En underbar jävla jul

Regi: Helena Bergström

Oscar och Simon ska skaffa barn ihop med Cissi – de har köpt ett halvruggigt dödsbo och bjuder in till julfirande med de inskränkta föräldrarna, morsan och hennes tjugo år yngre kille, samt hennes ex; den nydumpade lillasystern, halvdementa farmor och två ungar. Det blir en hel del dålig stämning.

Den svenska filmkomedin har alltid haft ett självhatande komplex – seder hånas, kärnfamiljen förlöjligas, sociala pinsamheter sätts under lupp, den nya tiden bryter sig in i den gamla konservativa komforten och tomten är far till alla barnen. Jag är för det här. En underbar jävla jul följer en tradition som är hälsosam, för om jantelagen någonsin förde något bra med sig så är det en sansad, opretentiös självbild och en påminnelse om att vi alla är långt ifrån perfekta. Det verkar också som att Tomten är far till alla barnen är måttstocken att jämföra sådana här filmer med. Jag kan minnas fel, men jag har för mig att den var rätt lysande. Om den var det så lyckades den med en större bedrift än jag insett förut. Teamet bakom den filmen gjorde i vintras den bedrövliga I nöd eller lust och här kommer En underbar jävla jul som återigen visar hur svårt det är att göra ensemblekomedi.

Ni kan ana premissen på förhand. Det ska firas jul och värdarna är ett något hipstrigt ungt bögpar – Oscar (Anton Lundqvist) och Simon (Anastasios Soulis) – som ska bli pappor till barnet som finns i höggravida kompisen Cissi (Rakel Wärmlander). De har bjudit in sina respektive familjer – det stela medelklassparet som med halvövertygelse accepterat sin sons homosexualitet, den nyligen dumpade systern, morsans nya kille, hennes grekiske ex-man, den halvt dementa farmodern och två barn som man ju som bekant måste tänka på; Rikard Wolff sätter tonen som julvärd och Oscar och Simon drar hela tiden ut på avslöjandet att de ska bli pappor till Cissis barn, allt eftersom det blir mer och mer uppenbart att det kommer bli en ganska prekär julafton.

Så okej, Tomten är far till alla barnen kanske känns lite mossig så här sexton år senare så på håll känns En underbar jävla jul som en lovande modern film. Här i en ängslig svensk kontext kanske vi kan få vädra ut eller avreagera oss på saker vi stör oss på, om det så är det ena eller det andra, och verkligen interagera mellan nytänk och gammeltänk; Robert Gustafsson och Maria Lundqvist spelar det inskränkta paret, hon mer välvillig än han, som gång på gång får stå och se häpna ut när folk säger sådana tydligen väldigt känsliga saker som ”Jag är inte vegetarian, jag är muslim” [sic]. Farmodern (Inga Landgré) får dement gagga om att hon blivit Sverigedemokrat i ett online-quiz och film-Sveriges favorit-grek Michalis Koutsogiannakis får återigen säga självförklarande saker som ”Hey, ja e grek!”. Gradvis ska festen förstås spåra ut, innan obligatoriska gräl saboterat stämningen helt och en och annan misstagen identitet står för dörren, och det ska väl vara tårar och skratt och samtidigt ska det väl vara en fräsch bild av en ”vit” jul i Sverige år 2015.

Ingen hade varit gladare än jag om En underbar jävla jul hade varit den där lysande, tragikomiska filmen med vassa repliker, minnesvärda karaktärer, trovärdiga problem, igenkännbara ämnen och stor humor – en sådan film som kan bolla med ett dussin karaktärer utan att kollra bort publiken och ständigt utnyttja varje sekund. Men nu är det inte så. Detta är tvärtom en konstig, ojämn och karaktärslös film. Den har sina stunder, och den lockade fram ett och annat fnysigt skratt då och då (åtminstone hos mig, pressvisningen var ganska tyst), men väldigt få saker i filmen landar.

Jag vet inte om åsikterna är annorlunda hos Sveriges ”går bara på bio en gång om året”-demografi (förmodligen målgruppen man siktar in sig på med den här filmen) men för mig är detta en sådan där film där man lämnar biografen full av frågor om vad som gått snett och varför filmen inte fungerar. Kanske är det den kreativa inputen som det är fel på – Helena Bergströms regi är en förlängning av den lealösa attityden i manuset av henne själv samt Daniel Réhn och Edward af Sillén; förutom ”Melodifestivalen” och ”Eurovision Song Contest” har de skrivit manus till Colin Nutleys Medicinen (2014) och man kan ana att självkritiken varit sådär (Nutley är exekutiv producent och filmen är producerad via hans företag Sweetwater) i synnerhet med tanke på att det är en personlig historia för Réhn och af Sillén som byggt situationerna på egna erfarenheter – vilket låter bra, men som i praktiken blir lite oformligt.

Det är ju som bekant svårt att göra en berättelse om flera människor på en gång – även i en film som Tomas Vinterbergs klassiska Festen (1998) måste man hugga ner karaktärerna till någon typ av stereotyp eller karikatyr, men här ska rasisten plötsligt visa sig ha ett gott hjärta och den godhjärtade ska bära på rasistiska tendenser. I en av de bästa scenerna basunerar Robert Gustafsson ut sitt förvirrade hat mot bögar, i en annan gullar han med ett barn; i en scen sparkar han omkull sin fru så att hon börjar gråta, i en annan är han snäll och ber om förlåtelse. Alla är olika och beter sig hipp som happ; det finns inga grundläggande idéer med karaktärerna, bara intentioner i nuet. Jag förstår den humanistiska poängen, att människor är mångfasetterade, men det blir rörigt, ofokuserat och i värsta fall olustigt när karaktärer inte hänger ihop – vi kan inte skratta åt dem och inte ta dem för riktiga människor, allt medan kameran glider runt utan att vi riktigt hinner hänga med.

Kanske det är den visuella utformningen som rör till det. Fotot saknar enhetlighet, många långa svep blandas med osköna närbilder med konstiga vinklar och klippningen mellan scener matchar inte riktigt utan filmen får en ”hoppig” kvalité – musiken är riktigt dålig och dånar ut Enya-liknande sakralt skval som om målet är att distrahera. Distraktionen ökar känslan av att ensemblen inte riktigt kopplar med varandra. Jag vet inte ens om Robert Gustafsson är rätt vald i rollen – han är jättebra på att häva ur sig rasistiska och fördomsfulla haranger, hygglig på att inspektera hus, men mycket mindre trovärdig som en snäll och ömsint pappa. Bäst är förmodligen Maria Lundqvist som hans något nervösa hustru, tillika en av pojkarnas överbeskyddande mamma, som har en tendens att pladdra på för att på något sätt dränka dåliga stämningar. De andra karaktärerna och skådespelarna – Koutsogiannakis ”grek”, Wärmlanders outsider-mamma, Frida Beckmans nydumpade lillasyster, Helena Bergströms Helena Bergströmska Helena Bergström-karaktär och hennes tjugo år yngre kap Rami (Peshang Rad) – kommer bara med nöd och näppe i mål med sina karaktärsresor och inte får de mycket att göra på vägen. Vi måste förminska dem till karikatyrer för att ens kunna ha dem kvar i huvudet, vilket för den delen gäller för Oscar och Simon också.

Hela tiden känns det som att filmen ska komma igång, men det blir nästan aldrig sådär svidande, superpinsamt eller smart – och filmen är oftare tragisk än komisk. Det är en på alla sätt och vis för snäll film, som inte vågar ta i sina egna idéer. Ibland vågar man inte ens dra de skämt man lägger fram, som när två personer klär ut sig till tomte samtidigt; vi ser skämtet byggas upp, vi förstår att det kommer att bli tokigt när två tomtar krockar i vardagsrummet… men sedan händer inget mer. Manuset tvekar, hänger kvar i scener för länge, tempot sinkas av en självgod hemvanhet och filmen anstränger sig inte för att underhålla publiken.

Så filmen är alltså inte speciellt rolig, inte sammanhängande som drama, ganska långsökt, den lider av dåligt samspel i ensemblen, usel musik, halvdan visuell stil, den växlar odisciplinerat mellan sinnesstämningar och puttrar på utan att något egentligen blir vare sig jobbigt eller överdrivet kul (framför allt inte speciellt trovärdigt). Ändå har jag gett den ett förhållandevis högt betyg och tycker den är ”okej”. Det är helt och hållet för att det är en välvillig film som gör mycket rätt, trots att det aldrig riktigt lyfter. Den är överraskande nog inte speciellt fånig och den behandlar inte publiken som idioter (åtminstone inte med flit) – man märker att det finns gott uppsåt här, och stora hjärtan. Och i vissa scener bränner det faktiskt till, aptiten ökar efter en lysande feel bad-komedi som en sådan här julfilm kan vara i bästa fall.

Men just En underbar jävla jul stiger aldrig till sitt tillfälle. Det känns som att man fått idén att göra en vågad film om ängsliga svenskar, men så har man själv varit för ängsligt svensk för att våga köra det i hamn.

FREDRIK FYHR

*

EN UNDERBAR JÄVLA JUL

Originaltitel, land: En underbar jävla jul, Sverige.
Urpremiär (svensk): 13 november 2015.
Speltid: 108 min. (1.48)
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (DI)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Robert Gustafsson, Maria Lundqvist, Anastasios Soulis, Anton Lundqvist, Rakel Wärmländer, Michalis Koutsogiannakis, Inga Landgré, Helena Bergström, Kajsa Ernst, Peshang Rad, Gustav Levin, Frida Beckman, Neo Siambalils, Paulina Pizarro Swartling.
Regi: Helena Bergström.
Manus: Helena Bergström, Daniel Réhn, Edward af Sillén.
Producent: Petra Jönsson.
Foto: Peter Mokrosinski.
Klippning: Tess Lindberg.
Musik: Per Andréasson.
Scenografi: Matilda Afzelius.
Kostym: Camilla Thulin.
Produktionsbolag: Sweetwater Productions. samprod. SF, SVT, Nuovago, RG, Succéfilm AB, Filmregion Stockholm-Mälardalen. stöd. Nordisk Film- & TV-Fond, SFI (automatstöd).
Svensk distributör: SF.