Star Wars (II): Klippningen anfaller!

Inför Star Wars (samlingssida)

II. Klippningen anfaller!

När något växer sig stort är det lätt att glömma hur det började. Idag känns det som att många tar Star Wars för givet. Åtminstone vet jag inte om alla minns småskaligheten i originalfilmen Star Wars (1977) – som i Sverige kom att heta ”Stjärnornas krig”. Det var inte en indiefilm, men det var inte heller en storfilm. Det var en sådan där produktion som är alltmer sällsynt idag: Den studiodistribuerade mellanbudgetfilmen, den där man satsat en modest summa pengar och inte hade en aning om huruvida det skulle löna sig eller inte.

Det var också en fånig film, mest älskad av barn och nördiga ungdomar. Den gick tvärt emot 1970-talets bistra mörker och retade sin samtids politiska krafter – i ett sådant klimat trodde ingen att filmen skulle bli en framgång. George Lucas själv var redo att möta ridån: Han hade haft många motgångar i sin korta karriär som regissör, och om den här filmen inte blev lönsam så skulle han lägga regisserandet på hyllan. Att han insisterade på att göra just Star Wars – trots att alla sa att han inte borde göra det – berodde helt på envishet och konstnärlig integritet. Redan då, när han inte hade någonting, vägrade han lyssna på rådgivare eller språkrör för det konventionella. Han skulle göra sin grej, eller ingen grej alls.

Det här kreativa tunnelseendet födde Star Wars – hade han lyssnat på folk omkring sig, hade han kompromissat med sin vision, då skulle inget ha blivit av. Samma kompromisslöshet skulle ironiskt nog få Star Wars-fans att gråta blod när Lucas började ändra på sina filmer, och skapa prequel-trilogin. Då skulle det plötsligt heta att fansen ”ägde” Star Wars, att Lucas inte hade någon rätt att göra vad han ville med den. Med tanke på att Lucas gjorde Star Wars helt från scratch så har han alltid haft rätt att skratta åt sådana resonemang.

Lucas har aldrig haft publiken i åtanke när han gjort vare sig Star Wars, Indiana Jones eller råfloppar som Howard the Duck (1986). Ser man på filmerna han regisserat och producerat så inser man att han är en pysslare. Liksom många regissörer i hans generation älskar han mediet i sig. Den sällan sedda uppföljaren till Sista natten med gänget (1973) – Festen är över (More American Graffiti, 1979) – är en experimentell, pre-Tarantino-mixad multi-intrig med split-screens och förändrade bildformat. Att det är långt ifrån den mysiga, tillgängliga enkelhet som präglade originalfilmen – och att publiken skulle kunna ha invändningar – det existerar liksom inte i Lucas’ huvud. Han skapar saker, och till den mån han bryr sig om publiken handlar det om marknadsföringsanalyser och att nå ut till en så bred publik som möjligt (vilket gett oss Ewoks och Jar Jar Binks, figurer som Lucas nästan verkat road av att vredga fans med).

När man tänker efter är också Star Wars (1977), sedd i sitt sammanhang, en väldigt okonventionell och originell film (även om den bygger på urålderliga myter och klyschor). Det var oväntat även för Lucas att filmen inte bara blev en framgång utan ett globalt fenomen.

Orsakerna är många – effekterna var banbrytande och kanske törstade publiken efter enkla, gamla sagor i en jobbig tid; en törst som verkar återkomma i biopublikens psyken; ta bara framgångarna med Sagan om ringen (2001-03) som enligt vissa var ”vår tids Star Wars”.

Men något som alltför sällan nämns är Star Wars Oscarsbelönade klippning, ett arbete som främst leddes av Brian De Palmas kompis Paul Hirsch (med assistens av Lucas’ fru Marcia Lucas och Gökboet-klipparen Richard Chew). Även om det känns som en ganska långsam film idag så var den revolutionerande 1977: Den kastade publiken rakt ner i en främmande värld, utan vidare förklaring, och allt gick otroligt fort. Filmer hade i allmänhet inte den här rytmen innan Star Wars.

Jag tror att det är anledningen till att ingenting kan vara ”vår tids” Star Wars, för detta var en film som i grunden ändrade hur filmer berättades. Man brukar nämna det som en kommersiell revolution, vilket är sant till någon mån. Steven Spielbergs Hajen (1975) var förmodligen den första ”neo-blockbustern” – filmen som på allvar lärde Hollywood hur man tjänar pengar igen, efter årtionden av finansiell slum – och Star Wars introducerade merchandise som lukrativt koncept, att man kan sälja filmer också via prylar.

Men rent tekniskt var Star Wars en revolution i sin klippning. Den skapade, såvitt jag förstår, den moderna actionfilmens bildspråk och den lyfte mainstreamfilmen bort från den stela, teatrala utformning den haft sedan slutet av 1920-talet (då ljudfilmen introducerades) genom att låta klippningen diktera filmens rytm. Konventionen som i allmänhet gällde var att filma skådespelarna, följa skådespelarnas rörelser med kameran och klippa händelserna så att man hade överblick. Även om Star Wars följer de konventionerna ibland så är det en film som ofta bryter mot dem, med en upprorisk punk-klippning.

Det här blir enklare att förklara med bildexempel. Om vi tar en kommersiell film från samma år, som Bondfilmen Älskade spion (1977). I denna supermoderna, state of the art-produktion ser vi denna scen mellan Roger Moore och Richard Kiel, klippt på det traditionella sättet:

Bond attackeras av ”Hajen”.

De vänder sig om – kameran är fortfarande stillastående. Enligt gamla skolans logik finns ingen anledning att röra på kameran, eller klippa, eftersom skådespelarna ju är i bild och det är vad som räknas. De fortsätter slåss i samma medium shot-bild innan Hajen kastar iväg Bond:

Och Bond ramlar in i nästa generösa visuella utrymme som väntar på honom. Skärmen är som en låda där vi kan titta på skådespelarna. Det finns inga närbilder, inga snabba klipp, bara stora ytor där skådespelarna rör sig.

Bataljen fortsätter och för att hotta upp det hela lite klipper vi snabbt mellan följande fyra vinklar:

Men kameran går hellre långt bort än nära, som om den är rädd för scenen. Vi har hela tiden full översikt över vad som händer, vi betraktar kampen mycket mer än vi lever oss in i den, som om vi tittar på djur i en bur (inte heller har scenen någon bakgrundsmusik).

Det här var ungefär vad man fick nöja sig med när man såg på actionfilmer, åtminstone vad gäller mainstream-filmer. Skådespelarnas rörelser dikterade filmens rytm. Att klippningen kunde skapa rytmen var ingen nyhet – det var känt åtminstone sedan de sovjetiska montage-filmarnas tid på 1920-talet. På 1960-talet hade franska nya vågen vänt upp och ner på filmkonsten genom att göra upproriskt klippta filmer, gjorda lite hur som helst och med effektfull klippning. Det var främst denna kreativitet som inspirerade unga filmskapare i USA på 70-talet (den så kallade New Hollywood-vågen) och däribland fanns även George Lucas. Klippningen i Star Wars är direkt inspirerad av nya vågen, och istället för fyrkantigheten i Älskade spion ser vi här mycket mer kreativ klippning i en mycket kortare actionscen:

En medium shot placerar de tre aktörerna i bild, men vi vet inte vad som kommer att hända och miljön är för mörk för att vi ska kunna ha en uppfattning om den.

Klipp till en mycket kort snutt av den här fulingen längst till vänster som kastar iväg Luke. Det går så fort nu att vi bokstavligt talat inte ser vad som händer i bild, även om vi vet vad som sker.

Klipp till Luke som flyger iväg och…

… ett extra-klipp till när han ramlar ner i bordet. Detta ”jump cut” skapar ett hack i rytmen och skärrar oss snabbare än vi inser, och det är faktiskt på grund av detta som scenen blir spännande (inte så mycket vad som händer i själva scenen, även om vi tolkar det så). Lamporna som slocknar när Luke ramlar ner i bordet har en extra effekt.

Klipp till ännu en snabb tagning, till synes helt omotiverad, på bandet som vänder sig mot kameran – fastän klippet kommer från ingenstans, och vi inte alls vet vart bandet står eller vart de vänder sig, så skapar denna enkla bild intrycket av att de (och alla i baren) tittar på händelsen som nu utspelar sig.

Ett rappt klipp till Obi-Wan Kenobi som drar sin ljussabel.

Ett klipp till bartendern som tar skydd och i samma tagning drar skurken sin pickadoll.

Ett sving med sabeln som egentligen inte säger oss någonting.

Obi-Wan rör sabeln från det ena hållet till det andra, och bara ljudet förklarar att han träffat motståndaren.

Vi hör skrik och ser ögonblickligen hur skurken ramlar ihop, men det är mycket shakycam här och vi ser inte vad som faktiskt hänt.

Klipp till Luke som tittar ner mot marken, och signalerar att nästa klipp kommer visa oss vad han tittar på. Detta är den gamla eyeline match-principen som publiken är väl medveten om – det geniala, och spänningshöjande, är att Lucas och klipparen Hirsch använder den mitt i denna kaotiska och högst okonventionella serie bilder.

Medan vi fortfarande hör skurkens skrik får vi en bild på en arm som avslöjas vara kapad.

Klipp tillbaka till Obi-Wan som manifesterar sitt badass-skap. Vi vet nu vad som har hänt även om vi tekniskt sett inte fått se det – bilderna har arrangerats på ett sådant sätt att vi inte kan dra några andra slutsatser än att Obi-Wan huggit av armen på skurken och vi har förstått det fastän allt gått så fort (detta är vad som gör scenen exalterande).

Det har är var alltså inte tekniskt sett något nytt, men om man jämför med andra storfilmer på 1970-talet så verkar det uppenbart att Star Wars manifesterade den här montage-inspirerade klippningen i Hollywood, och jag tror att det är en av anledningarna till att folk blev så galna i filmen när det begav sig. Ser man tillbaka på det liknar det någon slags masshysteri, liknandes till exempel Nationens födelse (1915), där människor sveptes med till en annan tid med en fart och fläkt de aldrig tidigare upplevt. Filmen var exalterande på en grundläggande nivå, förförisk i alla sina tekniska lager och därmed undermedvetet effektiv, som en slags fantastisk hjärntvätt – att berättelsen var så enkel hjälpte bara den effektiva stilen.

När man idag pratar om klippning i film – åtminstone vad gäller action- och äventyrsfilmer – så pratar man om klippning enligt en logik som härstammar från Star Wars. Det är en av de centrala orsakerna till varför filmen förändrade hur filmer gjordes (kommersen är ett annat). På 1980-talet skulle den gamla skolans klippning, vad gäller den här typen av filmer, helt dö ut och Star Wars-klippningen skulle helt dominera som standard ända upp i vår tid; och än idag känns bedriften bortglömd (eftersom klippning inte är något alla har koll på).

Det ironiska med den här okonventionella stilen var att den blev konventionell. Med sina prequel-filmer skulle George Lucas anklagas för att vara för okonventionell, som om Star Wars alltid varit en enkel och okomplicerad underhållningsfilm. Men Lucas är i grunden en arthouse-elev, Star Wars blev populär via filmiska avant garde-idéer och han har aldrig varit intresserad av det konventionella.

På samma sätt som Star Wars en gång i tiden var helt nyskapande och framåtskridande i sin hypermoderna klippning så skulle prequel-trilogin ämna att vara lika framåtskridande och nyskapande i form av digital klippning, det vill säga bluescreen-landskap och digital filmproduktion och distribution i allmänhet (på många sätt var också prequel-trilogin nästan exakt lika omstöpande för Hollywood som Star Wars ursprungligen var). Och när han fick chansen att göra allt tvärtom (istället för sunkigt skrot, skimrande lyxiga ytor; istället för en berättelse om små rebeller, en berättelse om en hel galax; istället för fjantig western-dialog, högtravande haranger á la romerska riket-såpor) tog han den med glädje.

I själ och hjärta är Lucas nämligen en teknofil och en progressiv relativist som avskyr nostalgi, är fixerad vid framåtrörelsen och det ständiga omskapandet, älskar att relativisera bilder och berättelser; liksom andra New Hollywood-filmare, och liksom fransmännen i nya vågen, var han mest intresserad av film i sig och han utgick från sig själv, aldrig någon annan. Liksom Quentin Tarantino senare skulle göra så kastade Lucas ner allt han gillade i Star Wars – västernfilmer, rymdoperor, japansk chambara och engelsk folklore. Att folk efterhand slutade gilla det han ville göra struntade han blankt i. Han har aldrig sett sig själv som skapare av en produkt till en kundskara som förväntar sig att varan ska se ut på ett visst sätt. Han har alltid haft näsan i sina egna böcker, skapat saker med sina egna händer, på sina egna villkor. Han har alltid haft sista ordet och han har därför aldrig ”tappat greppet” – snarare har han slipat svärdet genom årtiondena för att hela tiden hitta nya sätt att göra saker på.

Det är också därför han aldrig slutat mecka med sina Star Wars-filmer. Han behövde aldrig pengarna, och  använde dem vanligen till andra projekt och/eller donerade dem. Han gillar bara att fixa grejer, för att citera Anakin Skywalker. Redan i en Rolling Stone-intervju 1983 erkände Lucas att han inte var nöjd med filmerna:

“Each film has accomplishments that I like. It’s not that I didn’t like the movies, but that if I look at them now, each one falls a bit short of what I had hoped it to be”

Till skillnad från Star Wars-fans så har Lucas alltid hatat stagnation, idén att en sak måste vara densamma för evigt. Hans kreativa princip är att saker alltid måste utvecklas, och förändras för förändringens skull. Denna attityd av skapande och remixande, som kommer från fransmännen, delar Lucas med alla sina New Hollywood-kompisar – titta på Francis Ford Coppolas The Outsiders (1983) och Apocalpyse Now Redux (2001), Ridley Scotts åttiofem versioner av Blade Runner (1982), Spielbergs meckande med Närkontakt av tredje graden (1977) och E.T (1982), Brian De Palmas hela karriär av Hitchcockismer, etc. – och det är egentligen ingenting konstigt. Det enda som har förändrats är att fanskaran blivit militanta nostalgiker utan perspektiv eller kunskap. Prequel-hatare har aldrig bemödat sig med att fråga varför Lucas gjort som han gjort. De har bara konstaterat att produkten inte håller måttet, och anklagat äpple för att vara päron.

Men prequel-trilogin (och specialversionerna av de gamla filmerna) var kulmen av Lucas’ oändliga omstöpstänk, den stora triumfen (enligt hans logik) där han äntligen lyckades förändra hela Star Wars-sagan från rötterna, skaka sönder ”fenomenet” och göra det till något nyskapande, originellt, överraskande och mer levande igen (åtminstone enligt hans egna smaker). Nästa kapitel ska handla om hur en enkel trilogi blev en episk sextett och hur Star Wars blev en mer intressant berättelse när den blev hatad.

FREDRIK FYHR