Regi: Lee Tamahori
UPPDRAG: Någon sätter dit James Bond under ett uppdrag, så att han blir fånge i Nordkorea i över ett år. När han lyckas återvända till väst börjar han luska ut vem läckan var.
RESULTAT: Spåren leder till miljardären Gustav Graves som – ser man på – har byggt en stor manick som kan utplåna världen.
När man ser igenom alla Bondfilmerna kronologiskt, som jag gjort i några månaders tid nu, så framgår mer än något annat ett mönster där producenterna mer än regissörerna bestämmer vad som gäller. Bondserien är ”producent-filmer” snarare än regissörsfilmer. Det är ”den stora bilden” som räknas, hur filmen fungerar som vara lite mer än som varande. Även om regissörer förstås sätter sina präglar på sina filmer så är de i slutändan redskap i det stora maskineriet.
I början var det Albert R. ”Cubby” Broccoli och Harry Saltzman (senare bara Cubby) som bestämde hur skutan skulle dras. De tog serien film för film – bestämde vad de ville att filmen skulle vara, anlitade folk, sparkade alla som inte levde upp till deras krav och modellerade fram filmen de ville ha och filmen de kunde sälja. (För jo, producenter förr i tiden brydde sig faktiskt lite om filmen var bra eller inte).
Efter att Michael G. Wilson och Barbara Broccoli blev producenterna för 007-serien – vilket skedde i och med ”rebooten” GoldenEye (1995) – så blir det här extra tydligt. Duon är den första, efter att Cubby Broccoli pensionerade sig, att förvalta en ”tradition”. Eon, produktionsbolaget bakom Bondfilmerna, är nu ett familjeföretag (Barbara är förstås dotter, och Wilson är brorson, till Cubby). Den ursprungliga linjen är bruten, men Wilson och Broccoli försöker fortfarande att balansera kvalité och kommers; de för vidare en filmserie som nästan alltid ansetts vara passé mot storfinansverkligheter medan de tillämpar (förvisso imponerade) kvalitetskontroll över filmernas innehåll.
Men det blev helt enkelt mer ”business” över Bondserien med Wilson och Broccoli vid rodret – kanske ohjälpligt, men ändå. Pierce Brosnans filmer blev kolossalt framgångsrika, så den tunga marknadsföringen av GoldenEye fick sin naturliga fortsättning i det nya licensavtalet bakom Tomorrow Never Dies (1997) – det vill säga, den första ”sponsrade” Bondfilmen, med Ericsson och BMW-loggor överallt. Smygreklam har förstås alltid funnits i Bondfilmer, men inte lika mycket som här och inte integrerat med filmen på samma sätt (via exklusiva kontrakt och överföringar av stora belopp). Trenden fortsatte, tyvärr, i Världen räcker inte till (1999) och vidare in i den i övrigt ack så stoiska Daniel Craig-eran (även om vi aldrig fick bottennappet i Tomorrow Never Dies, när Bond radiostyr sin BMW via sin Ericsson-telefon).
Men ett annat tydligt exempel på att Bond är en producent-serie är att man kände att man kunde kosta på sig kalaset Die Another Day – hatad av seriens fans, på sätt och vis helt rättvist eftersom det inte är en riktig film. Filmen var den tjugonde i serien och den kom fyrtio år efter Dr. No (1962). Dubbelt kalas. Wilson och Broccoli visste detta och väntade ett år med produktionen av filmen för att premiären skulle matcha. Vad vi fick var en ”modern” Bondfilm – högteknologisk action av den undermålige actionregissören Lee Tamahori som gjort flera uttalanden om hur mycket han förlitar sig på datoranimationer och att Michael Bay sätter standarden för moderna filmer – där Bond förvandlas till en parodi i en över två timmar lång kavalkad av internskämt.
O ja. I Die Another Day finns minst en referens – ibland fler – till varje film i serien, och därutöver fler internskämt (fansen hittar dem). Manusförfattarna Neal Purvis och Robert Wade slår verkligen knut på sig själva när de låter James Bond plocka på sig ett par kikare intill en bok om fågelskådning av författaren James Bond (en riktig bok, av en fågelskådare som Ian Fleming tyckte hade ett lämpligt namn för en spion) varpå han kikar ut över vattnet och ser Halle Berry kliva upp ur vattnet som Ursula Andress.
Hela filmen överensstämmer ungefär med vad man skulle kalla för en ”mash-up video” på YouTube eller något sådant. Pierce Brosnan är fortfarande stabil i rollen, men han går omkring i ett interaktivt museum där referenser oavbrutet far omkring som smällare. Ken Adams gamla 60-talsdesign återkommer på flera ställen och actionscenerna innehåller deja vú-känsla från alltifrån Connery till Dalton till (allra snurrigast) Brosnan själv och hans tre filmer. Det är ett under att filmen håller sig borta från Austin Powers-nivån.
Samtidigt, om man ser filmen från Wilson och Broccolis perspektiv, så är den logisk – det är bokstavligt talat deras egna hyllning till sin franchise, och till sig själva; lite grann som en cinematisk firmafest. Kanske är det egentligen en kärleksfull ceremoni, men pulver och alkohol har gjort tillställningen beskt cynisk och vulgär.
Någonstans i dimman har någon – liksom för att ingen ska ringa polisen – försökt stabilisera kaoset genom att ge Die Another Day en mer seriös skurk-kontext: Den galna general Moon från Nordkorea (Will Yun Lee) och en svinig aristokratisk multimiljardär vid namn Gustav Graves (Toby Stephens, son till Maggie Smith) har något gemensamt (det går att lista ut för de Bondfans som minns Kananga). Den typiska formulan tar Bond till Graves ispalats i Island (var annars?) där han ska visa upp en satellit-manick som ska vara framtiden för klimatsmarthet, men såklart är det ett supervapen som kommer utplåna världen eller så.
Med detta sagt så finns det, under ytan, skisser kvar av en helt annan Bondfilm här, liksom som spår av tecken någon suddat ut. Paradoxalt nog verkar den ursprungliga filmen vara mer seriös och allvarlig. Vi får en lång introduktionssekvens där Bond hamnar i ett Nordkoreanskt fängelse i 14 månader, under vilka 9/11 sker (även om det bara nämns av Judi Denchs M i ett kryptiskt ”While you were away the world changed”). Brosnan och Dench har ett helt nytt allvar i sättet de samtalar – till viss mån en fortsättning på deras samspel i underskattade Världen räcker inte till, till viss del en tydlig föregångare till Craig-filmerna – och de olika skurkarna (det finns fler än en) hyser en aversion mot Bonds förlegade, brittiska manér som också föreslår att den här filmen från början handlade om en James Bond som försöker överleva i en teknologiskt skenande värld av mer påhittig, och ideologiskt dynamisk, anti-väst-terrorism.
Jo, jag menar allvar. Vi pratar om Die Another Day nu, den film som alla 007-fans trots sina olika åsikter verkar enade om är den sämsta Bondfilmen och den som går att ta minst på allvar.
Jag håller med om det sista, inte det första. Jag gillade Die Another Day när jag såg den på bio – riktigt mycket, vill jag minnas, eftersom jag gick in med oro efter att ha läst många dåliga recensioner – och jag har aldrig riktigt lyckats hata den så mycket som jag känt mig pressad att göra. Det finns en försenad, och år 2002 rätt förlegad, 90-talscharm i alla självmedvetna skojigheter och första halvan av filmen håller rätt bra tempo. Tamahori kan regissera actionscener och fotografen David Tattersall kan få saker att se snygga ut – Bond rör sig genom ett helt vanligt Bondäventyr, samlar ledtrådar, stiftar bekantskap med den (tilltänkt) jämställda Bondbruden Jinx (Halle Berry), ramlar in i diverse våldsamheter och om det inte finns några överraskningar så är det filmens enda manusproblem fram till den punkten. När Bond får en osynlig bil (The Vanish!) så har jag mycket roligt – det ska ju vara ett skämt. Ett practical joke mot stackars Bond, såhär på 40-årsdagen.
Lee Tamahori kan, däremot, inte regissera så mycket annat än action. Skådespeleriet är väldigt okontrollerat – Toby Stephens tillåts spela över och Halle Berry tillåts vara hur dålig som helst medan Brosnan verkar deprimerad i ett oväntat trött framträdande. Inte heller finns det någon enhetlighet i filmen, den skiftar hej vilt mellan olika tonlägen och landar aldrig i någon egen sensibilitet; först tortyr i Nordkorea, sedan putslustigheter i Kuba via ett London-montage med (eh) The Clash på ljudspåret; Tamahori besudlar dessutom filmen med slow- och fast-motion på sätt som gör ont i ögonen nästan lika mycket som den där hejdlösa scenen när Bond surfar på en is-tsunami av CGI (jag minns fortfarande hur hela biosalongen skrattade).
Ja, hela den påkostade andra halvan av filmen, som utspelar sig i Gustav Graves ispalats, är en serie actionsekvenser i en påtagligt plastig studiomiljö (sceneriet var det största man byggt sedan ubåtshangaren i Älskade spion) och den känslan blir inte mindre påtaglig mot slutet av filmen, då alla explosioner gjort en sömnig och Bond tvingas agera mot hiskeliga greenscreen-effekter i en störtande helikopter.
Så jag förstår fullständigt varför Die Another Day är hatad av 007-fans. Det är ingen riktig film. Men det är just det som gör upplevelsen lindrig, åtminstone i min bok. När en film redan från början ställer in sig själv så är det lättare att uppskatta det som ändå fungerar – den långa fäktningsscenen mellan Stephens och Brosnan, den melodramatiska sanningen om general Moon, den glittriga personligheten Zao, det lite nytänkande titelsekvensen där vi känner Bonds tortyr via Madonnas lämpligt hemska titelspår (på DVD-menyn kallas scenen högst rimligt ”Main Titles/Torture”) och inte minst Rosamund Pike (idag såklart känd för Gone Girl) som är den enda skådespelare som håller sig på mattan och skapar en karaktär även utan Tamahoris hjälp (utom Judi Dench och möjligen John Cleese, men deras karaktärer är ju redan klara).
Och så gillar jag också till någon mån slöseriet. Det låter kanske absurt – det kanske är en masochistisk läggning jag har, eller så är det bara en besserwisser-förnöjsamhet över att söka och finna oväntade resultat där ingen annan letar. Jag gillar att man kostade på sig en sådan här film, i synnerhet eftersom man redan visste att en viss Bond-era var förbi. Jag är nu helt övertygad om att Världen räcker inte till var punkten då Wilson och Broccoli insåg att Brosnan börjat sjunga på sista refrängen. De ville göra en mer seriös Bond – Wilson hade velat göra det ända sedan Dalton-eran. Brosnans syfte hade varit att lansera Bond på marknaden efter ett sex år långt uppehåll – och därmed, per definition, en osäker finansiell situation.
Det hade han gjort, och hans Bondfilmer slog kassarekord. Men han förblev en look, ett förkroppsligande av idén om Bond. I en intervju från förra året erkänner Brosnan (så att man nästan får hjärtsnörp) att han ”aldrig var tillräckligt bra” i rollen, att han var en konstig rastplats mellan Connery och Moore, att han verkligen försökte hitta en karaktär men att det aldrig blev på riktigt, och att han får ångest när han ser sina Bondfilmer på TV eftersom de ”inte håller måttet”.
Nå, så farligt var det väl inte. Han gjorde fortfarande GoldenEye – exakt den Bondfilmen som 90-talet behövde – och han var ju nästan på riktigt i Världen räcker inte till. Vid det laget han gjorde Die Another Day måste han ha förlorat hoppet – kanske han rentav misstänkte att det var hans sista Bondfilm, för det nya millenniet rådde och med tanke på vilket oseriöst kalas den tjugonde Bondfilmen var så måste han ha anat att det också var en avskedsfest.
För Die Another Day är en avskedsfest, och man kan bara se filmen som en sådan (om man nu måste se den). Det var Daniel Craigs öde att göra en riktig karaktär av Bond, i den filmserie som Wilson och många andra (inte minst Dalton-regissören John Glen) alltid drömt om, och det var Brosnans öde att lägga den ekonomiska grunden för den filmserien. Vid det laget Die Another Day var klar, och partyt var över, så var nog storyn för Craigs tre kommande filmer också klara – nu hade man sagt farväl till Bonds dåtid, och nu var det framtiden som gällde.
FREDRIK FYHR
*
OBS! Kul länk
*
Följ Videosöndags Bondmaraton här.
*
DIE ANOTHER DAY
Originaltitel, land: Die Another Day, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 18 november 2002 (Storbritannien)
Svensk premiär: 28 november 2002.
Speltid: 133 min. (2.13)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Pierce Brosnan, Halle Berry, Toby Stephens, Rosamund Pike, Rick Yune, Judi Dench, John Cleese, Michael Madsen, Will Yun Lee, Kenneth Tsang, Emilio Echevarría, Mikhail Gorevoy, Lawrence Makoare, Colin Salmon, Samantha Bond, Ben Wee, Ho Yi, Rachel Grant, Ian Pirie, Simón Andreu, Mark Dymond.
Regi: Lee Tamahori.
Manus: Neal Purvis, Robert Wade.
Producent: Barbara Broccoli, Michael G. Wilson.
Foto: David Tattersall.
Klippning: Andrew MacRitchie, Christian Wagner.
Musik: David Arnold.
Scenografi: Peter Lamont.
Kostym: Lindy Hemming.
Produktionsbolag: Danjaq, Eon Productions, MGM, United Artists.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (35 mm, 2002), SF (DVD, 2003 et al.)
3 svar på ”Die Another Day (2002)”