SIFF 2015: The Lobster, Me and Earl and the Dying Girl, Tale of Tales

The Lobster (visas: 14/10, 19/10 och 22/10)
Me and Earl and the Dying Girl (visas: 15/10, 21/10 och 22/10)
Tale of Tales (visas: 15/10, 18/10 och 19/10)

Jag ska vara helt ärlig. Mina förväntningar på greken Yorgos Lanthimos första engelskspråkiga film – med den lustiga titeln The Lobster – har varit osedvanligt höga. Jag är en av dem som anser Lanthimos genombrott Dogtooth vara ett modernt mästerverk. En sorts poststrukturalistisk mardrömsvision som i porträttet av en totalitärt styrd kärnfamilj lyckades kommentera vår själva civilisations begreppsvärld, och hur den konstant riskerar att manipuleras i ett maktfullkomligt system. Lanthimos filmer är inte för alla, han har beskyllts för att vara mer idé och koncept än innehåll (en viss redaktör på Videosöndag avfärdade den exempelvis). Själv fnös jag åt kretinerna! Lanthimos var i mina ögon närmast ett fullblodsgeni. Men två år senare kom Alps, en studie i sorg och saknad där marknadsekonomins ”utbud och efterfrågan” drivits till sin makabra spets. Problemet med Alps var dock filmens oförmåga att bli något utöver sitt koncept (förutom ett par minnesvärda scener). En kritik som ringde en aning bekant, vill jag påstå. Därmed uppenbarade sig en djävul på min vänstra axel som viskade olycksbådande i mitt öra att jag hade fel från första början. Att Lanthimos kritiker haft rätt, att Dogtooth kanske bara var en lyckoträff vars briljans mest av allt låg i betraktarens öga.

Så vad tyckte jag då om The Lobster? Handlingen är enkel: vi befinner oss i en värld där ensamstående skickas till en magnifik herrgård för att hitta en partner inom ett par veckor. Skulle de misslyckas förvandlas de till valfritt djur och släpps ut i naturen. Tonen sätts direkt, och antingen köper man premissen eller inte. Ja, det är bisarrt att se Colin Farrell mumla något om att han vill förvandlas till en hummer eftersom de kan leva i hundra år. Men det är också ganska kul. Trots ett överhängande mörker, är detta Lanthimos mest uttalade komedi. De märkliga ritualer och traditioner som omger mänskliga kärleksrelationer får sig ett par rejäla örfilar när Lanthimos med vacker hand undersöker vår skräck inför att tappa i värde på den sociala spelplanen. Det är skojigt och deprimerande, men mest av allt ganska viktlöst. Tyvärr har Lanthimos, till syvende och sist, egentligen bara svängt ihop en svart relationskomedi som tittar på sig själv och säger: ”kolla vad knäppt det är”. Det är alltså ganska tunt i trivsamheten.

I slutändan är jag ändå inte alltför besviken. Jag har förlåtit Lanthimos för sin avsaknad av genialitet. Dogtooth är fortfarande ett mästerverk. Och det finns en bitsk humor i The Lobster som adderar till upplevelsen. Ja, filmen lyckas fascinera på ett lågmält vis som inte ska underskattas på grund av brustna idéer om vad som kunnat vara. Dock: mina förväntningar på Lanthimos framtida verk har i och med The Lobster sjunkit avsevärt. Bara det är en besvikelse i sig.

Me and Earl and the Dying Girl Tale of Tales

Sundancefavoriten Me and Earl and the Dying Girl lider egentligen av samma problem som regissören Alfonso Gomez-Rejons debutfilm (förra årets ”vilja-men-inte-kunna” semi-remake av The Town that Dreaded Sundown). En flashigt självmedveten stil och ”too cool for school”-attityd genomsyrar karaktärernas personligheter, relationer till omvärlden samt deras filmtypiska agerande. De sweedade kortfilmer som sysselsätter två av titelns tre huvudpersoner känns som ett ytligt påhitt vilket tillåter filmskaparna att flina ikapp åt sin egen förträfflighet och knappast någon genuin hyllning av originalfilmerna.

Med risk för att låta surmuppig känns det som att jag har sett allting förut. Sockervadd, trallig indiemusik, popkulturella referenser, viktiga insikter och förbestämd karaktärsutveckling. Kanske var jag inte på humör, men jag reagerade likadant på den här filmen som när jag händelsevis råkat lyssna på Lana del Ray. Jag kan liksom inte skaka undan den där känslan av att bli manipulerad, oavsett hur trallvänligt det än är. Karaktärerna är så uppenbart skrivna för att bli omtyckta, allt är en maskin, en slipad poplåt på radion. Ändå har jag på känn att många kommer tycka om den här, och visst, jag kan förstå hur den troligen landar bättre hos en publik som inte ledsnat på den här sortens dumheter ännu. Som gillar Lana del Ray på riktigt. Obs: filmtiteln är en spoiler. Snyft snyft.

Desto roligare är italienaren Matteo Garrones (Gomorrah) smutsigt färgstarka episodfilm där vi bjuds på tre tolkningar av gamla europeiska folksagor. Tale of Tales, som den heter, är en vrålsnygg vuxenfantasy, men samtidigt märkligt otillfredsställande. Många kommer säkert att associera till ”Game of Thrones” när de ser Tale of Tales, men Garrones stökiga blandning av kreativa specialeffekter, underutvecklade idéer och översexualiserade moralkakor har desto mer gemensamt med Neil Jordans underskattade In the Company of Wolves. Samtliga episoder har sina för och nackdelar – ingen del är helgjuten men alla har minnesvärda höjdpunkter. Och multo bené! Tale of Tales ser riktigt bra ut, kanske vackraste skruden på hela festivalen. Åtminstone hittills.

ROBERT WARREBÄCK