Regi: Scott Cooper
Berättelsen om Whitey Bulger, ledaren för irländska Boston-maffian som samarbetade med FBI i över tio år och vars makt på så sätt (tydligen) växte.
Om man verkligen gillar gangsterfilmer så är nog Black Mass idiotsäker. Den har allt en sådan film ska ha. Sociopatiska män, groteska mord, en och annan sardonisk berättarröst, tjallare och tidningsrubriker, kvinnor som inte får något att göra, FBI-agenter som lyssnar på avlyssningstejper, en iscensättning av 1970- och 80-talet med noga utvalt soundtrack och de flesta fotografiska signaturerna från Martin Scorseses stilbildande filmer i genren.
Problemet med filmen är just att den är ett paket. Det är egentligen ingen riktig film – den har egentligen ingen handling och inget som händer betyder någonting. Som i moderna TV-serier får vi hänga med i intrigen genom att lyssna på vad karaktärerna säger till varandra – men vi får sällan se något av vad de pratar om, och vad spelar det egentligen för roll vad Callahan sa till McIntyre och vad McIntyre sa till Wyshak och vad Wyshak sa till McGuire och vad McGuire sa till Fitzpatrick och Halloran läckte till pressen. Du hänger med i handlingen, men hur kul har du?
I mitten av alla dessa efternamn står James ”Whitey” Bulger, spelad av Johnny Depp. Rollen har blivit omtalad, och man har talat om en ”comeback”. Bulger var en av dessa (i populärkulturen) omåttligt populära ledare för kriminella brottsorganisationer – i det här fallet den irländska Boston-maffian, som han ledde i flera årtionden med allt växande makt eftersom han samarbetade med FBI, via hans gamla barndomsvän John Connolly (Joel Edgerton) som jobbade för byrån men hade hjärtat hos Bulger. Dessutom hade Bulger också en bror som var högt uppsatt politiker (spelad av Benedict Cumberbatch i filmen).
Det är onekligen frestande filmmaterial. Här skulle vi kunna få en film som i detalj visar oss ett korrumperat rättssystem, hur tjuvar och poliser ofta ramlar ner från samma träd eller hur den enes makt attraherar den andres underdånighet. Vem vet.
Istället får vi en helt vanlig gangsterfilm. Det gamla vanliga. Golare har inga polare. Några blir skjutna hit, några blir skjutna dit. Ett tag går det bra och cashen kommer. Sen går det mindre bra. Snutens nät blir tajtare. I slutändan får polisen storyn (som vi tittar på) genom ett par olika tjallare; de inleder filmen, och vi lär gradvis känna dem, och det är genom deras vittnesmål vi träffar Bulger, vilket gör att vi aldrig kommer honom nära. (Det gamla Citizen Kane-knepet, med andra ord). Det hade varit mer effektivt om inte just ”gangsterbossen” redan är en så klyschig figur. Bulger är praktiskt taget bara en läskig monstergubbe i den här filmen; Depp spelar rollen med ett skräckfilmsliknande lager make-up som inkluderar stirrande, isblå ögon som gör hans uppenbarelse bara några nyanser ifrån Nosferatu.
Till den mån man kan prata om en comeback för Depp så är Black Mass åtminstone en ”seriös” film där han förkroppsligar en rollfigur, imiterar en riktig människas manér och aldrig viftar med armarna eller ger oss olika hamster-miner. Samtidigt har Depp aldrig varit en psykologisk eller mångfasetterad skådespelare – hans signum är (och förblir, tydligen) platta, tvådimensionella karaktärer, som serie- eller barnboksfigurer, vare sig det rör sig om Ed Wood, Edward Scissorhands, Jack Sparrow eller nu Whitey Bulger, vars manipulerade blå ögon tar oss längre bort från någon slags trovärdig människa. Depp är proffsig och nästan obekymrat lysande i rollen – och, visst, jag är tacksam om vi nu slipper mer Mortdecai – men det är inte mer än en kreativ återbetalning och det finns en risk att Depp kört slut på sin begåvning.
Resten av ensemblen är som gangsterfilmer brukar vara – begåvade skådisar (Kevin Bacon, Peter Sarsgaard, David Harbour, Adam Scott) spelar över på ett konstant stabilt sätt, med en massa accenter, vilda gester och bröl för att täcka över karaktärer som egentligen inte hänger ihop speciellt bra. Värst är kanske den korrupta FBI-agenten Connolly, egentligen filmens huvudroll, spelad av en bortkommen Joel Edgerton som helt misslyckas med att förklara för oss varför Connolly, om han nu var så tjenis med Bulger, ens gick med i FBI till att börja med (och hur byrån någonsin tog in honom). Edgerton gör Connolly till en ”trög arbetargrabb”, så dimmig att han ibland känns som tagen ur någon slags Baksmällan-komedi. När hans nya, no-nonsense chef (Corey Stoll) frågar varför ingen satt dit Bulger än – och hur det kommer sig att han hela tiden ”glider undan” så fort han ska åtalas – frågar Connolly: ”Öh, men vad har han gjort?”
Något annat som glider undan är filmens handling. Vi får hur många upplägg som helst – inramningen, med vittnen som berättar historien för oss; en otroligt pliktskyldig sidointrig med de mobbade hemmafruarna Dakota Johnson och Julianne Nicholson (för att inte tala om Juno Temple som vi ser i två scener sedan icke mer); Bulgers lilla son, som blir sjuk, och hans mor som dör, vilket tydligen ”förändrar honom”; relationen till politikerbrodern (Cumberbatch helt bortslösad); FBI-utredningen (och Bulgers egna krig) mot den italienska maffian samt de egna affärerna som tydligen växer och växer i storlek – men filmen går aldrig in på de här sakerna. Intrigen i Black Mass blir en konstig uppvisning av hål. De fylls ut av prat. Karaktärer förklarar för oss vad som händer i filmen, precis som om jag skulle förklara det för dig; en skicklig uppsättning omständigheter utan sak, en snygg strimma glasyr runt en osynlig kaka.
Black Mass förblir otroligt sebar, om inte för Depps kusliga framträdande så för den stabila regin från Scott Cooper (Crazy Heart, Out of the Furnace) och det professionella hantverket (foto Masanobu Takayanagi, klippning David Rosenbloom, musik Junkie XL). Det finns dock inget att hämta i filmen, inget nytt att uppleva, inga idéer, knappt ens ett faktiskt drama (åtminstone inget vi får se i bild). Det är komplett talk-talking men mindre walk-walking.
I slutet får vi se arkivbilder på de riktiga gangster-förlagorna och jag slogs – som jag ofta gör – av att de ser så verkliga, fula och osympatiska ut. Den verkliga berättelsen om Whitey Bulger känns som en skitful och stillös berättelse, full av tråkiga tisdagar. Black Mass är – som de flesta gangsterfilmer – förskönad, som en enveten fixering, även när den ska vara otäck. Men om man tar bort all yta, vad finns kvar av Bulgerstoryn? Gubbar som dödar andra gubbar. Kanske den historien inte var så intressant till att börja med?
FREDRIK FYHR
*
BLACK MASS
Originaltitel, land: Black Mass, USA.
Urpremiär: 4 september 2015 (Venedig, Telluride).
Svensk premiär: 25 september 2015.
Speltid: 122 min. (2.02)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon, Peter Sarsgaard, Jesse Plemons, Rory Cochrane, David Harbour, Adam Scott, Corey Stoll, Julianne Nicholson, W. Earl Brown, Bill Camp, Juno Temple, Mark Mahoney, Brad Carter, Scott Anderson, Lonnie Farmer, Mary Klug, Mary Bulger, Luke Ryan, Owen Burke, Lewis D. Wheeler.
Regi: Scott Cooper.
Manus: Mark Mallouk, Jez Butterworth, efter en bok av Dick Lehr och Gerard O’Neill.
Producent: Scott Cooper, John Lesher, Patrick McCormick, Brian Oliver, Tyler Thompson.
Foto: Masanobu Takayanagi.
Klippning: David Rosenbloom.
Musik: Tom Holkenborg (Junkie XL).
Scenografi: Stefania Cella.
Kostym: Kasia Walicka-Maimone.
Produktionsbolag: RatPac-Dune Entertainment, Cross Creek Pictures, Le Grisbi Productions, Infinitum Nihil, Free State Pictures, Ridgerock Entertainment Group, Vendian Entertainment. ass. Head Gear Films, Metrol Technology.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Ett svar på ”Black Mass”