågen är jönsig, och består mest av att utomjordingarna psykar oss genom att bara stå stilla med sina skepp som i Independence Day (1996) och sedan slå ut vår ström. Den andra vågen är egentligen ungefär fem hundra vågor. Den tredje vågen är fågelinfluensan, och den flyger förbi ganska fort; man skulle ju kunna tro att varje våg förtjänade en helt egen film – det skulle kanske kunnat bli ett inte så pjåkigt fantasy-epos. Men när vi är framme vid fjärde vågen har det bara gått ungefär tjugo minuter av filmen och Cassie lever ute i skogen med resterna av sin familj och lite andra överlevare – den fjärde vågen innefattar bland det mest idiotiska beteende jag någonsin sett i en film. Militären kommer för att rädda människorna i skogen, och de förklarar samtidigt att utomjordingarna kan shape-shifta till människor på Body Snatchers-manér. Cassie undrar förvirrat varför militären har elektricitet när utomjordingarna slagit ut all elektricitet… och kan man inte gissa hur det ligger till här så förtjänar man den här filmen.
Det är inte ofta jag säger att jag föredrar TV-serier före filmer – det händer praktiskt taget aldrig – men The 5th Wave borde ha blivit en serie. Det skulle ha gynnat berättelsen, som är så fullproppad med intrigvändningar och plot points att det är löjligt att tro att en film kan fylla den på under två timmar; dessutom pågår den på en global skala och handlar om flera olika karaktärer, men i en säljvänlig Young Adult-form försöker man pressa ner det till en film som bara handlar om hjältinnan, vilket gör att filmen kollapsar från grunden. Bokens fans blivit nöjdare av en serie och framför allt hade jag sluppit se den.
En fullständig obduktion av filmen visar förstås att filmen innehåller enstaka positiva smulor. Jag gillar Chloë Grace Moretz som är en hjältinna för vår tid – i en tid då kvinnliga hjältar är en ”trend” som tyvärr lika gärna kan komma att försvinna, så var hon den ursprungliga kick ass-hjältinnan när det fortfarande kändes subversivt, intelligent och hippt snarare än marknadskalkylerat. Det finns också andra skådespelare här som gestaltar sina stereotypa Young Adult-biroller – Ron Livingstone som Cassies snälla pappa, Maria Bello som den kalla kvinnliga ledaren – med tapper professionalism. Men det enda de gör är att gå, eller springa, omkring i stora tomma sjok av babbel där de måste förklara vad filmen handlar om istället för att faktiskt ta del av vad som faktiskt (inte) händer i filmen, för att försöka limma ihop ”storyn” med tillfälligheter, sammanträffanden och helt random exposition som ska överbrygga gigantiska storyhål och oförklarade plot-points.
Det finns en stund i filmen när Moretz själv ser förvirrad och lite skamsen ut – det sker när en karaktär frågar hur lucka nummer 154 kan hänga ihop och hon måste svara, med besvärat rynkad näsa, att ”det bara gör det”… alla ser på varandra och verkar undra: Vart tog den här filmen vägen, egentligen?
FREDRIK FYHR
THE 5TH WAVE
Originaltitel, land: The 5th Wave, USA.
Urpremiär: 14 januari 2016 (Australien, Tyskland, Hong Kong, Ungern, Israel, Kuwait, Portugal, Singapore, Thailand).
Svensk premiär: 22 januari 2016.
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa XT Plus); DI 2K (Panavision)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Chloë Grace Moretz, Nick Robinson, Liev Schreiber, Maria Bello, Ron Livingston, Zackary Arthur, Alex Roe, Maika Monroe, Gabriela Lopez, Maggie Siff, Bailey Anne Borders, Talitha Bateman, Cade Canon Ball, Alex MacNicoll, Nadji Jeter, Flynn McHugh, Tony Revolori, Parker Wierling, Terry Serpico, Dave Maldonado.
Regi: J Blakeson.
Manus: Susannah Grant, Akiva Goldsman, Jeff Pinkner, efter boken av Rick Yancey.
Producent: Tim Headington, Graham King, Tobey Maguire, Matthew Plouffe.
Foto:Enrique Chediak.
Klippning: Paul Rubell.
Musik: Henry Jackman.
Scenografi: Jon Billington.
Kostym:Sharen Davis.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, GK Films, Lstar Capital, Living Films, Material Pictures.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Betyg och omdöme: Dålig film – kollapsad fantasy byggd på en förvirrande, hopplöst dåligt formulerad grundstory som är för stor för filmen, som därför ramlar in i ett stressat berättande baserat på exposition, tills allting kollapsar under sin egen ohållbarhet.
2 svar på ”The 5th Wave”