Inför den nya Star Wars-filmen kommer här sex essäistiska texter från en kvasi-akademiker och proffsnörd i ämnet. Många års Star Wars-spekulationer har lett fram till de här tankarna, som kommer publiceras genom en text i veckan fram till premiären av The Force Awakens.
Inför Star Wars (samlingssida)
Episod I – Star Wars Strikes Back.
Ni kanske noterat att en ny Star Wars-film är i antågande? Trailern till The Force Awakens, som den heter, har 57.5 miljoner klick på YouTube, så den som inte känner till det här har nog levt under den där talesättsstenen ett tag.
Ja, buzzen surrar och hypen är stor inför den första av dessa Disney-orkestrerade ”extra-Star Wars-filmer” (som jag än så länge nöjer mig med att kalla dem), regisserad av J.J Abrams. Ändå är den upptrissade stämningen inför The Force Awakens tämligen obetydlig i jämförelse med det obeskrivliga trycket som fanns 1999 när Episod I – Det mörka hotet var på väg. George Lucas återkomst till Star Wars efter sexton år hamnade på TV-nyheterna – det tycktes vara en global angelägenhet, ingen sten var tillräckligt stor för att man skulle missa det; själv hamnade jag i lokaltidningen eftersom jag var en av de som stod och köade dagar i förväg för att få biljetter. Och ett tag var också Det mörka hotet världens näst mest inkomstbringande film någonsin – i slutändan blev det 90-talets mest inkomstbringande film, med undantag för Jurassic Park (1993) och Titanic (1997).
Ironiskt nog – med tanke på att Jurassic World för tillfället ligger på tredje plats på listan över kassakor, efter James Camerons Avatar (2009) och nämnda fartygsfilm – är det mer troligt än inte att nostalgi kommer att driva The Force Awakens till ännu högre höjder. Ändå känns filmen helt klart också mindre betydelsefull, och mer som en efterlängtad storfilm i mängden. Många kommer att vara kvicka att påpeka att George Lucas ”förstörde” Star Wars med sin enligt många ökända (men fortfarande friskt omtalade) prequel-trilogi, så nu handlar det bara om att J.J. Abrams ska styra skutan rätt igen. Naturligtvis handlar det också om att det mediala landskapet är annorlunda idag, och en film kan helt enkelt inte få samma koncentrerade uppmärksamhet som förr, eftersom vi nu redan lever i ett överflöd av information (och film-franchises). Att filmer samtidigt tjänar mer än de någonsin gjort förut är med det i åtanke något väldigt positivt (på listan över de 20 mest inkomstbringande filmerna någonsin är 14 från 2010-talet, en från 00-talet och fyra från 90-talet).
Men vi lägger det där åt sidan ett tag. Kommers och industri har alltid varit Star Wars ”dark side”. Den goda sidan har varit att dessa filmer agerat mytologi och folklore åt folket, hela generationer, som inte nödvändigtvis vet skillnaden på Excalibur och Camelot, vilket talesätt som härstammar från vilken Shakespeare-pjäs eller vilken grekisk gud som blev sur på vilken avkomma. De har i modern tid fyllt människans urålderliga behov av längtan efter ursprungliga berättelser om gott och ont, rätt och fel, liv och död, tro och nihilism, existentialism och spiritualism, stat och människa; medan Star Wars har svept med åskådare i en eskapistiskt äventyr har det också varit en psykodynamisk, popkulturell spegelvärld i vilken vi kan förstå, på en intuitiv nivå, hur mänsklighetens historia och samtid ser ut; i synnerhet när vi sett filmerna i unga år har de varit bland de tidigaste pedagogiska exemplen på hur komplex världen och människan är.
Folkbildning, menar jag på allvar, har varit George Lucas’ uppdrag med sin Star Wars-saga. Och oavsett vad man tycker om prequel-filmerna så har de varit fullständigt sammankopplade med detta uppdrag, och de har på olika sätt utvecklat och gett fler detaljer åt de pedagogiska metaforerna genom att bland annat skildra civilisationer, hur demokrati blir diktatur, farorna med inneslutet sekt-beteende, att hylla karismatiska ledare och enkla lösningar; nya, viktiga kapitel i läroboken som Star Wars är.
Eftersom att det ”bara” rör sig om ett par filmer – kommersiella, amerikanska storbudgetfilmer dessutom – så missar man betydelsen de faktiskt har. Eller att Star Wars faktiskt, tekniskt sett, alltid varit independent-filmer, lika singulärt styrda av George Lucas som en gång hans kompromisslösa studentfilm Electronic Labyrinth: THX 1138 4EB (1967).
Det är – bland annat men i synnerhet – på grund av det här som jag sett på den officiella trailern till The Force Awakens med enorm reservation. Jag har sett trailern på bio flera gånger och hört samma ambivalenta mummel efteråt (”Ganska trist trailer tycker jag ändå” har jag hört folk säga på enskilda tillfällen). Scenografin och estetiken från de gamla filmerna är där, men nostalgins myskudde kan inte mätas med den enorma känslan man fick av den fortfarande rysansvärt bra Episod I-trailern, med en parad av sjukt lysande och helt Star Wars-värdiga repliker, John Williams klassiska musik ihop med nya, exotiska miljöer och Darth Mauls tveeggade ljussabel. Det signalerade: Det är inte bara Star Wars, det är MER och NY och EPISK Star Wars.
The Force Awakens signalerar, lite mer modest: Det är mer gammal Star Wars. Tie fighters och X-Wings. Leka med leksaker-Star Wars. Titta på VHS-Star Wars. Skitig skrot, öken, Harrison Ford (inte nödvändigtvis Han Solo). Okej, mysigt.
Jo men jag menar det, det kan väl bli mysigt. Men det ser inte ut som att The Force Awakens kommer ha någon större påverkan på serien, eller filmhistorien, till skillnad från alla andra tidigare episoder. Det generella snacket är att Disney ska ”rädda” Star Wars, men det ska alltså ske genom att inte göra något alls.
Jag har alltid tyckt det varit konstigt att fanskap (den enda rimliga översättningen av ”fandom”) innebär så konservativa reflexer. Till och med en politiskt radikal, eller filosofiskt öppensinnad person, kan läsa Star Wars som en islamist läser koranen. Ta som exempel hur en oblyg, socialistisk tidsskrift som ETC har en krönika med rubriken ”Har Disney räddat Star Wars?” – det är, när allt kommer omkring, djupt besynnerligt.
På något sätt är filmerna vi ser – eller varorna vi konsumerar (i fallet Star Wars är dessa saker svåra att skilja på, vilket jag ska återkomma till i de följande texterna) – inbrända i vår identitet så effektivt att vi inte kan tänka oss kompromissa eller ändra på något.
Kalle Anka på julafton är ett annat klassiskt exempel. På tal om Disney. Och skillnaden mellan kommers – där kunden alltid har rätt – och konst – där konstnären alltid har rätt – och Star Wars’ krångliga roll däremellan, ska nästa text handla om.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”Star Wars Strikes Back (I)”