The Hateful Eight

Regi: Quentin Tarantino

Främlingar med dolda agendor, instängda av en snöstorm i en stuga ute i Wyoming, får anledningar att döda varandra någon gång efter amerikanska inbördeskriget.

Jag skulle vilja säga att Quentin Tarantinos nya film är precis lika bra som hans tidigare – men i The Hateful Eight, hans åttonde långfilm, får det nästan perfekta CV:t en ful fläck. Det är inte en dålig rulle att glo på om man bara vill se dum splatterfilm, men just därför ger den Tarantinos gamla belackare vatten på kvarnen. Detta har ju inte varit, i första hand, en dum splatterfilmare, en pervers videovåldsjunkie eller en Hollywoods Marilyn Manson (som man faktiskt sa i början av hans karriär). Tarantino har varit en tämjare av filmformen, en mästare av genre-DJ:ande, och hans dryga självmedvetenhet har nästan alltid gått att förlåta eftersom han gett sig på vågade experiment (både i berättande och i teknik) och lyckats.

Men The Hateful Eight är som ett dumt skämt någon drar på fyllan och sedan fortsätter att skråla i all oändlighet. Den är på många sätt så klumpig att man måste se den själv för att förstå – inte minst eftersom den är svinsnygg rent visuellt – hur en korkad och monoton våldsorgie kan ha sådana pretentioner.

I tre hela timmar försöker filmen finta och hinta och låtsas som att den faktiskt handlar om någonting. Men ”storyn” kan förklaras mycket lätt: Ett gäng svin instängda av en snöstorm, i en stuga ute i Wyoming, någonstans efter amerikanska inbördeskriget, misstror varandra och har ihjäl varandra på blodigt vis.

Några pliktskyldiga symboliska hänvisningar till amerikanska inbördeskriget är allt som behövs, tydligen, och så den inneboende provokationen i att alla karaktärer är svin. Tarantino kan fortfarande skriva långa tal, men utan förövare och offer så blir det märkligt meningslöst och ospännande – istället för en laddad situation mellan två subjekt blir det tomt rituellt, och nästan deprimerande våldspornografiskt, som om Jules i Pulp Fiction aldrig funderade mer över vad den ”den rättrådige mannens väg” egentligen betydde – det finns inga som försöker vara herdar i The Hateful Eight, och man kan kalla den filosofiskt bakåtsträvande.

Det här är en film där kvinnor långsamt lustmördas, svarta män kastreras av vita rasister och försvarslösa gamla människor huggs ihjäl som slaktade grisar – rått och okomplicerat, för vem som helst är kapabel till vad som helst och alla är vi djävlar i herrens hage. ”Häng slynan högt!” – ”Döda negern!” – Därutöver: Många exploderande huvuden! Klatsch, bang och klaffs. I en redig scen kräks alla blod i varandras ansikten tills bara galla återstår. Scenen kunde vara en timme lång och The Hateful Eight skulle kännas som exakt samma film som den är nu.

Det är som att Tarantino regenererat till tidiga puberteten. Filmen är märkligt besatt av snopp och pung och kräks och oändliga kopplingar mellan mördande och onani, ja den kravlar omkring på jakt efter det flåsigaste och mest överdrivna gegget den kan kasta i publikens ansikten – allt i strålande Ultra Panavision 70, det bredaste filmformatet i världen (The Hateful Eight är den elfte filmen någonsin att spelas in på detta format). Visst har Tarantinos filmer alltid krävt en stark mage – men det har också varit värt det, eftersom han skapat sådana världar och karaktärer, och byggt sådan elegant filmkonst i sina berättelser. Man har kunnat tala om ”royale with cheese”, en bra beskrivning av alla hans filmer. Men The Hateful Eight är mer som en äcklig biff på ett bortglömt sunkhak.

Nu vill jag inte låta som en moralist – allt det här klafset skulle förstås kunna vara rafflande om det fanns någon logik bakom det, eller om hantverket skapade ett mönster där det passade. Det är egentligen här jag är mest besviken på The Hateful Eight – den är helt enkelt svagt skriven och direkt dåligt regisserad.

Det första intrycket, ska jag erkänna, är fenomenalt – och kräver ett sidospår. Jag hade nämligen äran att se Roadshow-versionen av filmen på ett fullsatt Rigoletto i Stockholm, där salongen var omgjord för att kunna visa den extremt stora bilden på avdammade 70 mm-maskiner, med ouvertyr och paus som på den gamla goda tiden. Även om jag kunde konstatera att jag inte tyckte om filmen när jag kom ut, så ångrade jag inte för en sekund att jag såg den så. Bilden är överväldigande i sina gigantiska proportioner och den analoga bildtexturen – det lite disiga ljusskiftet, de starka kontrasterna och färgernas styrka – är i brist på bättre ord magisk. Att publiken dessutom tvingas till en helaftonssyssla, inklusive spekulationer i pausminglet, har en fantastisk innebörd. Alla som har nöjet att se filmen visad på detta sätt – vilket bortsett från pressvisningar bara kommer att vara den första januari 2016 på Rigoletto – kan förbereda sig på en fantastisk upplevelse (jag vet att det låter paradoxalt, men film är ju också en upplevelse och ibland allra mest viktig som en sådan).

Tarantino är behjärtansvärd i sin vurm för det autentiska i och kring filmens fenomen. Och det obskyra gamla 70 mm-formatet, som handskas av Tarantinos huvudfotograf Robert Richardson, ser helt fantastiskt ut. Tankarna går i princip omedelbart till John Carpenters The Thing (1982) när de gigantiska vyerna ramar in de karga och kusligt vackra miljöerna i Colorado (där filmen spelades in). Inte bara på grund av att Kurt Russell har huvudrollen i båda filmerna – inte bara för att miljöerna liknar varandra – båda filmerna har vitt skild, men lika dramatisk, musik av Ennio Morricone. Den är också helt fantastisk. Jag menar, det är mycket som verkar helt fantastiskt när filmen börjar. Tarantino kan känslan och stämningen i en bra film – han kan skapa atmosfär och väcka en nästan obscen titt-lusta.

Sedan, efter den där första halvtimmen, har vi ju problemet att vi har två och trettio kvar. Tarantino måste komma igenom sitt eget manus, och det är nästan som att han inte orkar själv. Vid första anblicken känns det som en skön återgång till den typen av dialogdrivna och kammarspelstäta filmer han slog igenom med – Pulp Fiction (1994) och i synnerhet Reservoir Dogs (1992). Vi har ett gäng bad guys i en stuga, isolerade av stormen. Allas intresse tycks vara riktat mot mörderskan Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) som kommer in kedjad till John ”The Hangman” Ruth (Kurt Russell). Tio tusen dollar går till den som tar in henne till stan – och The Hangman är fast besluten att vara den personen.

Det visar sig att en – eller flera – inte är den han säger sig vara. Vem är skyldig till vad? Är det ett mysterium på gång? Någon som har någon hemlighet? Kanske finns någon som vet något, eller har något problem som vi kan bry oss om…? Hum, hum. Ytterligare 90 minuter av filmen går och ingenting händer egentligen. Tarantino lånar de rent ytliga motiven i pusseldeckargenren utan att förstå vad som får den subgenren att ticka. Mot slutet har vi glömt om något överraskande ens har uppdagats. Vems hjärnsubstans flög in i ansiktet på vem, nu igen?

Om The Hateful Eight har ett centralt problem så är det att vi, trots speltiden, aldrig får några ordentliga motiv eller personligheter till karaktärerna (som i en bra pusseldeckare, till exempel). Den enda anledningen till att filmen är tre timmar lång är för att den pågår nästan i realtid (känns det som) och för att karaktärerna så ofta spottar ur sig ändlös exposition. Vi får veta vad karaktärerna tänker på, och vad de ska göra, men de har inga personligheter eller sammanhang. Visst får vi några av de där monologerna. De låter som de gjorde 1992, och jag gissar att Tarantino har en hel hylla full av färdigskrivna haranger att använda i framtida filmer.

På samma tomma sätt känner vi igen ansikten, och vissa stereotypa karaktärsdrag från andra Tarantino-filmer – Michael Madsen sitter där vid sitt ensliga bord och har sitt hundsnälla leende och sin melankoliska blick, Tim Roth har tagit över den konstiga pompösa schablon-stroppen som Tarantino varit kär i ända sedan han upptäckte Christoph Waltz, och i en gungstol sitter Bruce Dern och vrålar något gubbigt. Ytterligare cameos och ”överraskningar” i intrigen är att vänta.

Det är bara det att det inte är överraskningar. Tarantino orkar inte komma på något nytt, utan retirerar till gamla klyschor som borde vara under hans värdighet – typ ”det snopna ögonblicket när pistolen inte har kulor kvar” – och filmen hittar snart en rytm vi kan klappa händerna med i: Någon pratar, högre, högre, högre, KABOOM! Någon skjuter efter en annan, som hinner undan, som hinner undan, som precis inte hinner undan, som precis verkar vara stekt innan – bang! – någon skjuter den som sköt.

Det är mycket tråkigt att se Tarantino ge upp och börja göra den typen av monoton action som sämre talanger gör bara för att de inte kan bättre – The Hateful Eight påminner faktiskt mycket mer om en film av Tarantinos kompis Robert Rodriguez. Visuellt är filmen läcker men konstig – allt som är filmat utomhus ser förstås fantastiskt ut, men det mesta av filmen utspelar sig ju inomhus, och bildformatet har ingen större effekt där förutom att allt ser väldigt stort ut. Storymässigt är filmen tekniskt sett genomtänkt, men tunn och slarvig. I sin förra film Django Unchained hade Tarantino stora svårigheter med att göra en linjär intrig, efter alla år av icke-kronologiskt berättande. Nu tar han ett försiktigt steg tillbaka och återgår till sitt ”kapitel”-berättande, inklusive ett hopp i tiden, som om han har slut på tricks och inte kan andra.

Tarantino kan visualisera en bra film med denna story, och han kan se sina karaktärer framför sig, men han misslyckas helt med att förkroppsliga dem, och hans olika lekar med våld (från skämt till allvar tillbaka till skämt) känns oärliga och automatiska eftersom han upprepar samma emfaser som han alltid gjort, som om vi så självfallet skulle bli imponerade av samma sak igen.

Jag mindes inte en enda karaktär när filmen var klar, knappt vad de hette eller vad de hade för karaktärsdrag. Det är ett schizofrent gäng, dessa ”hatiska” (?) figurer – de är alla onda, men det är ingen ursäkt för en karaktär att sakna… well, karaktär (”Just because you are a character doesn’t mean you have character” som det en gång sades i Pulp Fiction). Samuel L. Jackson manifesterar det kanske tydligast – hans karaktär ska vara en lömsk dubbelspelare som man aldrig vet var man har. Ibland är det Samuel L. Jackson som väser något läskigt. Ibland är det Samuel L. Jackson när han skrattar högt och säger något jivigt. Aldrig tror vi att vi tittar på någon vid namn Major Marquis Warren – Jacksons rollfigur, vem det nu är.

Det grisiga våldet har en eventuell politisk problematik – i sin barnslighet har Tarantino alltid visat upp en lika naiv syn på världen som en till synes motsatt regissör som Spielberg, och det är svårt att inte se filmen som djupt sadistisk och omoralisk – men jag låter andra spekulera över det. Jag har egentligen inget emot filmer som upprör och chockerar – om filmen är dålig är det väl bra att den kan göra det åtminstone.

Den stora besvikelsen med The Hateful Eight är den uppgivna tonen i berättandet, det halvvakna förlitandet på autopiloten, den absurt uppblåsta speltiden, det fula blodbadet inramat i det konstiga lyx-fotot, bristen på sammanhang och fräschör i ett enda element av manuset, den sorgliga upplevelsen av att ha tråkigt med en Tarantino-film, att under den mysiga ytan så ekar det tomt, att man faktiskt tittar på en snygg halvmesyr.

Jag menar herregud, man ställer krav på honom men inte så stora krav och inte utan anledningar. Det känns tungt att behöva jämföra honom med Woody Allen, men här nöjer sig Tarantino med att vara den han är. Han glömmer att han är här på jorden för att göra film, inte för att vara en suverän person. Där andra bara kan göra en till film, så kan han faktiskt göra en bra film. Kan han inte det så kan han onekligen skynda på med den där pensionen han funderat över. The Hateful Eight är nämligen Quentin Tarantinos tveklöst sämsta film.

FREDRIK FYHR

*

THE HATEFUL EIGHT

Originaltitel, land: The Hateful Eight, USA.
Urpremiär: 7 december 2015 (Los Angeles).
Svensk premiär: 1 januari 2016 (Roadshow-versionen, Rigoletto, Stockholm), 13 januari 2016.
Speltid: 168 min. (2.48). Roadshow-versionen: 187 min. (3.07).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 65 mm (Ultra Panavision 70)/35 mm, 70 mm, D-Cinema/2.76:1
Huvudsakliga skådespelare: Samuel. L. Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, Demian Bichir, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern, James Parks, Dana Gourrier, Zoë Bell, Lee Horsley, Gene Jones, Keith Jefferson, Craig Stark, Belinda Owino, Channing Tatum, Bruce Del Castillo, Quentin Tarantino.
Regi: Quentin Tarantino.
Manus: Quentin Tarantino.
Producent: Richard N. Gladstein, Shannon McIntosh, Stacey Sher.
Foto: Robert Richardson.
Klippning: Fred Raskin.
Musik: Ennio Morricone.
Scenografi: Yohei Taneda.
Kostym: Courtney Hoffman.
Produktionsbolag: The Weinstein Company.
Svensk distributör: Scanbox.