VIDEOSÖNDAG#86

Ovanstående är bilder från en särskild film som är klar i slutet av oktober, om allt går vägen.

Jag hade tänkt att skriva något om filmfestivalerna i Toronto, Venedig och Telluride för den här veckan, men det visade sig praktiskt taget omöjligt att sammanfatta. Guldlejonet i Venedig gick till venezuelanska debutregissören Lorenzo VIgas thrilldrama Desde allá, Juryns stora pris gick till Charlie Kaufmans stop motion-film Anomalisa som var en av de stora snackisarna.

De flesta av de större filmerna – som hypade Johnny Depp-gangsterfilmen Black Mass (recension imorgon), Ridley Scotts The Martian, det coola (kanske?) suffragett-dramat Suffragettes (duh) och The Danish Girl, där Eddie Redmayne spelar den kvinnliga titelrollen jämte Alicia Vikander – turnerade flera festivaler medan mindre titlar såklart florerade som fyndsvampar i skogen, som de ska.

Bland de titlar jag tyckt verkar intressanta, rent spontant – när jag gått igenom festivalrapporter – finns i bokstavsordning:

Born to be Blue – en biopic med Ethan Hawke som Chet Baker.

Todd Haynes Carol, med Rooney Mara och Cate Blanchett som lesbiskt par i ett klaustrofobiskt 1950-tal. Verkar mysig.

Cemetery of Splendor (det senaste verket av Apichatpong Weerasethakul, alias Joe).

Jake Gyllenhaal, med slägga, i Demolition. Regissören talar om ”JAKE QUAKE.”

Den sjuttioåriga Jerzy Skolimowskis 11 Minutes som tydligen ska vara hur fart-och fläktig som helst.

Laurie Andersons Heart of a Dog, en film om hennes terrier Lolabelles liv och död. Hur kan den inte vara bra?

Naturligtvis den upphaussade dokumentären Hitchcock/Truffaut,

Norska Anne Sewitsky har vairt en osjungen indiefavorit i ett par år nu och hennes incest-drama Homesick kan vara hur bra som helst.

Julie Delpys Lolo.

Den turkiska filmen Mustang, landets bidrag till Oscarsgalan, och att döma av de hyllande recensionerna inte ett dåligt bet. Filmen handlar om fem systrar och är ”ett djupt tematiskt verk om familj, stöd och fördomar man har om kön” enligt den gamla bad boy-kritikern Glenn Kenny.

Män och kycklingar där de gjort Mads Mikkelsen ful. Skönt.

Room, med den alltid eminenta Brie Larson, ett drama som fått bra recensioner. Framförallt modigt av vem som helst att göra en film med den titeln efter Tommy Wiseau.

Sangue del mio Sangue har fått bra recensioner och vann ett ”speciellt” litet pris på Venedig. Det är bra tecken. Jag har ingen aning mer än min aning.

Roland Emmerichs ”passion project” Stonewall som inte handlar om utomjordingar eller naturkatastrofer utan är en fiktiv berättelse om HBTQ-protestanters upplopp mot polisen och uppkomsten av gay rights-rörelsen 1969.

Det finns för många filmer som heter Taxi, men nu har den frihetsberövade iranska filmskaparen Jafar Panahi gjort en till; Panahi, som inte fick göra en film på tjugo år på grund av att han spridit ”propaganda mot Islamiska Republiken”, har gjort tre filmer sedan 2010 och detta är tydligen hans mest ambitiösa.

Victoria. För att vara en som tycker om mer utmanande filmer, visuellt ambitiösa och formellt experimentella, så verkar Sebastian Schippers silverbjörnsvinnare på Berlinale vara festivalskördens kanske mest intressanta filmer – tydligen är det en över två timmar lång film som pågår i en enda tagning, där en kvinna rör sig genom natten i Berlin och bland annat ramlar in i en heistfilm. ”Eat your heart out, Birdman” lät en recension.