Melbourne

Regi: Amir Javidi

Ett par som precis är på väg att resa till Melbourne i tre år upptäcker plötsligt att de kan vara ansvariga för en katastrof som just inträffat någon annan, men som bara de känner till. (Spoilers om vad i recensionen).

Hemska saker är hemska i verkligheten, men inte alltid på film. På film måste hemskheter göras och hållas hemska; filmen måste hela tiden lägga nya kort på bordet, för publiken vänjer sig fort vid de kort som ligger framme. Det som först är en tragedi förvandlas till en fars om den får pågå tillräckligt länge – skratt och tårar är ju nära besläktade med varandra, och när man blir rädd vill man gärna ha något att skratta åt. Vill man göra en effektiv film med starka känslor måste man ha respekt för hur de här energierna fungerar.

Det är precis där Melbourne misslyckas. Det är en på många sätt välgjord och beundransvärd film, men den har en fatal brist och det är att den underskattar publiken. Den ger oss en spännande situation men den tror också att det är allt den behöver. Jag har hört talas om att hoppa över hajar, men det här är första gången jag sett en film som tar kål på en baby och sedan tror att filmen är klar.

Praktiskt taget är Melbourne en film om en död bebis. Det är den enda handlingen. Den är död i början, den kanske var död innan filmen började, den är död 90 minuter senare. Inget har hänt med den. Det är ingens fel. Det är meningslöst. Det är förstås väldigt hemskt. Men när man vant sig vid tanken, för det gör man, och det är ju bara en film trots allt, då… ja är det inte nästan lite komiskt? Det är ju så random. En död bebis, utan sammanhang eller innebörd. Det är som att filmen lika gärna kunnat handla om en gurka eller ett kålhuvud.

Rent tekniskt är babyn nämligen bara ett manus-objekt, en orsak till konflikt, egentligen något hypotetiskt: Tänk om det här hade hänt dig? Du och din partner tar hand om någon annans bebis – spädbarnet ligger och sover i ena sekunden och är död i andra. Det har ingen förklaring. Vad skulle ni göra?

Det är effektivt till en början, som sagt. Vi möter det normala medelklassparet Amir (Peyman Moaadi från Nader och Simin) och Sara (Negar Javaherian) just när de är på väg att flytta till Australien, för aldrig specificerade studier, i några år (därav filmens titel). De har packat sina väskor, de inväntar andrahandsuthyrarna, vi har sett deras kläder vakuumförpackats under förtexterna, och en byråkrat-kvinna har intervjuat dem för boräkningen (en till synes slumpmässig handling, som eventuellt har en något kryptisk politisk poäng).

Mitt i denna typiskt stökiga resfeber har Amir och Sara ett spädbarn i sovrummet. Barnet, som sover på sängen, tillhör grannen. De har tagit hand om det – eller, Sara tog emot det när grannarnas nanny frågade om de kunde passa henne några timmar. Hon såg inte efter så noga.

Faktum är att barnet inte andas. Amir noterar det på tal om ingenting – i förbifarten – och dagens bestyr förvandlas på en sekund. Amir och Sara har en död bebis i sovrummet. Amir får panik och ringer efter en ambulans… men kommer snart på – liksom många karaktärer i många filmer före honom – att skulden pekar på honom.

Skulden, tänker du kanske nu, vilken skuld? Det ser ut som ett fall av plötslig spädbarnsdöd – kan de anses ha något med saken att göra, ens i Iran? Dessutom kanske barnet var dött redan när de tog emot det, och nannyn i så fall skulle vara boven i dramat.

Amir och Sara diskuterar de här sakerna, och filmen håller sig på mattan. Ganska länge är situationen trovärdig, spännande och intressant. Kruxet är att Amir, redan stressad av resfebern, har svårt att koncentrera sig när folk kommer och går i deras lägenhet – släkt, vänner, för att inte tala om babyns pappa (som, i en luddig sidointrig, visar sig leta efter bebisen fastän han inte har vårdnaden) – och Amir och Sara, istället för att ställa in resan, ringa polisen och ta emot ambulansen, håller bebisen hemlig och deras situation blir mer och mer panikslagen.

Melbourne blir snart en uppvisning i dramatik – om och om igen ringer folk på mobilen, Amirs billarm går igång, porttelefonen snurrar, folk vill prata med dem nu när de ska iväg, och den klaustrofobiska ångesten blir bara mer och mer hjärtklappande. Peyman Moaadi och Negar Javaherian visar upp förstklassigt skådespeleri – de kanaliserar verklig skuld och ångest, och gestaltar intill perfektionens gränd två bristfälliga människor som vill väl men som bara inte kan hålla bollarna i luften i det här läget.

Men jag skrev uppvisning, och jag menar det. Filmen vann manuspriset på Stockholms Filmfestival. Visst. Nima Javidis manus är skickligt snickrat. Men det är just snickrat. Babyn är bara en prövning för Amir och Sara, allt är symboliskt och hypotetiskt – Javidi orkestrerar en serie utmaningar (ska de kunna gömma babyn, eller ska deras fasad spricka, när det ringer på och de måste släppa in ännu en gäst?) som han upprepar så ofta att man inte vet om de är spännande, frustrerande eller tjatiga.

Det finns något ojämnt med filmens realistiska stil – och skådespelarnas naturalism – och det hundra procent drama-tekniska manuset. Det är därför Melbourne når en punkt då det hemska blir absurt, och man blir medveten om vad filmen är ute efter – och då blir det väldigt svårt för den att komma igen. Det spelar helt enkelt ingen roll att den är skicklig. När man inte längre tror på situationen så slutar filmen fungera.

Melbourne är på sätt och vis som den prototypiska iranska ”Jobbigt läge”-filmen, inspirerad av främst Asghar Farhadis filmer där vanliga människor råkar ut för traumatiska händelser. Javidi missar dock poängen med filmerna av Farhadi – som lysande About Elly (2009), tidigare nämnda Nader och Simin (2011) och mästerliga Det förflutna.

Farhadis filmer handlar inte om de prekära situationerna i sig – utan om hur karaktärerna beter sig och vad de har för faktisk skuld i det som inträffat. Melbourne handlar däremot bara om två slumpmässiga människor som utan anledning får en död bebis på halsen – det är hemskt, men det har inget med dem att göra. Filmen handlar inte om deras skuld (de har ju ingen) och att deras sporadiska beteende är lika mänskligt som hopplöst gör varken filmen bättre eller sämre eftersom det är just sporadiskt. Kanske Amir och Saras orimliga beteende – de gör sig praktiskt taget själva till brottslingar i slutet – ska vara en politisk kommentar om det iranska rättssystemet, men i sådana fall är den oerhört långt inne i filmen.

Å andra sidan, en annan kanske bara sett för många filmer. Det är inte omöjligt att den som inte ser igenom filmens struktur – eller den som inte är alltför bekant med iransk film i allmänhet – kommer att falla för filmen och dras med i den täta situationsskräcken. Gillar man att ställa frågor kommer man dock bli mer frustrerad av den här filmen, som in i det sista vägrar att bli lika bra som den ser ut att vara.

FREDRIK FYHR

*

MELBOURNE

Originaltitel, land: Melbourne, Iran.
Urpremiär: 7 februari 2014 (Fajr Film Festival, Iran).
Svensk premiär: 7 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 25 september 2015.
Speltid: 91 min. (1.31)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (?)/DCP/2.35:1 (?).
Skådespelare (fullständig rollista):Roshanak Germani, Mani Haghighi, Negar Javaherian, Vida Javan, Elham Korda, Peyman Moaadi, Alireza Ostadi, Shirin Yazdanbakhsh.
Regi: Nima Javidi.
Manus: Nima Javidi.
Producent: Javad Noruzbegi.
Foto: Hooman Behmanesh.
Klippning: Sepideh Abdolvahab.
Musik: Hamed Sabet.
Scenografi: Keyvan Moghadam.
Kostym: Keyvan Moghadam.
Produktionsbolag: Iranian Independents.
Svensk distributör: Folkets Bio.