Listen to Me Marlon
Violator
Yo
För den som redan kan sin Marlon Brando framkommer sällan något nytt. Det är i sin ordning, filmerna finns ju redan, och karln har varit död och begraven ett tag vid det här laget. Men Stevan Rileys dokumentär Listen to Me Marlon har med hjälp av sitt, minst sagt, unika säljargument lyckats konstruera en biopic om Marlon Brando där filmstjärnans röst kommenterar berättelsen. Det är såklart en snitsig illusion, Brando må ha varit ”larger than life”, men något spöke är han inte – trots det hemsökta tonläget i hans röst.
Låt mig förklara: Brando förde under sin livstid en sorts röstdagbok. När han sedan dog hittade man lådor med kassettband där Brando funderat högt på allt mellan himmel och jord. Regissören Stevan Riley sammanfogar denna otroliga skattkista av Brandos privata tankar med samtida nyhetsklipp, journalfilmer, intervjuer och hemvideor. Det är visuellt flärdfullt och väldigt gripande. Brando tillåts ännu en gång trollbinda sin publik i den makabra rollen som sig själv. Det är, om man ska vara lite putslustig, Marlon Brandos livs roll.
Med distinkt röst klär han omsorgsfullt sina erfarenheter, funderingar och misstag i ord. Bitvis värker det av insikt och ånger. Brando var knappast helylle alla gånger, ändå finns det något djupt opretentiöst i de ensamma, inspelade sessioner vi tar del av.
Brando är en av de viktigaste skådespelarna genom tiderna, men framförallt är han en människa. Lika ensam och förvirrad som oss andra. Däri ligger filmens stora behållning. För när Brando drar brallorna av den kapitalistiska cirkus som är filmindustrin och samtidigt brottas med – den inte helt oproblematiska – rollen som glorifierad narr, blir det tydligt hur ointresserad han är av den offentliga mytbildningen kring sin persona.
När jag skriver detta märker jag att något hände mig under filmens gång. Något som förmodligen inträffat de flesta filmintresserade vid ett eller annat tillfälle: Jag förälskade mig i Marlon Brando. Inte i någon av de otal karaktärer han porträtterat genom åren, utan i den ömtåliga spillra som var förtjust i efterrätter och som önskade att han fick leva om sitt liv. Göra rätt där han tidigare gjort fel.
Listen to Me Marlon är en intim upplevelse. Den lyser starkast då berättaren Marlon talar till sig själv i egenskap av människa. Lyssna på mig, Marlon. Lyssna, nu. Du talar till oss allihop.
Filmbloggaren Dodo Dayao har hyllats i hemlandet Filippinerna för sin regidebut Violator. En film som kan sägas vara uppdelad på mitten, med två tydliga halvor. I den första är en storm är på väg att dra in över Manila samtidigt som stadens invånare upplever underligheter som kan ha att göra med demonisk närvaro. Någon ser vålnader. En annan hoppar från ett tak och en tredje tänder eld på sig själv. Filmens andra halva utspelar sig uteslutande på en polisstation, där fem män och en fånge väntar ut det piskande ovädret. Frågan är om de väntar förgäves, och om fången – som kanske är djävulen – tillåter männen att blunda för tidigare synder.
Violator är en udda film där regissörens influenser tydligt präglar det färdiga verket. Det är inte nödvändningsvis dåligt, särskilt inte med tanke på vilka regissörer Dayao valt att apa efter. De långsamma och mycket snygga vinjetter som utgör filmens första halva påminner inte så lite om Kyioshi Kurosawa (Kairo, Cure) på sedvanligt esoteriskt humör. Filmens avslutande del i polisstationen känns tydligt inspirerad av John Carpenters sena 70-tal. Addera ett par nypor Bergman och mixa ner en bunt skräckisar på det och resultatet… låter fullkomligt fantastiskt, inte sant? Och visst, det är väldigt lovande väldigt länge, men slutet lämnar en del övrigt att önska och jag misstänker att eventuell tematik går mig fullständigt förbi på grund av bristande kunskaper kring filippinsk folklore.
Världens bästa filmsmak till trots lyckas tyvärr inte Dayao väva ihop dessa enskilt briljanta bitar till en helgjuten kropp. Trådarna som väver ihop karaktärernas öden med filippinsk mytologi är för tunna och syns knappt genom mina eurocentriska glasögon. Det går knappast att lasta filmen för detta såklart. Men även utan tydliga samband är Violator en ovanligt egensinnig blandning av arthouse och genrefilm som ändå känns rysligt välbekant.
Yo har inte bara en kort och intetsägande titel, utan även den tvivelaktiga äran att vara den sämsta filmen jag sett på årets festival. Där jag tidigare blivit sur och provocerad (se: Entertainment) känner jag här just ingenting. Yo frammanar ingen som helst tanke, känsla eller uppfattning hos mig. Att skriva något om filmen känns egentligen bortkastat. Film ska väcka något hos publiken. Vad som helst. Annars riskerar publiken att hamna i en existentiell kris. Jag kan såklart inte uttala mig huruvida andra människor går hem och googlar fenomenologi i ytterligare ett fåfängt försök till filosofisk självbildning, men så kanske Yo ger dessa andra något att fundera över som jag missat.
Jo, en sak kan jag berätta: Yo är regisserad av debutanten Matias Meyer. Jag fick möjlighet att intervjua Meyer under festivalens gång, men avböjde respektfullt. Jag vet inte hur det skulle ha gått till i praktiken. Jag skulle vara den värsta intervjuaren någonsin. Kanske skulle jag fråga om han gillade filosofi. Säga saker som: ”Ett objekt som uppfattas förutsätter ett subjekt som uppfattar det” och hoppas att han inte tar illa upp.
ROBERT WARREBÄCK