Levande måltavla (1985)

Regi: John Glen

UPPDRAGET: Bond måste undersöka en suspekt miljardär som alltid vinner på hästar (högspänning…).

RESULTAT: Miljardären dopar hästarna och, surprise surprise, har en galen, megaloman plan om att störta världsekonomin (genom att dränka Silicon Valley).

Och så tog det slut. Det sade stopp. Det som en gång hade rört på sig stod nu stilla.

Jag pratar nu inte bara om Roger Moore, som länge varit trött på att spela James Bond, utan om hela Bond-serien som den såg ut 1985. Efter hajhoppet Moonraker försökte regissören John Glen att göra en vettig Bondfilm med Moore. Han försökte verkligen. Det blev Ur dödlig synvinkel – i sina bästa stunder en lysande film, i sina sämsta den kanske värsta i serien. Jag antar att uppgiften var för svår. Moore var inte bara klar över sin karaktär, han var trött på den, så man kan föreställa sig att Glen inte nådde fram.

Det blev till att tota ihop ett manus, rigga upp kamerorna, göra en till Bondfilm. Same procedure as last year. Man gjorde Octopussy – en trött, förvirrad, odisciplinerad film som signalerade att man inte längre hade koll på bollen man tappat, och kanske den mest fartfyllda och samtidigt långtråkiga film jag någonsin sett. Ett antiklimax som far upp som en raket, snurrar runt i luften några förvirrade sekunder innan den far ner i backen igen och fiser ut.

Och, för att fortsätta med lösryckta liknelser: Nästan exakt samma filmteam satte sig i Levande måltavla bakom ratten, vred om nyckeln för ännu en Bondfilm, men motorn gick inte igång. Det var över. Maskinen var kaputt. Man hade kört sönder James Bond.

Att se Levande måltavla är därför som att se på… ingenting. Att jag har två stjärnor att klämma fram som betyg är egentligen bara två stjärnor för pengarna man ser i bild. Filmen har exotiska miljöer, påkostade effekter, fina stuntscener, en schysst titellåt av Duran Duran. Vi får se någon hoppa fallskärm från Eiffeltornet (otroligt nog utan att landa några våningar nedanför, med tanke på att Eiffeltornet ju är triangelformad). Vi får en idealiskt vald skurk – Christopher Walken – och en åtminstone intressant lakej – Grace Jones hyggligt oförglömliga May Day – men de gör aldrig något intressant. (Detta var Walken innan han ballade ur, men lite efter att han var en ”seriös” skådespelare och Jones säger inte så mycket – och när hon gör det så önskar man att hon var tyst).

Att säga att actionscenerna, och intrigen, inte sitter ihop med varandra så bra (som problemet varit i de tidigare filmerna) är en underdrift. Det finns helt enkelt inget engagemang i den här filmen till att börja med, så den har aldrig haft en chans. Den är därför det är den sämsta Bondfilmen fram till denna punkt – Mannen med den gyllene pistolen (1974) var dålig, men åtminstone bisarr och minnesvärd på sitt sätt. Levande måltavla påminner mer om Moonraker – också en deprimerande automatisk film, men den har åtminstone ”äran” att vara ”rymd-Bond”. Levande måltavla är för den delen tajtare och mer logisk än Octopussy, men inget av det där spelar roll för Levande måltavla är helt enkelt död.

Storyn är så formulärisk att den nästan är spartansk. Behöver man förklara att skurken är en biljardär-psykopat som har en stor plan som går ut på att förstöra världen (han kallar planen ”Operation Main Strike”… i Goldfinger hette det ”Operation Grand Slam”… kom igen)? Behöver man påpeka att Bond infiltrerar hans domän, i det här fallet hans stora boning där han dopar hästar för att vinna dyra travlopp. Eller att Max Zorin, som skurken heter, försöker döda Bond på flera sätt utan att lyckas – och att finalen sker i Zorins stora bas?

Well, jag gjorde det nu i alla fall. Det är inte lönt att vara mer specifik. Jag har faktiskt, för att vara ärlig, inte ens en ordentlig recension att skriva på den här filmen. Mitt enda grundande argument är att Levande måltavla är gjord med en så sövande rutin att den är sövande. Jag kan istället bara gå igenom allt jag ogillar i några stycken.

Filmen handlar inte om något. Det är en uppsättning av alla de typiska scenerna, visst, men mellan dem finns ingenting. Det finns inga detaljer i Zorins plan, ingenting som gör den mer eller mindre spännande. Den går ut på att dränka Silicon Valley via ett gäng jordbävningar – på så sätt får Zorin monopol över datorchipmarknaden. Men om han dränker Silicon Valley finns det ju ingen marknad att dominera längre, så vem vet hur han tänkt sig det där. Mellan raderna lär vi oss att Zorin egentligen är någon slags genmanipulerad varelse skapad i ett labb, men det spelar ingen som helst roll för något som händer i filmen.

Skådespelarna är skräp. Moore är verkligen, verkligen inte pigg längre och att se honom suga sig fast på Grace Jones och (den horribla Bondbruden) Tanya Roberts är en praktiskt taget äcklig syn. Walken är som sagt inte så kul som man önskar att han skulle vara, och inte heller Grace Jones – jag misstänker att det är John Glen som inte attraheras av överspel och försöker hålla allt så jämnt som möjligt; vilket tyvärr relaterar i en otroligt monoton film utan några ytterligheter (vad är poängen med att ha Walken och Jones om de ska hålla tillbaka överspelet?).

Dessutom, ett annat tecken på att det var ett tag sedan den här serien förnyade sig: Alla är så gamla att det börjar bli fånigt. I början av filmen åker Bond, M, Q, Monnypenny och birollen Godfrey Tibbet (spelad av gamla ”Hämnarna”-stjärnan Patrick Macnee, något av en celeber figur för Bondfans) ut på travbanan för att spionera på Zorin och det ser riktigt grått ut. Den enda ”livliga” rollen i filmen står Fiona Fullerton för – hon spelar förförerska för KGB som i en alltför liten sidointrig försöker lura till sig ett McGuffin-kassettband från Bond. Filmens centrala kvinnliga huvudroll är alltså ”Charlies änglar”-stjärnan Tanya Roberts – ett skrikande mähä som inte kan skådespela för fem öre.

Actionscenerna är okej, men verkligen inte mycket mer. Bland de som håller en viss hög klass finns ett dödligt hästrace där Bond måste komma undan lakejer i en högst orättvist riggad travbana – även om det bara är den vanliga ”skurken försöker döda Bond”-scenen, så är det åtminstone duglig action; detsamma kan sägas för en biljakt i San Fransisco (en sådan är ju aldrig fel) där Bond klänger sig fast på den lossade kranen i en brandbil som en annan Buster Keaton.

Men ärligt talat så är till och med actionscenerna mer slentrianmässiga än i tidigare delar. Man gör inte längre så mycket ansträngning att dölja stuntmännen och de där front projection-effekterna börjar kännas rejält föråldrade ett år som 1985; det är faktiskt smått oerhört att föreställa sig att till exempel James Camerons Terminator kom ett år innan Levande måltavla. En film gjord på några skosnören, där denna är gjord på flera miljoner, men trippelt så övertygande och effektiv.  Det som främst suger ut all spänning ur filmen är den oförklarligt hemska klippningen, som ständigt förkortar rörelser och förstör rytmen, fixerar vid störiga närbilder och rör till actionscener så att vi aldrig riktigt hänger med i vad som händer. Det är aldrig spännande en enda gång.

Under produktionen av Ridley Scotts Legend utbröt en stor brand på den stora 007-studion vid Pinewood (som man byggt för Älskade spion, och som blev en central byggnad för många framtida Hollywood-projekt) – inspelningen av Levande måltavla blev inte försenad, vad jag vet, men det är möjligt att produktionen under förarbetet blev komprimerad. Det kan ha något att göra med varför storyn känns så otroligt slapp och ogenomarbetad. Men jag kanske bara försöker agera djävulens advokat. Sanningen var att Roger Moores tid som Bond varit över ett bra tag, och det var hög tid att han tillsammans med Lois Maxwell (som bölar när hon gör sin sista scen som Monnypenny – men av helt fel anledning) gick i pension.

Jag vet att Moore har sina beundrare och jag har aldrig hatat honom (som många andra). Förmodligen var hans tid som James Bond också viktig för seriens överlevnad – Sean Connery hade manifesterat rollen alltför väl, och i slutet av 1960-talet ansågs rollen vara passé; Moore, love him or hate him, gav serien en yngre och då mer ”modern” feeling (fastän Moore faktiskt var äldre än Connery).

Man måste dock vara bra okritisk för att försvara Moore vid det här läget, när han inte ens själv ville spela rollen längre. Det var synd att de körde honom så hårt att det blev slitage i serien – Levande måltavla är en film som inte borde gjorts, ett tomt och menlöst slöseri på Bond, och Moore hade inte längre en kontraktsmässig förbindelse med United Artists (som efter Michael Ciminos megaflopp Heaven’s Gate nu gått ihop med MGM och blivit ett brittiskt-amerikanskt företag). När han gjorde Octopussy hade han åtminstone ursäkten att de behövde konkurrera med Never Say Never Again. Vid det här laget hade man redan börjat leta efter en ny Bond, och om jag hade fått bestämma hade man gott kunnat lägga ett till år på det istället för att fylla den tomma luftballongen Levande måltavla.

För att avsluta Roger Moore-eran vill jag lägga till en meningslös, kul grej jag inte fått utrymme att nämna förut:

Jag tycker att Roger Moore är konstigt lik Julie Andrews.

FREDRIK FYHR

*

PS.

Ja jag vet att Dolph Lundgren är med i några sekunder av den här filmen. Big deal. Han har alltid varit expendable för mig!

*

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

LEVANDE MÅLTAVLA

Originaltitel, land: A View to a Kill, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 22 maj 1985 (San Fransisco).
Svensk premiär: 12 juli 1985.
Speltid: 131 min. (2.11).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/ 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Roger Moore, Christopher Walken, Tanya Roberts, Grace Jones, Patrick Macnee, Patrick Bauchau, David Yip, Fiona Fullerton, Manning Redwood, Alison Doody, Willoughby Gray, Desmond Llewelyn, Robert Brown, Lois Maxwell, Walter Gotell, Geoffrey Keen, Jean Rougerie, Daniel Benzali, Bogdan Kominowski, Papillon Soo, Mary Stavin, Dominique Risbourg, Carole Ashby.
Regi: John Glen.
Manus: Richard Maibaum, Michael G. Wilson.
Producent: Albert R. Broccoli, Michael G. Wilson
Foto: Alan Hume.
Klippning: Peter Davies.
Musik: John Barry.
Scenografi: Peter Lamont.
Kostym: Emma Porteous.
Produktionsbolag: Eon Productions, MGM/UA.
Svensk distributör: UIP (35 mm, 1985) SF (DVD, 2003 et al).