Imorgon drar Stockholm Filmfestival officiellt igång, för 26:e gången i ordningen. Robert Warrebäck har sett ett dussintal filmer som går upp på festivalen, och rapporterar (som debutuppdrag!) för Videosöndag under de dryga två veckor som festivalen pågår. Detta är den första texten, med inspektioner av bland annat Lisa Aschans Det vita folket.
Det vita folket (visas: 11/10, 19/10 och 22/10)
The Overnight (visas: 11/10, 12/10 och 19/10)
The Wolfpack (visas 11/10, 14/10, 17/10 och 19/10)
Cartel Land (visas: 12/10, 15/10, 18/10, 21/10 och 22/10)
What We Become (visas 14/10, 20/10 och 21/10)
Det börjar lovande i Lisa Aschans Det vita folket. En ensam bil far genom ett snötäckt landskap till en pulserande ljudmatta. Himlen är ett mörkt tak och längs vägen glimtar en sliten och sovande natur där frosten gnistrar som elektronisk musik.
Snart anländer bilen till en namnlös förläggning där människor hålls inlåsta i väntan på utvisning. Det dröjer alltså inte länge innan vi förstår att den omgivande vintern representerar något mer än bara en svart årstid – kylan som vakar utomhus hotar att sippra genom väggarna och förfrysa människorna. Vinterkylan ställs mot det som pågår innanför väggarna. Och vad är då det? Jo, ett ambitiöst ödesdrama där desperation och viljan till överlevnad driver karaktärernas handlingar framåt.
Men tillbaka till första scenen: Bilen har parkerat och ur kliver en fånge och hennes två fångvaktare. Vem fången är och var hon kommer ifrån är oviktigt. Detaljer och förklaringar hålls obskyra. Så sparkar själva handlingen igång. Eller stannar upp, om man ska vara helt ärlig. Det är här som jag märker att filmens idéer gör sig bättre på papper än på bioduken. Med ett bildspråk lånat från science fiction-genren, och musiken från den sorts skräckfilm som gärna knäpper publiken på näsan med irriterande överraskningsmoment, hade Aschans film kunnat vara något eget och tankeväckande i den svenska filmskörden. Men trista, otydliga karaktärer (om än välspelade – särskilt av Vera Vitali och Aliette Opheim), brist på framåtrörelse och ett svagt slut förhindrar premissen från att lyfta. Det blir tyvärr rätt omgående både förutsägbart och tämligen oengagerande. Det är helt enkelt inte tillräckligt provocerande för att skaka om och inte tillräckligt underhållande för att bli minnesvärt. Aschan går liksom vilse i budskapet, och fegar ut mot slutet där filmen istället för att lämna oss med ett knytnävsslag i magen, fumlar på mållinjen och undviker ett högst relevant men (paradoxalt nog) oundvikligt slut till förmån för ett annat, sämre, och helt igenom konstlat slut. Det vita folket tar aldrig de sista avgörande stegen och bortsett från ett par scener(involverande tidigare nämna Vitali och Opheim) där det bränner till, blir det för tamt. Den personliga tragedin som kunnat understryka och exponera den stora maskinens oförrätter rors aldrig i hamn.
Det finns dock förtjänster: Aschan suddar effektivt ut gränsen mellan ”vi” och ”dom” genom att varken låta språk, nationalitet eller hudfärg spela in i uppdelningen av vakter och fångar. Istället är det utstyrsel och namnbrickor som skiljer karaktärerna åt. Beslutet att göra gränsen otydlig fyller en bitvis intressant funktion. Tanken är – misstänker jag – att ge publiken en tankeställare av typen ”Det kunde varit jag!”. Det är hyfsat effektivt, men knappast särskilt omvälvande för den som redan har en väl utvecklad empatisk förmåga. Däremot kan jag tänka mig att den skulle vara en bra utgångspunkt för diskussioner inom skolklasser. Det är verkligen ingen dålig kritik. Men det säger något om filmen att filmupplevelsen känns ofullständig utan en efterföljande diskussion.
The Overnight är något så osexigt som en hipp sängkammarfars för barnsliga vuxna. Mysigt skådespel från Taylor Schilling, Adam Scott och en fullkomligt galen Jason Schwarzman bidrar till en skönt anarkistisk känsla som står sig filmen igenom. Det är ett muntert, smått oroväckande och ganska snuskigt kammarspel som utan problem lyckas hålla intresset uppe ända fram till slutet. Men det är tveklöst kemin mellan karaktärerna som på egen hand förvandlar The Overnight till något mer än bara Porky’s (1981) för ”The Office”-generationen. Filmaffischen förstår man dessutom bara om man har sett filmen. Barnsligt, måhända, men rätt kul faktiskt. Regissören Patrick Brice är även aktuell med den överraskande effektiva Netflix-thrillern Creep, vilken även den rekommenderas. The Overnight har potential att bli en framtida pinsamhetsklassiker, då den ser tillräckligt harmlös ut, och i mitt stilla sinne fnissar jag förtjust åt tanken på att någon ovetande stackare säkert kommer se den med svärföräldrarna. Om så blir fallet: hoppas ni gillar små penisar.
Ett av festivalens dragplåster får nog sägas vara Crystal Moselles hypade dokumentär The Wolfpack. Den handlar om en syskonskara som hållits inlåsta i en lägenhet i New York under större delen av sina liv. Teve-apparaten var länge deras enda fönster ut till omvärlden, vilket betyder att de förvärvat sina sociala färdigheter genom att studera och härma fiktiva karaktärer från amerikansk film (Reservoir Dogs är en tydlig favorit hos bröderna). De har fördrivit tiden med att rekonstruera favoritscener. När fiktionen gestaltas som vägen ut ur ensamhet träffar Moselles dokumentär mitt i prick. Att syskonskaran ser filmens magiska kraft som välgörare och livräddare träffar mitt cyniska kritikerhjärta likt ett glödande spjut, och i det ögonblicket får The Wolfpack mig att gråta en skvätt i biomörkret. Sedan kan det diskuteras huruvida Moselle förvaltar den såriga berättelsen på bäst möjliga sätt, många tveksamheter kring föräldrarnas agerande verkar viftas bort, men själva styrkan i budskapet är tillräcklig för att kännas drabbande. The Wolfpack är en sorglig, lågmäld och märkligt upplyftande dokumentär, med lyriska inslag, som lyckas vara både publikfriande och undanglidande i samma hjärtslag.
En annan tungviktare av de dokumentärer som visas i år är Cartel Land. En explosiv dokumentär som rönt en del uppmärksamhet på grund av sitt explicita innehåll. Den är regisserad Matthew Heinman och producerad av Kathryn Bigelow (Hurt Locker, Zero Dark Thirty) och rent estetiskt ligger såväl kameraarbete som ljudspår relativt nära Bigelows tidigare actionfilmer. Denna handlar om mexikanska medborgargardet Autodefensas, som för ett beväpnat och blodigt krig mot drogkartellerna vilka de även beskyller för att ha ruinerat Mexiko. Men innan biopubliken hinner utropa ”Viva Mexico!” suddas givetvis gränsen mellan självutnämnd folkhjälte och bespottad knarkskurk ut och en oroväckande gråzon tar vid. Den infekterade våldsspiralen i Mexiko är allt för mångbottnad och komplicerad för att passa i en simpel Hollywood-mall, och Cartel Lands styrka är skildringen av just detta. Det är bitvis mycket engagerande och den som gillar att på nära håll följa våldsamheter och starka känslouttryck får ordentlig valuta för pengarna. Tyvärr fyller Matthew Heinman ut speltiden med en sidohistoria som känns både missriktad och onödig. Sidohistorien följer ett gäng amerikanska patrioter (med kraftiga survivalist-vibbar) som format en egen milis. När de inte patrullerar gränsen till Mexiko och drömmer om att ta ”illegals” på bar gärning verkar de häcka i tevesoffan tillsammans , titta på Fox News och muttra rasistiska glåpord. Det låter mycket intressantare än vad det är.
Slutligen: What We Become är en ganska trivsam och tekniskt kompetent dansk zombiefilm. Det finns något djupt tillfredsställande i att se den oundvikliga zombieinvasionen bryta ut mitt i den skandinaviska sommaren och skapa kaos i en idyllisk småstad. Debutanten Bo Mikkelsen vet uppenbarligen vad han sysslar med, men presenterar likväl inget nytt under zombiesolen: soldater spärrar av ett villaområde och skräckslagna danskar barrikaderar sig med nära och kära. Men ack, såklart (och tyvärr) tar filmen genvägen till dumskallestan och snart står de korkade besluten som spön i backen. Till en början gör det inte så mycket, som skräckfilmsälskare är man lagd åt det förlåtande hållet, men när precis allt är resultatet av ett idiotiskt beslut taget av huvudpersonen börjar det skära sig. När så all trovärdighet slängts överbord skiftar filmen slutgiltigt från sin potential som läcker skandinavisk mardröm till vad den faktiskt är: ytterligare en genreövning på jakt efter sin egen svans. Tjusigt foto, danska svordomar och ett medryckande soundtrack gör det dock svårt att avfärda filmen fullständigt.
ROBERT WARREBÄCK
*
Nästa festivaltext: The Lobster, Tale of Tales, Me and Earl and the Dying Girl
2 svar på ”SIFF 2015: Det vita folket, The Overnight, The Wolfpack, Cartel Land, What We Become”