The Hunger Games: Mockingjay – Part 2

Regi: Francis Lawrence

Katniss Everdeen styr en soldattrupp genom Panems nu minerade huvudstad för att döda den onde president Snow.

Slår man ihop alla fyra Hunger Games-filmer så får man en nästan nio timmar lång film. De som gillar TV-serier har förklarat för mig att de tycker om sådant – i långformat kan vi ta del av en mer utvecklad berättelse, vi kommer närmare karaktärerna och vi får fördjupad förståelse för vad de går igenom.

Jag kan förstå det. När ryssen Sergej Bondartjuk filmatiserade Tolstojs ”Krig och fred” krävdes det också fyra filmer (precis som med Hunger Games!) och den första filmatiseringen av Les Misérables (1934) är nästan fem timmar lång. De var säkert ändå inte perfekta – en film kan aldrig matcha en bok eller ”tillfredsställa” läsaren; en läsare kan lagra och sortera information i text hundra gånger bättre, och över längre tid, än vad en filmåskådare kan lagra information i bilder och ljud, medan de flyger förbi på en duk eller en skärm under två dryga timmar. Filmversionerna av ”Harry Potter”, till exempel, rusade igenom åtta filmer och lyckades bara med nöd och näppe klämma in det viktigaste från böckerna.

Men så finns det motsatta exempel, som Twilight och Hunger Games. Det här är böcker som inte har så mycket till story men som blir uppsvällda till filmserier bara för att mjölka pengar. Det är förstås möjligt att Suzanne Collins Young Adult-serie om Katniss Everdeens kamp för frihet i Panem har en massa intressanta aspekter och förlängda intriger och psykologiska fördjupningar men i så fall är det märkligt att så mycket av Hunger Games-filmerna går ut på att döda tid, stå och trampa, upprepa samma saker på olika sätt, avbryta melodramatiska dialoger med actionsekvenser som sedan leder till fler melodramatiska dialoger.

Vad är det vi egentligen behöver förstå och lära oss här? Att Jennifer Lawrence vet hur man ser ledsen ut på film? Att Julianne Moore kan göra vad som helst, och att Donald Sutherland alltid varit en bra skurk? Att unga killar kan sitta på huk, med ena armen över knät, och se både lite vemodiga och sådär flickidolsattraktiva ut? Att diktaturer är dåliga och att demokratier är bra?

Jag försöker att inte raljera, men denna Mockingjay – Part 2 (alltså den andra, och sista, delen av den tredje, och sista, delen) gjorde att jag helt tappade tålamodet med den här serien. Detta har varit filmer som hela tiden verkat vara på väg att lyfta och nå fram till sig själva, men de har i slutändan aldrig levererat mer än såpa-fluff och konstigt barnvåld. Produktionsvärdet är så högt, skådespelarna så bra och tonen så högtravande att det hela tiden har känts som att filmerna borde vara intressanta eller meningsfulla på något annat sätt – men det är de helt enkelt inte.

Fortfarande efter nio timmars berättande framstår allting i berättelsen som luddigt och konturlöst. Vi befinner oss i Panem som utan orsak eller verkan är en grå serietidningsdiktatur. Den onda president Snow (Sutherland) är en ond serietidningsdiktator. Ett uppror kokar som i vilken annan sådan här film som helst. Vi vet hur det kommer att gå, men inte hur det har blivit som det har blivit – inte heller vet vi varför. Det är bara det gamla ”ont mot gott” – därför! – med en pompös överton, och en mer pretentiös jargong, som om det skulle vara extra viktigt den här gången. Fluff.

Det kanske största problemet med serien har varit vår hjältinna Katniss Everdeen som saknar personlighet, för att så många som möjligt ska kunna identifiera sig med henne. Jennifer Lawrence är så pass bra att hon kunnat göra karaktären till sin egen, men i de två sista filmerna har filmens Moment 22 blivit alltför uppenbart: Katniss är en ointressant karaktär. Att hon inte vill leda upproret mot Snow, men gör det ändå, är inte bara en tom klyscha utan menlös information eftersom hon inte har något annat val. I Lejonkungen (1994) hade ju Simba kunnat stanna kvar och sjunga ”Hakuna Matata” med Timon och Pumbaa, men Katniss lever redan i Scars grå kungarike till att börja med. Det finns ingen konflikt här – och ännu mindre dramatik finns i hennes två kavaljerer; den nu hjärntvättade och extra förvirrade Peeta (Josh Hutcherson) och den oförändrat stoiske Gale (Liam Hemsworth). De är ungefär lika ospecifikt dragna figurer som Katniss själv men hon måste hursomhelst välja en av dessa två – ett problem som Harry Potter aldrig hade – för hon må se cool ut i sin svarta dress och sin pilbåge, när hon ensam vandrar mot ondskans makter, men hon får ju inte vara självständig helt och hållet. Det måste finnas en mysig manslabb där att kura upp under – vi ska ju inte få för oss att det här är någon slags feministisk figur, gubevars.

Nu är det förstås så att om du gillat de tidigare filmerna så kommer du se den här också. Jag har inte många orsaker att skriva den här recensionen, om man bara ser det som konsumentupplysning, men jag vet att om du ogillade uppdelningen av ”Mockingjay” i två delar så kommer du inte gilla andra delen bättre än första. Part 1 var en gäspframkallande, sällsynt menlös uppvisning i hur man gör en narrativ upptakt (första tredjedelen, eller så, av en berättelse) till en två timmar lång film. Logiken föreslår att Part 2 nu ska vara full rulle, men återigen så är filmen drabbad av en mycket konstig, taktlös ryckighet och hoppighet.

Det börjar lovande, det ska jag erkänna. Första tredjedelen av filmen är mer eller mindre en krigsfilm, komplett med strategiplaner och attacker, och som symbol för motståndsrörelsen går Katniss in i kriget motstridigt, med idealistiska idéer om att krig inte leder till något bra och att de bara har en fiende, i och med Snow.

Det hela mynnar ut i ett slags gerilla-äventyr där Katniss leder en liten trupp soldater (bestående av karaktärer från de förra filmerna) genom huvudstadens tomma gator som nu riggats av dödsfällor designade av Hungerspelens ”game makers” (vilket ska ge oss déja-vú från de två första filmerna). Ett par actionscener här är snygga och påkostade, inte minst en under jord (där Snow idiotiskt nog inte riggat några fällor, men ingen kan ju vara för smart för ett sådant här manus) som fick mig att inse, liksom den senaste Maze Runner-filmen, att jag har svårt att ogilla utdragna, Alien-inspirerade scener där folk lyser upp mörka, blöta tunnlar.

Men även denna andra akt av filmen har problem, och avbryts hela tiden av taktlösa dialoger där folk säger samma saker till varandra. Någon utbrister: ”Allt är mitt fel”. De andra håller ett fint tal om att de alla är vänner och att inget är någons fel och att Panems frihet är målet. Olika versioner av de här dialogerna avbryter äventyrligheterna i långa, tomma, tysta sjok som helt saboterar känslan av rörelse.

I slutändan är allt som händer också tämligen förutsägbart. Vem som ska dö, vad som ska ske, hur det ska gå – här finns inte utrymme för överraskningar. Katniss mål är att med sin trupp ta sig igenom den minerade huvudstaden och döda Snow, men vi vet ju att alla hjältar som ska ”döda” sin motståndare oftast kommer få moraliska tvivel på vägen. Att rebell-ledaren Coin (Julianne Moore) är känslokall och elak talar också för att hon kommer bli minst lika ond som Snow.

Dramatiken når sin kulmen innan en tredje akt där filmen verkligen spårar ut. Hunger Games-serien har alltid haft problem med sina ellipser – alltså när vi hoppar över händelser mellan klipp. Katniss är expert på att vandra in i explosioner, bli medvetslös och vakna på en sjukhussäng där folk förklarar att det-och-det hänt, den-och-den är död och ditt-och-datt nu gäller. Det här leder till flera fruktansvärda antiklimax i sista tredjedelen av Mockingjay – Part 2 där alla viktiga saker som filmen lett fram till bara avhandlas i förbifarten, ibland inte ens i bild; karaktärerna vi följt fram tills nu försvinner eller förklaras bort, bara sådär. Philip Seymour Hoffman kan ursäktas – han är ju trots allt död – men det är faktiskt taskigt även mot Hunger Games-fans att massakrera berättelsen på det här sättet. Det är som att se på en version av Borta med vinden (1939) där man i slutet bara får höra talas om vad som hände med Ashley Wilkes, Melanie Hamilton och Rhett Butler.

Jag hade aldrig trott att Hunger Games-sagan, efter all denna tid och trots allt generöst utrymme, fortfarande skulle behöva jogga igenom viktiga händelser, som förmodligen hade behövt ännu en film för att göras rättvisa. Det är smått makalöst. När Kenneth Branagh gjorde sin oklippta Hamlet (1996) var den fyra timmar – Hunger Games är verkligen inte Shakespeare och det hade räckt med en enda tretimmarsfilm. Eller en miniserie. Vad som helst, utom dessa fyra långfilmer som tar vår tid i anspråk men som ändå misslyckas med att berätta sin historia.

FREDRIK FYHR

*

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY – PART 2

Originaltitel, land: The Hunger Games: Mockingjay – Part 2, USA.
Urpremiär: 4 november 2015 (Berlin).
Svensk premiär: 12 november 2015 (Stockholm, Scandinavia-invigning), 18 november 2015.
Speltid: 137 min. (2.17)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland, Philip Seymour Hoffman, Julianne Moore, Willow Shields, Sam Claflin, Elizabeth Banks, Mahershala Ali, Jena Malone, Jeffrey Wright, Paula Malcolmson, Stanley Tucci, Natalie Dormer, Evan Ross, Elden Henson, Wes Chatham, Eugene Bondurant, Sarita Choudhury, Stef Dawson, Meta Golding, Patina Miller, Omid Abtahi, Joe Chrest, Michelle Forbes.
Regi: Francis Lawrence.
Manus: Peter Craig, Danny Strong efter boken ”Mockingjay” av Suzanne Collins.
Producent: Nina Jacobson, Jon Kilik.
Foto: Jo Willems.
Klippning: Alan Edward Bell, Mark Yoshikawa.
Musik: James Newton Howard.
Scenografi: Philip Messina.
Kostym: Kurt and Bart.
Produktionsbolag: Lionsgate, Color Force, Studio Babelsberg.
Svensk distributör: Nordisk Film AB.