Bioåret 2015 har varit det sämsta sedan jag startade den här sidan för tre år sedan – och även om jag kan samla ihop en hygglig skara toppfilmer så här vid årets slut så är det med nöd och näppe. Jag har recenserat drygt 200 filmer i år, antingen lite mer eller lite mindre, och bara nitton – 19! – har ärats med ett betyg högre än tre stjärnor. Det är inte bara jag som är petig (vissa skulle säga snål), för siffrorna har varit bättre de tidigare åren.
En annan skillnad mot tidigare år är att många amerikanska mainstream-filmer hamnat på listan – tidigare år har jag fängslats av en del svenska indiefilmer, en del japanska filmer och i synnerhet många lysande europeiska arthouse-filmer, men i år har ovanligt många av mina favoriter varit amerikanska filmer, vissa påkostade genrefilmer med stor budget, skickligt utförda stycken underhållning med en del intressanta lager. Årets mer kritikerrosade utomamerikanska filmer – som Timbuktu och Taxi Teheran till exempel – har jag funnit lite söder om storhet, intressanta och visuellt attraktiva men ofta för skissartade och ofärdiga i sina ofrånkomliga strukturer för att lämna några större intryck.
Jag ska strax häva ur mig min lista över årets nitton bästa filmer (av vad jag såg) men först ska jag åtgärda ytterligare en sak – Den ständigt kommande årslisteförvirringen. När man skriver ”de bästa filmerna 2015”, vad menar man? Filmer som gjorts 2015, men som kommer till svenska biografer 2016 – eller filmer som inte ens distribuerats i Sverige? Eller menar man bara filmer som visats på svenska biografer 2015? I så fall missar man januari-releaserna av flera filmer som ”känns” mer 2015 än 2016 (det rör sig i synnerhet om Oscarsfilmerna), och därutöver kan det röra sig om filmer så gamla som från 2013 (som en av filmerna på min lista).
För att få ordning på det här öppnar jag en helt ny listsida till Videosöndag. Där kommer listor av olika slag ligga – bland annat, men i synnerhet, de ständigt uppdaterade listorna över favoritfilmer år för år. Där kommer en lista finnas över ”de bästa filmerna 2015” och den kommer endast att innehålla filmer med urpremiär år 2015, vart som helst.
Men alldeles just nu för tillfället, här är min lista över de 19 bästa filmerna som gått på svenska biografer under 2015, enligt undertecknad.
19. Ant-Man. ”Högkvalitativ underhållning för massorna och skickligt filmskapande från grunden upp.”
18. Tjuvheder. ”En romantisk film – kanske inte med flit, men till sin natur.”
17. The DUFF. ”Det är den bästa High School-film jag sett sedan Clueless.”
16. Joy. David O. Russells bästa film hittills.
15. Wild. ”En film som förmedlar den där transcendentala känslan som måste infinna sig under en veckor lång vandring till fots”
14. Mia Madre. ”En fascinerande och ovanlig studie i fiktion och verklighet.”
13. Spionernas bro. ”En glädje att se.”
12. Sicario. 4-0 till Villeneuve.
11. Victoria. ”Det är sällan man ser ett sådant cinematiskt filmskapande i vår tid.”
10. Min lilla syster
I den typiska svenska ungdomsfilmen skulle tjejen med ätstörningar vara vår huvudperson och tjejen vi ska identifiera oss med. Vi skulle få en massa meningslösa scener när hon ledsamt stirrar ut i ingenstans och via en dagbok skulle vi höra henne läsa fluffigt kvasi-poetiska harranger om sig själv och sitt utanförskap. Hennes föräldrar skulle vara snälla och hopplöst oförmögna att hjälpa till, men ändå gulliga och älskvärda. Hon skulle ha en bästa kompis som började mobba henne – en hel sidointrig skulle förresten handla om hur hon blir mobbad i skolan – och kanske någon snäll lärare skulle säga något klokt i någon scen någonstans. Det skulle vara ungdomars liv genom de klyschor som vilar i bakhuvudet på medelålders manusskrivare.
Manusförfattaren och regissören Sanna Lenken är en av många unga svenska talanger som sagt “fuck that” till svenska tråk-filmskonventioner och istället hittat ett sätt att skildra verkligheten som den är
Humanistiska meditationer om krig har funnits på film sedan de rörliga bildernas födelse, så det är inte utan att man blir imponerad när en film som Mandarinodlaren kan få en att lyssna, känna, förstå, inse än en gång att en människa inte tjänar något på att vända ett vapen mot en annan människa, pressa avtryckaren och ta den människans liv.
Detta är en film som bygger på små, små detaljer och nyanser; av viskningar, avlägset muller, extremt vackra platser och extremt vidriga. Stora, vida vidder och människor på nära håll, i otroligt närgångna och svettiga perspektiv. Mer än en historisk skildring, och mer än en biografi, är det en mänsklig film, nästan biologisk, om emotionella resor. Mer än en film om krig är det en film om krigslandskap i hjärtat.
7. Mommy
Mommy är en fenomenal film gjord av en fenomenal regissör. Ett filmtåg genom en radda höjdpunkter, och lika mycket en hjärtskärande skildring av riktiga människors riktiga problem i den riktiga världen som ett mustigt drunknande i deras – alla våras – känsloliv; saker som inte kan förklaras på bättre sätt än Dolan kan skildra det – komplett med Noel Gallaghers hostning under den första sekunden av Wonderwall.
Någonstans bland dessa kontraster blir Sagan om prinsessan Kaguya en film med avancerad moralisk och humanistisk tematik – en film om människors känslor kontra moralisk korruption, socialt hyckleri och inte minst döden; livets största och mest smärtsamma känning, och glipan som darrar i kanten av detta till synes perfekta tillstånd av medvetande på planeten Jorden. Att lämna det bakom sig är en hisnande verklighet för alla, och i Kaguyas jordiska resa kan vi se våra egna förgängliga liv speglade, som i en liten obetydlig vattenpöl av tårar.
En film som slaktar nerver och skövlar andetag. Den utspelar sig i en ökenvärld av maskiner och olja, där varje människa är en varelse av kött och blod inställd på överlevnad. Intrigen är en enda lång kapplöpning mot döden; den röda tråden är hoppet om att göra något gott av livet i den värld som finns kvar. På vägen slungas människokroppar igenom stormvindar och himlen pryds av flygande motorcyklar medan långa karavaner förvandlas till högar av bilvrak. En harpun sliter av ett människoansikte och någon möter slutet i ett svidande eldhav – här ute gör allt ont; indeedaroony.
4. Carol
Todd Haynes spelar i den stora ligan av romantiker när han gjort denna film – inte bara för att berättelsen har så många komplexa motsägelser, utan för att de aldrig förklaras rakt ut. Han förlitar sig på att publiken har nyfikenhet och instinkt, ögon att se med och moralisk kompass. Karaktärerna har inte bara kött och blod utan mångbottnade förhållanden och paradoxala personlighetsdrag – de kan inte dömas för sina känslor, ageranden, och brister; de är för självklara och mänskliga.
3. Insidan ut
Det första intrycket av filmen är den där nollställda, överrumplade halvchocken man får av en sällsynt bra berg- och dalbanefilm. Det finns mer här än vad som går att ta in, men vi sitter fast längsmed rälsen och maskinen fungerar och vi har väldigt roligt. Men där många lattjo filmer försvinner ur huvudet så fort de är klara så stannar Insidan ut kvar. Någon har kastat in en massa färgglada klossar i ens huvud och nu sitter man där med dem och försöker få dem att passa ihop. Det är en film som lockar fram den inre bebisen.
Under stenarna finns havet – så lyder citatet i början av Pynchons bok och det återkommer efter eftertexterna i Andersons film. Och under ytan av Inherent Vice ser jag en mycket mer melankolisk och stolt film som skildrar en era – Flower Power-eran – just som den är på väg att dö ut; vi kan se en aning i alla dessa karaktärer, som knarkar och flummar mest av gammal vana, en annalkande fasa bor under deras dimmiga blick. De vet att festen är slut och att de ska möta en skrämmande framtid där drömmar inte längre är tillåtna, där illusionen inte längre kan matas, där röken måste skingras och där ett liv måste levas i en värld utan mystik.
Inherent Vice är mystisk och vacker, lång och trög, fjantig och seriös, sorglig och dråplig, full av djup och gäckande detaljer, renodlat komisk och absurd, meningslöst ambitiös och oförglömligt skum – det är en av de allra bästa flummarfilmer som någonsin gjorts.
Man kan se den här filmen, läsa om den, se den igen, och prata om den i år och dagar. Det är en av Godards bästa filmer. Om jag låter lite lakonisk så är det för att det egentligen är meningslöst att “rekommendera” filmen eller ge den ett betyg. Jag ger den högsta betyg eftersom den är exakt vad den vill vara, den är det helt perfekt, och praktiskt taget varje klipp av filmen innehåller analytiska möjligheter och vackra eller intressanta effekter. Det är också en underhållande film – om man vet vad man ger sig in på – som nästan exploderar sig fram genom olika färger, format, oväntade effekter och knasiga, kryptiska metaforer. Det är det bästa argumentet jag sett (det enda, faktiskt) till att se Blu-Ray i 3D, och det är en sinnlig upplevelse tydligt gjord av en människa som vill visa sin syn på världen med så få ord och så mycket känslor som möjligt. Det är världen genom rörliga bilder, som film ska vara men nästan aldrig är. Den förstår kärleken i att ha en hund, skönheten i hunden, den filosofiska sanningen i hundens ögon. Däri glimtar rymden och språket upphör. Vi behöver det inte.
FREDRIK FYHR