Irrational Man

Regi: Woody Allen

En alkoholiserad och deprimerad filosofilärare (Joaquin Phoenix) börjar umgås med en av sina elever (Emma Stone) och upptäcker av en slump chansen att göra en makaber ”meningsfull handling” som kan göra honom glad igen.

Det finns få saker som är så frustrerande som en dålig Woody Allen-film – arrogant och självbelåtet pågår den som om vi ska vara tacksamma för att Woody Allen gjort en film till. Irrational Man är en av hans sämsta – den är nära gränsen för direkt uselhet, så himla nära, men den håller sig flytande på Joaquin Phoenix’ ölmage. Ta det som en komplimang om du vågar.

Det som skiljer Irrational Man från andra dåliga Allen-filmer är det uppenbara sättet på vilket den visar hur gammal Woody Allen blivit – i själen mer än kroppen – och hur tragiskt uppenbart det blir att Allens karriär är bakom honom; det är en extremt luddig och förvirrad film, nästan dement. Manuset är ohyggligt slarvigt, man nästan känner hur lite arbete Woody lagt ner på det, och det blir en ännu konstigare upplevelse när filmen är så visuellt snygg, och länkad till så tappra skådespelare.

Naturligtvis kan Woody Allen fortfarande göra bra filmer, tekniskt sett. Fans är kvicka att nämna Match Point (2005), Midnatt i Paris och Blue Jasmine. Helt klart bra filmer. Men Woody Allen är nu en självgående maskin som enbart följer gamla modeller, om han inte bara konstruerar godtycklig Tennessee Williams-såpa mellan utbytbara karaktärer. Om en av hans filmer blir bra eller dålig är nu bara en fråga om slump. Hans sista film var Dur och moll (1999). Resten har varit generiska kopior, oavsett om de råkat bli kul att se på eller inte.

Det tragiska med Irrational Man är att Allen inte ens bemödat sig med att göra en ordentlig kopia. Han blandar ihop sin romantiska komedi efter Annie Hall-modell med sitt Dostojevskij-morddrama av Små och stora brott-prototyp, halkar in på existentiella frågeställningar som skämtas bort om vartannat, klämmer in några äktenskapliga uppbrott och avrundar allt med ett halkande på ett inte så upplysande bananskal. Det var så att jag ville utbrista: Å än slank han ner i diket!

Men samtidigt så är skadan alltså lindrad medan filmen pågår, eftersom allt i bild ser och låter bra. Man kan likna det vid ett bandage lindat runt ett brutet ben. Joaquin Phoenix är så pass bra skådespelare att han kan spela Woodys alter-ego och faktiskt få oss att glömma det. På samma sätt är Emma Stone så bra att hon kan spela ”den glada tjejen som faller för den sura gamla farbrorn” och göra det till en saklig skildring av en människas verkliga känslor. Seven- och Delikatessen-fotografen Daris Khondjui, som Allen arbetat med på flera av sina senaste filmer, skapar en höstig canvas som går bra ihop med jazzmusiken.

Så, ni vet, det ser ut som en Woody Allen-film och den känns som en Woody Allen-film. Allt ser bra ut – kanske det rentav hade blivit en bra stumfilm. Men om en film är narrativ, och främst bygger på sin intrig (som de flesta konventionella filmer är och gör) så är det där den måste leverera. Inget som händer i Irrational Man hänger ihop, allt vi får är lösa ändar, och filmens olika berättartekniker krockar hela tiden med varandra.

Allra främst plågas filmen av två berättarröster – en för Phoenix och en för Stone – som förtar all spänning i berättelsen, som i slutet inte kan försvaras tekniskt, och som Woody förmodligen knatat ner sin vana trogen utan att tänka mer på det. Berättarrösterna vaggar också in oss i ett ofrivilligt villospår när vi tror att vi tittar på någon slags romantisk komedi om Abe (Phoenix), en deprimerad och alkoholiserad college-lärare som får tillbaka meningen till livet när han börjar umgås med sin begåvade elev Jill (Stone), som blir besatt av honom på sätt som är patetiskt men onekligen ganska mänskligt. Kanske det kan bli en besk kärlekshistoria, med Allens orättvisa infallsvinklar förstås, men ändå. (Det är också som en romantisk komedi filmen, högst missvisande, har lanserats).

Men nej, strunt i det förresten. ”A lot was very wrong with Abe” konstaterar Jill i sin berättarröst, som om vi skulle se något av det i bild: Men nej, Joaquin Phoenix vaggar omkring konstigt nedtonad och ganska straight och inget han säger eller gör föreslår att någonting är ”very wrong” med honom. Han är tydligen omsusad av rykten när han börjar på Jills universitet – han ligger med sina elever, hans mamma begick självmord, hans bästa vän trampade på en landmina i Irak (eller blev han halshuggen? Viskningsleken är igång) och han har varit på farliga platser över hela jordklotet – men inte heller det blir mer än påståenden som vi aldrig får ens ett intryck av i filmen, och som inte hade spelat någon roll eftersom Abe inte blir mer än de repliker som Joaquin Phoenix levererar; karaktären har ingen personlighet, är inte länkad till någon tematik, får ingen betydelse i berättelsen. För att parafrasera det kända citatet från Truman Capote: Manuset till Irrational Man är ”typing” av Woody Allen, snarare än writing.

Alla detaljer följer samma lösa logik. Exposition avhandlas tungfotat i förbifarten och omständigheterna får aldrig någon genuin känsla. Abe är filosofilärare, till exempel, och det står klart att Woody Allen aldrig varit i närheten av ett filosofiskt fakultet. Det som gör Abe till en filosofilärare är tydligen att han name-droppar en massa författare och poeter och avrundar berömda filosofers grundteser till banala förenklingar på nivån av en Jerry Seinfeld-rutin.  Vad sägs om den här repliken: ”Du vet, Simone de Beauvoir påstod en gång, högst korrekt, att i en manscentrerad värld befinner sig alltid kvinnan i relation till mannen”. No shit, Woody sa hon verkligen det en gång?!

Under inspelningen hade Phoenix tydligen ifrågasatt sin egen prestation, medan Allen insisterat på att hans tagningar var bra, men Phoenix hade rätt. Han är bra, men om det nu är på grund av manusets uselhet eller inte så tycker man sig ana att den seriöse skådespelaren har tvivel i ögonen på replikerna han säger. Emma Stone har det lite lättare – hennes karaktär är ju trots allt bara en ”rättrådig flickjänta” – men även hon har svårt att övertyga oss när intrigen når sin kulmen och allt förvandlas till en meningslös mordhistoria, där Abe får tillbaka glädjen och meningen med livet genom att planera mordet på en komplett främling.

Exakt varför det sker är, liksom allt annat i filmen, oförklarat. Karaktärernas berättarröster påstår jämt saker som vi inte ser i bild, och även när vi förstår vad de säger så vet vi inte varför de gör det. Främlingen som ska mördas är dock en ”korrupt domare” som nekat en förälder vårdnaden om barnen, vilket får en att (mot sin egen vilja) börja tänka på Mia Farrows pedofilanklagelser (Woody fick ju inte ta hand om dottern han anklagats för att ha förgripit sig på, vilket han tydligen är arg över, samtidigt som hans ”äldre man/yngre kvinna”-tema är ett mer sedvanligt alibi för hans affär med Farrows dotter, senare hans fru, Soon-Yi). Woody Allen skulle kunna låta bli, men han ger sig själv så mycket rep att hänga sig med att man bara kan komma till slutsatsen att han antingen A) är skyldig eller B) vill att vi ska tro det, av någon anledning.

Men det där är förstås överkurs, och inte mer än den sunkiga undertonen av en film som är dålig av helt basala skäl: Manuset är dåligt och filmen är gjord utan ork. Därmed inte sagt att den är outhärdlig – tvärtom är den såklart lite behaglig att se på emellanåt. Man skulle kunna hoppa rakt ner i Irrational Man, utan sammanhang se en slumpmässigt utvald scen, och på en gång känna igen Woody Allens signalement i såväl dialog som tematik, och kanske känna sig lite som hemma till och med. Men ser man filmen från början till slut är man bara lämnad som ett förolämpat frågetecken, som när man var liten och ens farfar eller morfar gav en tjugo kronor för att gå på bio.

FREDRIK FYHR

*

IRRATIONAL MAN

Originaltitel, land: Irrational Man, USA.
Urpremiär: 15 maj 2015 (Cannes)
Svensk premiär: 2 oktober 2015.
Speltid: 95 min. (1.35)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision); DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Joaquin Phoenix, Emma Stone, Parker Posey, Jamie Blackley, Robert Petkoff, Sophie von Haselberg, Susan Pourfar, Tom Kemp, David Pittu, Kate McGonigle.
Regi: Woody Allen.
Manus: Woody Allen.
Producent: Letty Aronson, Stephen Tenenbaum, Edward Walson.
Foto: Darius Khondji.
Klippning: Alisa Lepselter.
Scenografi: Carl Sprague (art direction).
Kostym: Suzy Benzinger.
Produktionsbolag: Gravier Productions.
Svensk distributör: SF.