Det finns inget bättre än att slinka in på en biograf mitt i januari, transporteras till ett mytologiserat 1800-tal, få kliva på ett knarrigt skepp och ge sig ut på havet och ett stort äventyr bland stora vågor och sjöodjur. Sjöromantik och film går hand i hand – det kan vara glättig underhållning som Pirates of the Caribbean-filmerna, vars DNA kommer rakt från Errol Flynns glada dagar. Det kan också vara mer allvarlig underhållning – minns Russell Crowe bistra stirrande i Peter Weirs Master and Commander (2003), i sin tur nerärvd från ögonblicket Clark Gable tog över skeppet Bounty.
Men allt hänger på att man övertygas av illusionen, förstås. Om man vill göra en mer allvarligt betonad sjömansfilm måste man hitta en ganska exakt tonmässig balans – det måste vara storslaget men inte för romantiskt, hjältarna måste vara stoiska men inte tråkiga, dramat måste fungera som en skröna men också som något någorlunda trovärdigt medan det pågår.
Ron Howards In the Heart of the Sea är en film som hissar sina segel med storslagna anspråk – den utspelar sig 1820 och handlar om det verkliga valjaktsskeppet Essex som möter den stora vita val som senare skulle ge Herman Melville inspirationen att skriva ”Moby Dick”. Chris Hemsworth spelar den stoiske hjälten som liksom Robert Shaw i Hajen (1975) måste erkänna att han mött sin överfisk; ”I’ve never seen a whale do that…” är de berömda sista orden innan den gigantiska fenan kastar vågor och dödliga dunsar över skeppet. Kaos, kalabalik, alle man överbord, ja ni förstår.
Ändå fann jag filmen ofantligt tråkig. Orsakerna är väldigt många – för många, faktiskt, för att jag ska orka gå in på allihop. Det enda intressanta med In the Heart of the Sea är faktiskt alla sätt den är dålig på. Det är en film som är hal som en fisk – den handlar om lite allt möjligt och den slinker iväg hur du än försöker bli klok på den.
På en central nivå ska filmen förstås vara storslagen och spännande. På en annan nivå ska filmen vara gammaldags, med teatralt rättrådiga karaktärer med dialoger ur 1930-talsfilmer. Jag vet inte om man tänkt likadant med specialeffekterna – som är alldeles för dassiga för en film av den här kalibern, nästan som om de ser fejk ut med flit. De gamla 30-talsfilmerna, som tidigare nämnda Clark Gable-äventyret Myteriet på Bounty (1935) hade ju en viss artificiell kvalité redan när det begav sig. Pirates of the Caribbean-filmerna, om än inte mina favoritfilmer, fångade den syntesen, hottade upp den och skapade fartfylld fantasi.
Men In the Heart of the Sea ska vi ta på allvar. O, vad vi ska ta den på allvar. Chris Hemsworth vandrar omkring skeppet som en panter i ett zoo och häver ur sig tungfotade klyschor om hur besättningen är ens familj, ”for better or worse”, i ett manus som har meningslösa men ”hey det låter snyggt!”-logiska repliker som ”djävulen älskar hemligheter, i synnerhet de som lurar i en mans själ…!”
Lika arkaisk som sådana repliker blir den vedertagna klasskampen – med ekon av Bounty – mellan Hemsworth och Benjamin Walker, som spelar skeppets unga kapten George Pollard som på grund av sin överklass blir Essex’ kapten, trots att han är oerfaren och obegåvad. Hemsworths karaktär – Owen Chase – är förstås den rättmätiga kaptenen, mannen med erfarenheten och männens lojalitet, och den som saknar fler mytologiska förtecken till allas ”Thor” kan nöja sig med att han liksom Odysseus lämnar sin trofasta och gravida fru på land för att återkomma så ”fort som möjligt”.
Essex’ färd blir förstås långvarig och traumatisk och den går igenom alla sjöfararklyschor man kan tänka sig, inklusive kannibalism och Robinson Crusoe-strandsättning. In the Heart of the Sea är så upptagen med att få med alla klyschor att den helt glömmer bort sig själv. Det lilla vi får se och höra av karaktärerna är livlösa summor av stereotypa personlighetsdrag – de avbryts hela tiden av den bristfälligt animerade vita valen som dunsar skeppet hit och dit, männen kastas omkring och deras rop dränks i vågornas dån. Det är nästan fascinerande hur något så grandiost kan vara så långtråkigt.
Ron Howard, som gjort en del bra filmer och en del dåliga, verkar bara visa upp sina begränsningar som regissör här. Han skapar alltför effektivt den stillastående känslan av att vi hela tiden tittar på skådespelare i en bassäng bakom en greenscreen. Samtidigt är misslyckandet inte bara hans fel, för manuset lider av en omöjlig inramning där Melville själv (Ben Whishaw) får hela historien av en gammal vresig suput vid namn Nickerson (Brendan Gleeson) som berättar historien i en flashback; ombord Essex är Nickerson en liten sentimentalt skissad pojkspoling och filmen lindas in i en sentimental filt som gör att vi, med facit i hand, vet att ingenting för hemskt kommer att hända.
Det finns gott om ytterligare problem med filmen – manuset glömmer slarvigt bort karaktärer, tonen mellan allvar och humor är ibland osnygg och då och då undermineras filmens älskade allvar av mesiga skämt som känns helt malplacerade, och inte minst är den patetisk i förhållande till ”Moby Dick” och den blytunga amerikanska mytologi som den försöker få en plats i. Att skeppet Essex fanns i verkligheten, och att Melville kanske eller kanske inte blev inspirerad av dess färd när han skrev ”Moby Dick”, är vad filmen mest av allt vill handla om, och det är där den mest av allt misslyckas.
Därutöver har jag ett personligt argument till filmens misslyckande som är svårt för mig att förbise. Jag har alltid haft en oresonlig fobi för valar. Dessa släktingar till dinosaurierna är för stora. Hur ska man kunna sova om nätterna med vetskapen att däggdjur stora som berg driver runt under havsytan? Förmodligen föddes traumat i barndomen, när jag såg Bamse spolas upp på den där ön som visade sig vara en arg val – säkerligen en läskig chock för mitt treåriga jag. Lägg på Pinocchio i den barndomen och saken är klar.
Men jag kände inte ett enda uns av obehag inför valen i In the Heart of the Sea, som inte ser mindre fejk ut än den där valen i ”Bamse” och inte ens hälften så otäck som den tecknade valen som svalde Pinocchio hel. Och vi ska inte ens tala om Moby Dick.
FREDRIK FYHR
IN THE HEART OF THE SEA
Originaltitel, land: In the Heart of the Sea, USA/Australien/Spanien/Storbritannien/Kanada.
Urpremiär: 2 december 2015 (London).
Svensk premiär: 6 januari 2016.
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K (Arri Alexa XT); DI 2K/35 mm, D-Cinema (även 3D)/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Chris Hemsworth, Benjamin Walker, Cillian Murphy, Brendan Gleeson, Ben Whishaw, Michelle Fairley, Tom Holland, Paul Anderson, Frank Dillane, Joseph Mawle, Edward Ashley, Sam Keeley, Osy Ikhile, Gary Beadle, Jamie Sives, Morgan Chetcuti, Charlotte Riley, Nicholas Jones, Donald Sumpter, Richard Bremmer, Jordi Mollà.
Regi: Ron Howard.
Manus: Charles Leavitt, efter boken ”In the Heart of the Sea: The Tragedy of the Whaleship Essex” av Nathaniel Philbrick.
Producent: Brian Grazer, Ron Howard, Joe Roth, Will Ward, Paula Weinstein.
Foto: Anthony Dod Mantle.
Klippning: Daniel P. Hanley, Mike Hill.
Musik: Roque Baños.
Scenografi: Mark Tildesley.
Kostym: Julian Day.
Produktionsbolag: Warner Bros, Village Roadshow Pictures, Cott Productions, Enelmar Productions A.I.E, Roth Films, Spring Creek Productions, Imagine Entertainment, ass. K. JAM Media.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Betyg och omdöme: Under medel – högspänt men spänningslöst äventyr vars allvar krockar med det klichéfyllda manusets tomma karaktäriseringar och den syntetiska produktionen, samt en misslyckad narrativ inramning; resultatet kommer inte i närheten av de mytologiska anspråken.