The Girl King

Regi: Mika Kaurismäki

Ett försök (och inget mer) att skildra drottning Kristinas regim.

Herregud.

Jag vet inte vart jag ska börja, men ”herregud” kommer automatiskt. Att förklara hur dålig den här filmen är, och verkligen lyckas,  är en uppgift att jämföra med att under tidspress lösa en rubikskub. Det händer så sällan att filmer är så dåliga som The Girl King, det är en gång om året om man har tur.

Fast, det är klart, säg det till den historieintresserade stackars biobesökaren som faktiskt köper en biljett för att sen den här filmen (en möjlighet som är begränsad, då jag är övertygad om att den bara går på bio max en vecka till). Eftersom den fått ett par hyggliga eller till och med generösa recensioner här och var så måste jag poängtera att de är – ja, de måste vara – texter skrivna som något slags elakt practical joke.

Inte bara är The Girl King dålig, den är fascinerande urusel. Från topp till tå. Tårna är budgeten, som är så skral att man genast kan jämföra filmen med en The Asylum-version av Elizabeth (1998) – det värsta är att Mika Kaurismäki tydligen gjort sitt bästa för att efterlikna en sådan film också. Fotot och klippningen, i synnerhet övergångarna mellan olika scener, är utan överdrift värre än i Sharknado och The Room, filmer att gå till om man vill jämföra ”så dåliga att de är bra”-filmer med varandra.

Filmens visuella stil är alltså lika förförisk som en soptipp, och den utstrålar genast budskapet ”Du tittar på en jättedålig film och du kommer inte ut ur sätet”. Faktum är att biofåtöljerna i vilken biograf som helst har en mer övertygande lyster än filmen The Girl King. Och då har inte ens skådespelarna öppnat munnarna än.

Filmen befolkas av skandinaver (och ett par fransmän) men alla pratar engelska (utom fransmännen). Tyvärr vet ingen vilken dialekt de ska prata på och manuset är också skrivet av någon som inte tycks behärska engelska. Grammatiken är genomgående dåligt korrekturläst – allt detta förstås gjort i en härligt bäng tanke att filmen ska kunna säljas internationellt – och för att man ska vara så säker som möjligt på att det ska låta finessfullt så är språket högtravande på ett sätt som skapar stora skratt. ”When will you stop kidding yourself, my pathetic papa?!”

Praktiskt taget hela manuset består av konstiga utrop, extremt fyrkantig exposition och störtlöjliga klichéer. Drottning Kristina, som filmen ju tekniskt sett handlar om, är en film noir-vamp som mest sysslar med att lägra sin förvirrade hovdam Ebba Sparre (Sarah Gadon) medan gubbar förklarar för varandra vad filmen ”handlar om”. Det vill säga: Det pågår krig, även om vi aldrig får se något av det, och de tycker att Kristina är oberäknelig.

Men låt citationstecknen vara hur stora som helst, för det finns ingen möjlighet att komma in i filmen; när vi får se Jarmo Mäkinen, i ännu en finurlig hatt, med finlandssvengelska ge sig in i dialektala leken (”Translét to’meeh!”) når vi den där punkten i Life of Brian då Biggus Dickus börjar försvara Pontius Pilatus och publiken viker sig dubbel av skratt. Då har redan den usla regin och den visuella fattigheten kommit i vägen. Och även om det via något mirakel gick att ha överseende så är det omöjligt att inte skratta åt filmens hejdlösa manus. I synnerhet finns här många variationer på religiösa svordomar: ”By the rusty nails of Christ’s cross!” rullar verkligen lätt av tungan. Då föredrar jag de mer rättframma, ”by God’s ass!” och ”by Christ’s balls!” – även om jag fortfarande kliar mig i huvudet åt repliken ”there are so many pieces of Christ’s foreskin in circulation!”

Naturligtvis skulle inte den här genomruttna dialogen vara komplett utan ett gäng skådespelare som ser helt bortkomna ut. Malin Buska spelar drottning Kristina som en dåligt dirigerad marionett. Hennes enda – enda – syssla i filmen är att kombinera olika typer av märkliga ansiktsuttryck medan hon tittar utanför bild, antingen på någon annan karaktär (som i nästa klipp inte matchar hållet hon tittar) eller bara rakt in i kameran. Buska har ungefär tre miner i filmen och alla är beroende av hennes ögonbryn: Antingen ”den lömska blicken”, där hon spänner ögonbrynen, som ska visa att det hon säger nu är fräckt och utstrålar det trodde ni inte, va! Eller så rör det sig förstås om ”sängkammarblicken”, som hon tämligen ofta utstrålar; det här är ju i grund och botten drottning Kristina via Wild Things (1998), då hennes ”relation” till Ebba Sparre inte mynnar ut i någonting annat än Playboy-versionen av svensk historia. Det tredje alternativet är det konstigaste – då lever ögonbrynen loppan och Kristina ser bara förvirrad ut. Det händer i synnerhet när hon nästan blir mördad – hon stirrar in i kameran och rynkar pannan i diverse konstiga grimaser, som om hon är en trasig fembot.

Buska har dock bara oturen att ha huvudrollen i den här filmen, som lider av häpnadsväckande dålig personregi. I en uppsjö av skådespelare som alla utan undantag verkar undra vad de håller på med står Michael Nyqvist, inlåst i sina 1600-talskläder som Axel Oxenstierna, och slår alla rekord i ”vadå, är jag med i bild?”-skådespeleri. Det är större humor än vad jag kan formulera i ord att se honom vandra fram i kostymer från sommarlovsprogrammet ”Salve” och säga saker som ”Lok att datt mad, mad woman!”

Man måste verkligen anstränga sig för att förstå att The Girl King faktiskt berättar en historia. Att drottning Kristina, som hon gestaltas i den här filmen, faktiskt har en ark och att den tekniskt sett avhandlar de historiska fakta som finns, även om det enda hon egentligen gör alltså är att hålla tramsiga tal och nojsa med Sparre, eller ”Spa-rey”, eller ”the lady Spah-re”, beroende på vem som pratar. Man klämmer till och med in Descartes (Patrick Bauchau) som vi nu får veta dog Agatha Christie-döden: Arsenik i oblatet!

Om man bortser från den sensationalistiska historieförfalskningen, det patetiska manuset, den taffliga regin, den blinda klippningen, det pinsamma skådespeleriet, det långtråkiga stillaståendet och bristen på dramatik och även den värdelösa musiken… hoppsan då fanns visst ingen film kvar. Däremot en hejdlös kalkonfarm, som bara är upprörande i faktumet att biobiljetter faktiskt säljs till den. The Girl King är bland det värsta skräp som har gått på svenska biografer någonsin. Jag tycker synd om alla som sett den, inklusive mig själv. Vi har detta gemensamt att vi nu vet hur det känns att betala för att bli torterade.

FREDRIK FYHR