The Night Before

Regi: Jonathan Levine

Tre killkompisar, som alltid haft som tradition att de går ut och festar varje julafton, bestämmer sig för att göra det en allra sista gång – saker ballar ut.

Jag är ingen festprisse. Faktum är att jag är något av en party-pooper. Jag är killen i Judd Apatow-komedierna som inte vill vara med på festen – som suckar, insisterar på att det inte är roligt och lönlöst viftar sina händer i luften – men som ändå dras med i den och skämmer bort sig fullständigt, för att sedan vakna dagen efter i säng med en orangutang eller något sådant.

Det är också därför jag tycker det finns ett begränsat värde i att se fulla och drogpåverkade män skrika hysteriskt till varandra åt Någon Tokig Situation i film efter film efter film. De flesta sådana här filmer – Apatow-produktioner, Seth Rogen-filmer, vad som helst med en cameo av James Franco, ni vet vad jag menar – är dessutom ganska slarvigt gjorda. Alltför ofta reduceras storyn till ett koncept – som nya grannar eller galna tjejen träffar schysst kille eller (ugh) Seth och James åker till Nordkorea – och resten är bara löst sammanhängande sketcher.

Men jag märkte att jag hade en väldigt diplomatisk och förlåtande inställning till sprit- och knark-julkomedin The Night Before, en film som på många sätt har samma problem som alla andra filmer där Seth Rogen spelar en kille som tar droger och säger konstiga saker.

Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske julstämningen, i kombination med den lite rörande insikten att jag själv blivit gammal nog att se mina egna nostalgiobjekt bli nostalgiobjekt också på film (det här är en film där någon ”Ensam hemmar” någon via Micro Machines och där det spelas ”GoldenEye” för gamla tiders skull). Kanske filmen väckte liv i min inre snubbe. Jag vet inte.

Jag får retirera till det äldsta av argument när man försvarar komedier: Jag skrattade. Genomgående fniss och åtminstone tre-fyra riktigt intensiva salvor. Det är hit and miss, som alltid med den här typen av amerikanska komedier, men filmen prickar den humor som bara riktigt bra farser förstår – när något först verkar logiskt, sedan spårar ut, sedan blir logiskt på ett helt annat sätt, och sedan kul för att det fortfarande pågår. Som när Isaac (Rogen) i fyllan och drogvimlet förväxlat sin mobil med en tjejs och med tilltagande intresse undrar vem som messar honom bilder på sitt stora manskön.

Jag började filmen som den där party-poopern (det är liksom min grundinställning) men trots en bumpy ride brydde jag mig om de här karaktärerna i slutändan. I en film med mycket stök och bök fattar regissören och manusförfattaren Jonathan Levine (50/50, Warm Bodies) att han bör hålla karaktärerna så enkla och sympatiska som möjligt.

Därför får vi en robust och sympatisk trio som Rogen, Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie kan använda sina genuina personligheter för att värma upp. De har sina storyarkar och sina problem att lösa innan filmen är slut – Isaac ska bli pappa men lider av undertryckt ångest inför detta faktum (och, i filmens kanske mest överraskande inslag, en hel del judisk jul-ångest), Mackie spelar Chris, nyligen berömd idrottsstjärna som i hemlighet tar steroider och halvmobbas i laget och Gordon-Levitt är Ethan, 33-åringen som borde ha gjort något med sitt liv men som är låst i ett liv av undanflykter, ströjobb och trånande efter det förlorade exet Diana (Lizzy Caplan).

Ända sedan Ethans föräldrar dog i en olycka för fjorton år sedan har de tre vännerna haft som tradition att gå ut och festa bort sina sorger på julafton. Men åren går ju. Nu när alla är på väg att stadga sig och växa upp (utom Ethan, som måste få några knuffar på vägen) så bestämmer de sig för att göra den sista julaftonen. Isaacs gravida fru (Jillian Bell) ger honom till och med en liten ask med knark för att han varit ”en sådan klippa” under graviditeten (läs: fejkat en trygg och säker inställning väldigt bra, egentligen freakar han) och nu ska han ha en riktig boys’ night out.

Och så råkar det bara vara så att Ethan fått tag på tre biljetter till den mystiska Nötknäpparbalen – den stora, hemliga julfesten de varje år sökt, men aldrig hittat fram till. Allt är bäddat för alla slags skrällar, i synnerhet när Diana kommer vara där. Allt är förstås bäddat för diverse stora smällar på vägen också.

Med tanke på hur mycket av filmen som går ut på att tre killar bara råkar ut för en massa ”crazy shit” så är det ganska matig exposition att traggla igenom för att förklara vad filmen handlar om. Det är typiskt för dessa komedier, som alltid har för mycket story i en för liten intrig och hela tiden rumlar runt utan ordentlig rytm i jakt på nästa plumpa skämt. Det finns naturligtvis heller ingen ände på hur länge vi får se Seth Rogen snedtrippa.

En hel del i The Night Before hade kunnat göras bättre – regin glömmer bort att accentuera skämt, så de ibland passerar utan att vi förstår att de faktiskt ska vara skämt, karaktärsuppbyggnaden är ofta luddig och slumpmässig, många skämt dödas genom att dras för långt och även om man försöker vara så kreativ man kan med smygreklamen så är ändå Red Bull-sponsringen helt bisarr emellanåt. Överlag hade detta kunnat vara en bra film, om det var mer av en riktig film, och inte en parad med tokiga situationer som bara hänger ihop lite sådär.

Samtidigt vill jag inte helt racka ner på en film som gav mig så pass mycket glädje. Om filmen inte är speciellt bra så är den åtminstone väldigt gullig – jag skrattade med karaktärerna när roliga saker hände och jag ville att det skulle gå bra för dem; de roliga sakerna var snuskiga men inte otänkbara och de fanns inte för att äckla mig. Jag tyckte om Michael Shannons hasch-ängel och ett glatt inhopp av en viss byggnadskrossande sångerska. Det lyckliga slutet kändes ovanligt tillfredsställande.

Filmen skulle helt klart kunnat vara mycket bättre. Men med tanke på alla snubb-komedier jag sett så vet jag att det också hade kunnat vara mycket, mycket värre.

FREDRIK FYHR

*

THE NIGHT BEFORE

Originaltitel, land: The Night Before, USA.
Urpremiär: 20 november 2015 (USA, Kanada).
Svensk premiär: 4 december 2015.
Speltid: 101 min. (1.41)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K (Arri Alexa XT); DI 2K (Panavision)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anthony Mackie, Jillian Bell, Lizzy Caplan, Michael Shannon, Mindy Kaling, Lorraine Toussaint, Heléne Yorke, Ilana Glazer, Aaron Hill, Tracy Morgan, Darrie Lawrence, Nathan Fielder, James Franco, Miley Cyrus, Kamal Angelo Bolden, Baron Davis, Curt Bouril, Jason Mantzoukas, Jason Jones, Clem Cheung, Harolyn Blackwell, Randall Park, Theodora Woolley, Natalie Knepp.
Regi: Jonathan Levine.
Manus: Jonathan Levine, Kyle Hunter, Ariel Shaffir, Evan Goldberg.
Producent: Evan Goldberg, Seth Rogen, James Weaver.
Foto: Brandon Trost.
Klippning: Zene Baker.
Musik: Marco Beltrami, Miles Hankins.
Scenografi: Annie Spitz.
Kostym: Melissa Toth.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Good Universe, LStar Capital, Point Grey Pictures.
Svensk distributör: UIP/Sony.