Casino Royale (2006)

Detta är min recension av Casino Royale från 2006, översatt från engelska till svenska och något förfinad, med ett nyskrivet PS.

7/12 2006

För många är inte en ny Bondfilm något att bli upphetsad över. För mig är det det. Eller, det hade varit det om det bara var en till Bondfilm i serien. Det är det icke. Alltså är jag inte bara exalterad utan exalterad med ett övermått av nervositet – och inte så lite oro. För att fatta sig kort: Jag har ojat mig nu i snart ett års tid över tanken att skapa en officiell 007-prequel med intentionen att avsluta den gamla serien till förmån för en ”ny”. Eftersom jag själv är ett fan av serien, och känner att den är en unik del av filmhistorien, känns det som ett drastiskt och överilat beslut. Med en ny skådespelare som Bond, och med en annorlunda typ av story än, säg, Die Another Day, hade producenterna lika gärna kunnat göra en ny, snygg och mer modern Bondfilm utan att förstöra hela grunden. Det känns nästan lite galet.

Så jag vankade runt i nästan två veckor, medan Casino Royale gått på biograferna, innan en kompis till slut sa: ”Jaha men när ska vi se den där jäkla Bondfilmen?” – och jag sa, ”I morgon” – ”Du sa imorgon igår” – ”Tomorrow Never Dies!”

Så, ack, det blev en spontan dérive till Hötorgets SF-komplex där vi skamset sena slog oss ned vid den oroväckande synen av Sonys multinationella Columbia-dam; mitt nervösa sammanbrott började omedelbart: De har skippat introt med gevärmynningen. Filmen bara börjar. Fade-up. Det kommer aldrig göras en till Bondfilm, som vi känner den. Oh, the humanity!

Rent objektivt är det förstås bara en petitess, men… men det symboliserar ändå något, och det var en sorglig och deprimerande syn. Som om det inte var nog så fick jag därefter uthärda den värsta Bondlåten sedan… well, Madonna. Jag insåg där någonstans att det här inte håller – jag har helt tappat huvudet. Så medan Chris Cornell gallskrek att vi vet vad han heter, som om han är rädd att vi skulle glömma, så sa jag till mig själv: Okej, slappna av, du är på bio och tittar på en Bondfilm. Det händer inte så ofta.

Så jag sjönk tillbaka i sätet istället, satte mitt analytiska sinne på snooze och tänkte mig att jag kanske hellre har en kul bioupplevelse än jag sliter av mig håret i ångest över vad jag kommer att få ut av detta kasino-gamble.

140 minuter senare, medan eftertexterna rullar, står jag med rocken på intill stolsryggarna och försäkrar mig om att ”James Bond Will Return”. Jag mumlar något om att filmen helt levde upp till mina förväntningar, och när vi kommer ut säger jag och min kompis i munnen på varandra: ”Den var väl bra…? Men det var ju ingen Bondfilm!”

Det är förstås helt fel också. Jag har inte läst Ian Flemings bok – som producenterna efter över fyrtio år nu äntligen fått rättigheterna till – och jag har alltid varit den som tackat Cubby snarare än Fleming för Bond. Så jag kan inte argumentera med purister som säger att att detta är den bästa Bondfilmen sedan 60-talet. Detta är samma människor som ansåg att Timothy Dalton var en rimlig och utmärkt återgång till en mer genuin Bond. Inget fel med det, men de spelar bara inte på min planhalva. Här bryr sig Bond om sin Martini, och utan en osynlig bil eller två så vore det ingen bra dag på jobbet.

Jag har mycket mer att säga om Casino Royale än jag kan få ner i en recension, men några saker är centrala. För det första: Detta är inte en dålig film. Inte på något sätt är den svag eller oinspirerad. Det är en rå och hårdkokt spionfilm, slagkraftig och intelligent, med ambitiösa karaktärer och många överraskningar. Daniel Craig är eventuellt den bästa skådespelare som någonsin axlat Bond och, bara baserat på ren skådespelarkvalité, så är vår rödkorvsgranne Mads Mikkelsen en av de bästa skurkarna. Eva Green är den överlägset mest intrikata och välspelade ”Bondbruden” (hon gör faktiskt epitetet förlegat). Stuntscenerna är bona-fide Bondkaliber. Åtminstone första halvan av filmen är ett actionpackat underverk av teknologisk flärd.

Med det sagt så hoppas jag att jag inte trampat någon på tårna. Casino Royale är en värdig actionthriller.

Är det däremot en värdig 007-film? Det är en annan fråga.

Casino Royale är en ambitiös destruktion av denna franchise. Producenterna har med tydlig entusiasm bestämt vad som ska förnyas och vad som ska skrotas  helt och hållet. För det första, och detta är välkänt vid det här laget, så är det en tydligt mörkare och mer våldsam film än ens Tid för hämnd (1989), som verkade symbolisera gränsen för vart man kunde ta Bonds rätt att döda. I den här filmen knäcks nackar, skallar slås mot krossade kakelväggar, blod sprutar från brutna näsor, tortyr används på de mest sadistiska vis en Freudian kan tänka sig och när döden kommer finns ingen tid för sista ord. Jag kan inte säga att det är fel. Bond skjuter, Bond dödar, så har det ju egentligen alltid varit.

Den klassiska 007-formulan, som praktiskt taget använts sedan den allra första filmen Dr. No (1962), har skrotats. Detta är mer tvivelaktigt. Jag är medveten om att samma intrig i 20 filmer har sina begränsningar, även om det är en trygg och säker tradition, men det betyder inte att ”anything goes”. Det finns ingen galning i den här filmen som försöker spränga världen med ett hemligt vapen, och Bond har inte lyxen att snubbla över uppenbara ledtrådar som tar honom till den hemliga basen där det alltid finns någon slags självförstörelseknapp eller annan, så att han snabbt kan hångla med någon brutta på en strand. Första halvan av Casino Royale har visserligen stora actionsekvenser, och den vanliga uppbyggnaden med spaningar och undersökningar som leder oss till skurken. Sedan har vi en dryg timme av… poker?

Ja. På samma satt som Åskbollen (1965) var en film om dykning så är Casino Royale en film om att spela poker. Och är du som jag helt ointresserad av kortspel är du illa ute. Visst, Bond ursäktar sig själv vid ett tillfälle för att sparka lite lakej-rumpa, och räddas från en säker död i en annan paus av spelet, men den dramatiska poängen är att Craig och Mikkelsen försöker utklassa sig själva i ett parti Hold ’Em. Detta är viktigare för skurken än för Bond. Le Chiffre, som Mikkelsens karaktär heter, behöver rädda sin livhank med den gastronomiska potten på femton miljoner dollar (eller så) och en del av mig sympatiserar mer med honom än med skitstöveln som Craig gör Bond till. ”Does it look like we need the money?” frågar Felix Leiter (Jeffrey Wright). Nej, det gör det inte. Det finns något abstrakt och alienerande i pokerspelet som gör det fundamentalt spänningsbefriat.

Inte nog med det, pokersektionen är så lång att den drar ut på hela (första) slutet av filmen. När det är dags för final, enligt speltidens logik, så sitter folk fortfarande och vänder kort. Jag ville ropa: ”Ni är sena för sista uppgörelsen!” – men filmen får ingen sådan, utan tar slut ganska plötsligt, utan någon större spänning och med ett till slut, en sisådär femton minuter lång epilog, som gör väldigt, väldigt lite för att förbättra filmens redan konstiga rytm.

Om man inte sett filmen än så kanske jag låter lite dimmig, men det här leder oss hursomhelst till allt detta kött och blod som Casino Royale tydligen ger Bondserien. Ja, vi har en seriös och emotionell Bondkaraktär här. Vi har en skurk som tycks mer mänsklig och vi har en Bond-dam (?) som kan smälta James-hjärtat. Riktiga Bondfans behöver inte påminnas om att detta hänt förut, när James Bond (i form av den gamle träbocken George Lazenby) gifte sig med Diana Rigg i klassiska I hennes majestäts hemliga tjänst (1969). Vi vet att Bond har ett hjärta, och Tracy-traumat har omnämnts (om än väldigt subtilt) i ett par Bondfilmer. Så att vi ett tag får en riktig kärlekshistoria i Casino Royale är egentligen inte konstigt. Men att vi också får den i en film med sadistiskt, benkrossande våld… jag önskar att det fungerade bättre. Den största bristen med Casino Royale är att det är en otroligt ojämn film.

Ett till problem, även om jag känner mig som en skit att nämna det, är Daniel Craig. Han är en bra skådespelare och levererar sin rollfigur med tyngd. Men det finns en paradox i att vi ska lära känna en mer personlig Bond medan Craig levererar ett stoneface värre än Timothy Daltons – och vem vill ”lära känna” en karaktär som är så nasty och halvt psykopatisk som Craigs Bond är? Bonds sedvanligt bistra chef M (som fortfarande, något förvirrande, spelas av Judi Dench) ger honom en tuff tid för att han är självcentrerad och hänsynslös och, ja, jag håller helt med. Bond är inte en speciellt kul kille i den här filmen och jag kände inte för att heja på honom. Samma sak gäller för Mikkelsen, som är en bra skådespelare men som inte får fram mer än en ganska blank och medioker personlighet i hans inte speciellt kryptiska Le Chiffre.

Hur jag än vrider och vänder på det så känns Casino Royale ojämn och överproducerad. Storyn är konstig, och behovet av att ge den tyngd skapar en slagsida och filmen förlorar balansen. Kanske reformationen av James Bond skulle kompletterats under loppet av två eller tre filmer för att få den där balansen rätt? Om det är värt det, vill säga. Kanske det bara är jag, men någonstans känns det roligare att titta på en superhjälte spränga iväg en galning i ett exploderande labb än att se på två bleka snubbar spela poker en timme. På det stora hela tycker jag att 007-framtiden känns skakig, och jag antar att vi inte vet förrän i nästa Bondfilm om denna reform varit gjord i onödan eller inte.

FREDRIK FYHR, 7/12 -06

PS.

Den här recensionen föregicks av en längre Bondtext på en blogg som inte längre finns kvar (och som dessutom ligger på en förnyad domän jag inte längre har åtgång till), och jag skulle gärna via den erkänna att jag var en av skeptikerna till Daniel Craig när det begav sig. Sedan dess har jag förstås accepterat hans Bond, och även reboot-eran vars upplägg jag tydligen inte förstod att jag förstod back in the day (”under loppet av två eller tre filmer” var ju exakt vad planen var, har det visat sig).

I övrigt handlar min recension mest om konceptet med Casino Royale och det verkar som att jag har svårare att formulera mina problem med själva filmen. Jag har samma problem med den nu som då: Första timmen är solid underhållning, det tycker jag fortfarande, och filmen har en glassig look – det var svansången för scenografen Peter Lamont, den sista 007-medarbetaren från 60-talet, som pensionerade sig efter denna film.

Jag gillar alltid första timmen av filmen när jag ser om den. Men det spårar helt enkelt ut efter det, och det med råge. Det 40 minuter långa pokerspelet är onödigt och meningslöst och den sista halvtimmen är vilt ojämn och ofokuserad. Jag uppskattar filmens stil, och Martin Campbell förstår känslan i projektet, men jag kan inte ignorera att filmen inte fungerar; storyn är uppblåst och underberättad, karaktärerna inte alls så djupa som jag minns dem – faktum är att den centrala kärlekshistorien inte är trovärdig och när Bond inte bryr sig om sin Vodka Martini blir filmen trots allt lika självmedveten och uppenbart ironisk som Die Another Day eller Octopussy. Filmen tycks pågå i ett ingenmansland, till hälften en originalfilm och till hälften dömd att vara en Bondfilm, och varje positiv sak har en negativ; den råa realistiska stilen kommer på bekostnad av sedvanligt orealistiska actionscener, storyn är mer seriös men Bond är fortfarande en lustigkurre och actionhjälte (mer än jag insåg 2006), skurken är bra men inget hot (snarare är han förlöjligad), Eva Greens Vesper Lynd är en riktig figur men i slutändan bara en till blödig jänta och inte minst är manuset nedlusat av desperat pretentiös dialog som gör att den tilltänkta kärlekshistorien bara blir till döda manér ur någon trendig TV-serie och inte verklig, eller ens tillfredsställande sentimental, hjärta och smärta.

Faktum är att jag fortfarande inte är säker på att vi behövde Casino Royale eller Quantum of Solace. Skyfall hade lika gärna kunnat vara Daniel Craigs första Bondfilm, efter Die Another Day. Den hade tjänat samma syfte, och den hade inte gjort misstaget att förvirra för publiken genom att försöka förklara det den inte behöver förklara. / FF, 25/10 – 2015

*

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

CASINO ROYALE

Originaltitel, land: Casino Royale, Storbritannien/Tjeckien/USA/Tyskland/Bahamas.
Urpremiär: 14 november 2006 (London)
Svensk premiär: 24 november 2006.
Speltid: 144 min. (2.24)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Daniel Craig, Eva Green, Mads Mikkelsen, Judi Dench, Jeffrey Wright, Giancarlo Giannini, Caterina Murino, Simon Abkarian, Isaach De Bankolé, Jesper Christensen, Ivana Milicevic, Tobias Menzies, Claudio Santamaria, Sebastien Foucan, Malcolm Sinclair, Richard Sammel, Ludger Pistor, Joseph Millson, Darwin Shaw, Clemens Schick, Emmanuel Avena.
Regi: Martin Campbell.
Manus: Paul Haggis, Neal Purvis, Robert Wade.
Producent: Barbara Broccoli, Michael G. Wilson.
Foto: Phil Meheux.
Klippning: Stuard Baird.
Musik: David Arnold.
Scenografi: Peter Lamont.
Kostym: Lindy Hemming.
Produktionsbolag: Danjaq, Eon Productions, MGM, United Artists.
Svensk distributör: Sony Pictures Releasing (35 mm, 2006), Sony Pictures, SF (DVD, 2007 et al.)