Straight Outta Compton

Regi: F. Gary Gray

Biopic om N.W.A (Niggaz Wit Attitude), världens första superstora hip-hop-grupp, från den tuffa tiden i Compton till erövringen av topplistorna och sedan splittringen.

Straight Outta Compton är en film av kontraster och paradoxer – den är ganska underhållande men också ganska ointressant, fullt sebar men aldrig direkt imponerande. Berättelsen om hur fem unga arga män från Compton, LA bildade världens första super-hip hop-grupp N.W.A. borde vara en skitig, omskakande film som slår hårt, en realistisk underdog-story eller en cinematisk molotov-cocktail av politisk inkorrekthet och bling bling-estetik.

Istället är Straight Outta Compton perfekt avrundad, med ett flyt som snarare gör en avtrubbad än knockad. Den är som en långfilmsversion av billiga konstruktioner i marknadsanpassade gamla VH1-dokumentärer – filmen berättar egentligen ingenting, men medan den pågår fortsätter man titta.

Det stora problemet med filmen är helt uppenbart – Den är producerad av Ice Cube och Dr. Dre, de mest kända och framgångsrika medlemmarna ur N.W.A, samt regissören (och västkustrapparnas hovregissör) F. Gary Gray. Det betyder naturligtvis att filmen konstant spelar på säkra kort och ängsligt trycker undan allt i berättelsen som andas liv och autenticitet. Det är lite som att man tagit den verkliga berättelsen och bedövat den – skådespelarna är lite för polerade, deras kläder lite för snygga, miljöerna lite för rena. Det finns lite för få kvinnor i filmen – inte för att en film om N.W.A behöver kvinnor (de är ju bara bitches and ho’s för det här gänget) men för att den skulle kunna behöva gå in på den där gången 1991, när Dr. Dre misshandlade journalisten Dee Barnes, eller varför inte när hans flickvän artisten Michel’le anklagade honom för att kontinuerligt slagit henne i sex år, samt brutit hennes näsa och revben.

Vadå, vore det fel att en N.W.A-biopic handlade om de sakerna? Säga vad man vill, men det hade gjort filmen inte bara mer sanningsenlig utan intressant. Istället är detta en film som är noga uträknad så att den inte blir för galen, men samtidigt inte för realistisk; det mesta av filmen består av torrt, fyrkantigt, scen-för-scen-berättande där vi sällan ser karaktärer bete sig på något speciellt nyanserat sätt. Dr. Dre (Corey Hawkins) är alltid cool. Ice Cube (O’Shea Jackson Jr, Ice Cubes riktiga son) är alltid ”legit” – inte så konstigt, eftersom de alltså är producenter här. Ledfiguren Eazy-E (Jason Mitchell) skildras däremot som en strulpelle med dåligt omdöme och en massa fördomar – verklighetens ”E” kan ju inte försvara sig, eftersom han dog för tjugo år sedan. Liknande saker kan sägas om managern Jerry Heller (Paul Giamatti) som får finna sig i att bli skildrad som en obotlig snåljåp och pengasmusslare (inget som förresten lindrar alla anklagelser om antisemitism som riktats mot Cube).

Därmed inte sagt att Straight Outta Compton är dålig. Med en speltid på nästan två och en halv timme så finns det förstås gott om tid att få till saker rätt, och en hel del saker i filmen är lyckade. I synnerhet första halvan av filmen är stark. Vi får se hur dessa unga, fattiga män förvandlas till superstjärnor över några nätter via sin talang, kontakten med Jerry Heller, och de frustrationer de bär på från miljöerna omkring sig – här lyser Dres och Cubes stolthet igenom och där filmen på många ställen är för självhyllande känns filmens tunga power-känsla (många montage med tunga beats) mer legitim i underdog-inledningen.

Det känns nästan som att titta på en ovanlig Marvel-film av originstyp (om det kan sägas vara en komplimang). Vi introduceras för the ”Boyz ’n’ the Hood” (som Ice Cube-filmen kom att heta) och vi förstår på ett ungefär vilka alla är – den intelligenta, introverta Dre är producenten och DJ-geniet, Cube är det arga unga konstnären, Eazy-E den dryga frontfiguren. (De övriga medlemmarna är där mest för syns skull).

Även om vi inte stiftar mer än en ytlig bekantskap med dem så funkar filmen bra i början. Skådespelarna är intensiva och ser ut att spela sina drömfigurer i sina drömmars film – de är handplockade lika noggrant som vissa händelser i N.W.A:s historia ”tvättats bort” – och allra starkast är filmen när den hittar sin raison d’être i form av hiten ”Fuck Tha Police”, praktiskt taget filmens titelspår, och kopplar det till Rodney King-rättegången och skildringen av Los Angeles poliskår som ett gäng rasistiska avskum som cirkulerar gettot och praktiskt taget arresterar unga män för att de är svarta – en rutin som är så vanlig att blodet börjar koka och man själv vill börja kasta sten; när N.W.A står på scenen i Detroit och framför låten fastän de hotats av polisen innan spelningen så vill man kasta upp händerna i luften.

Det är ett moment av effektiv adrenalin, och filmen borde stanna i den angelägenheten – varje scen som verkligen funkar i filmen funkar för att den har något att göra med White America. Men istället fortsätter filmen genom sina biopic-kapitel och det blir tydligare och tydligare att filmen består av just enskilda moment. Den ena scenen följer den andra, men de känns konstigt bortkopplade från varandra. Straight Outta Compton är inte alls långt ifrån att se på ett sådant där Greatest Hits-avsnitt som TV-serier ibland har.

Halvvägs in når filmen en definitiv halt – det är när Ice Cube hoppar av gruppen och filmen inte längre har en handling. Mellanrummen mellan momenten blir större och större och filmen förlorar en helhet nästan komplett. Vissa scener som följer varandra (som en konstig trio scener där Ice Cube demolerar sin managers kontor för att i nästa scen vara helt kolugn med honom) känns snarare som olika tagningar än olika scener.

Ett annat problem med filmen är att den är kroniskt rädd för detaljer. Scener består mest av att karaktärer rusar in i rum och förklarar vad som händer i handlingen (”Du drunknar i skulder” – ”Vart är mina pengar?” – ”FBI är oss på spåren” – ”Har du hört det här…?” – ”Så här ligger det till”), medan händelseförloppen följer nästan automatiskt. Vi får aldrig ens veta hur Paul Giamattis snikna manager förskingrat pengar (om han nu ens gjort det), vi får bara veta att ”pengarna inte fördelats rätt”. Hela kruxet av filmen – att N.W.A splittras på grund av ”pengarna” – är en enda stort ”Varför? Därför”, och det är svårt att engagera sig för.

När man väl börjar känna att filmen inte kopplar med sitt innehåll så börjar man kanske också fundera på varför man tittar på filmen till att börja med. Straight Outta Compton fokuserar inte på amerikansk rasism, kreativt uttryck, den amerikanska drömmen eller ens hip hop – och inte heller karaktärerna, eller vad som egentligen hände i N.W.A. får vi veta så mycket om.

Eftersom filmen är beställd av N.W.A själva och det är därmed en PR-film (det är därför den stora poleringen och censuren av karaktärernas mörka sidor känns extra murken) blir vi istället översköljda av varumärkets mytologi – titta, där är Snoop och där är Tupac, och de skriver den där låten bara sådär och eftertexterna är en enda lång kavalkad av hyllningar – kvinnor existerar i periferin, antingen som nakna möbler eller som random flickvänner och de misshandlade kvinnorna hänvisas det så klart aldrig till; inte heller den extrema sexismen och den överhuvudtaget konstiga gangster-romantiken i västkustrapparnas texter och mytbild.

Det är inte så att jag moraliserar – jag undrar bara varför de här sakerna inte är med i en film om N.W.A när de helt klart är bland det mest iögonfallande och intressanta sakerna med gruppen, och en av sakerna som gjort den berömd. Istället får vi tveksam ”fan service”, som en scen där Ice Cube sitter och skrattar medan han skriver manuset till Friday (en film regisserad av F. Gary Gray) som om han är Comptons Orson Welles.

Man skulle ju kunna tänka sig att en så här lång film skulle veta vilka delar som är värda att klippa bort. Det är ett stort tecken på dålig självinsikt och brist på ödmjukhet (”It’s gonna be great!”) som kastar en tvivlets skugga över en film om N.W.A som håller på i nästan två och en halv timme utan att egentligen berätta någonting om N.W.A eller förklara varför vi borde bry oss. Det är inte en dålig film, det är bara inte så mycket annat där än scenografi som rör på sig.

FREDRIK FYHR

*

STRAIGHT OUTTA COMPTON

Originaltitel, land: Straight Outta Compton, USA.
Urpremiär: 13 augusti (Irak, Libanon).
Svensk premiär: 11 september 2015.
Speltid: 147 min. (2.27)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: O’Shea Jackson Jr, Corey Hawkins, Jason Mitchell, Neil Brown Jr, Aldis Hodge, Marlon Yates Jr, R. Marcos Taylor, Carra Patterson, Alexandra Shipp, Paul Giamatti, Elena Goode, Keith Powers, Joshua Brockington, Sheldon A. Smith, Keith Stanfield, Cleavon McClendon, Aeriél Miranda, Lisa Renee Pitts, Angela Elayne Gibbs, Bruce Beatty, Corey Reynolds, Tate Ellington, Rogelio Douglas Jr.
Regi: F. Gary Gray.
Manus: Jonathan Herman, Andrea Berloff.
Producent: Matt Alvarez, Scott Bernstein, Dr. Dre, David Engel, F. Gary Gray, Ice Cube, Bill Straus, Tomica Woods-Wright.
Foto: Matthew Libatique.
Klippning: Billy Fox, Michael Tronick.
Musik: Joseph Trapanese.
Scenografi: Shane Valentino.
Kostym: Kelli Jones.
Produktionsbolag: Circle of Confusion, Cube Vision, Legendary Pictures, New Line Cinema.
Svensk distributör: Universal.