Unfriended

Regi: Levan Gabriadze

Ett par vänner i en gruppchat finner sig själva vara måltavlan för en övernaturlig kraft som använder kontot av en mobbad tjej som tagit livet av sig.

Unfriended är inte så dålig som du tror att den är men nej, du har rätt, den är inte bra.

Filmen bygger på en gimmick – tyvärr blir det aldrig mer än en sådan – där vi i realtid ser en datorskärm där en gruppchat pågår mellan ett par tonårskompisar; Unfriended är alltså en screendump, på sätt och vis, en konvergens-skräckis tydligen gjord via Skype. Kidsen vi ser prata med varandra i de olika fönstren är visserligen ungefär som kids brukar vara i slasher-filmer, men inramningen har en viss effekt.

Faktum är att jag tyckte om uppbyggnaden av Unfriended riktigt mycket. Här tyckte jag mig finna en film som äntligen påminde mig om varför jag ändå har ett extremt otacksamt intresse kvar för found footage-skräckfilmen (förmodligen handlar det bara om att The Blair Witch Project var en så viktig filmupplevelse för mig i unga år). Skräck är alltför ofta underhållning på avstånd – alltför sällan realistisk fasa. När vi ser en datorskärm framför oss, förstår att en användare sitter vid tangenterna, ser pilen fara fram över den och ser chatmeddelanden skrivas och ändras och skrivas om innan de skickas – då får vi en helt annan psykologisk närvaro i det vi ser.

Här skulle found footage-filmer fortfarande kunna vinna poänger. Huvudpersonen i Unfriended heter Blaire (Shelley Hennig) men ganska länge är hon bara den för oss okända summan av hennes aktivitet, som vi ser på skärmen. Liksom vi alla säkert någon gång har gjort så tittar hon på YouTube-videor hon inte borde titta på, läser texter som kommer utan trigger warnings bara för att hon inte kan låta bli. Genom att delta i hennes Internet-användande får vi tidigt premissen för filmen på ett skickligt, pedagogiskt sätt – en tjej har tagit livet av sig eftersom hon blev mobbad. Det som följer är en gruppchat där en användare förblir anonym. Användaren har tjejens namn, Laura, och det kommer att visa sig att det inte alls är en slump.

Jag skulle tro att filmen höll mig intresserad i uppskattningsvis 45 minuter. Tekniskt sett är det mer än hälften av speltiden, men det spelar ingen roll. Mitt engagemang var i onödan. Filmen är egentligen inte intresserad på samma sätt som jag. Liksom i alla skräckfilmer så når Unfriended en punkt när den måste släppa på tyglarna och börja ha ihjäl folk och så fort det händer så försvann illusionen och filmen blev steg för steg en hysterisk soppa av skrik, slumpmässiga avslöjanden i intrigen och det aborterade fostret av en konflikt.

Det är märkligt att filmen börjar så spännande. Som om vi har att göra med ett övermänskligt virus börjar operativsystemet och webläsaren bete sig konstigt och användaren (”Laura”) hänger kvar i chatrummet på de mest envetna sätten.

Hur det kommer sig är högst ospännande: Det är bara tal om ett övernatuligt nånting-någonting, som fungerar lite hur som helst-igt och hoppsan hejsan, vad-det-nu-är-för-någon-tinget kan åstadkomma vilka effekter som helst på vilka sätt som helst, alltså finns ingen spänning. Genom att ge sig själv carte blanche försöker skaparna av denna film finta publiken och klämma in motivationer hos huvudpersonerna – de är förstås också skyldiga, på ett eller annat sätt, till att Laura tog livet av sig, för gud nåde den skräckfilm som inte följer rituella schabloner även när de inte fungerar i filmen. Unfriended skulle nästan kunna vara en Jag vet vad du gjorde förra sommaren-uppföljare och det är en trist besvikelse.

Att göra ”Laura” till en övernaturlig varelse förtar hela den realistiska potentialen i filmen. Det skulle ha varit mycket mer logiskt för denna Skype-skräckis om ”Laura” var en användare. Det hade varit en genuint skrämmande film om man förstod idén med filmen på något annat sätt än som en gimmick – praktiskt taget alla människor använder datorer dagligen, och nog folk har någon gång Skype-chattat för att inledningen av filmen ska kännas påtaglig och närgången (att filmen går på bio är överraskande, eftersom den faktiskt passar bäst att se på en datorskärm).

Nu fastnar filmen (liksom för många helt feltänkta found footage-filmer) i konventionella spelfilmsklyschor, och den äter mer än den klarar av på ett märkligt sätt; den kan inte bestämma sig för om det är en hämndfilm, en whodunnit, en spökhistoria, en found footage-film eller ett stycke ”innovativ” konvergens-film. Det borde bara vara ett läskigt Skype-samtal, men det är istället en röra av skräckfilmsklyschor utan psykologi och därmed utan poäng. Frustrerande halvformulerade idéer, byggda på bekvämt ologiska tillfälligheter,  kastas upp på den där skärmen tills vi vill stänga av allt så vi slipper den överspelande kalkonfarmen i rollistan som skriker oss i ansiktet utan att filmen någonsin förtjänar det.

FREDRIK FYHR

*

UNFRIENDED

Originaltitel, land: Unfriended, USA.
Urpremiär: 20 juli 2014 (Fantasia International Film Festival, Kanada).
Svensk premiär: 4 september 2015 (begränsad).
Speltid: 83 min. (1.23).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Heather Sossaman, Matthew Bohrer, Courtney Halverson, Shalley Hennig, Moses Storm, Will Peltz, Renee Olstead, Jacob Wysocki.
Regi: Levan Gabriadze.
Manus: Nelson Greaves.
Producent: Timur Bekmambetov.
Foto: Adam Sidman.
Klippning: Parker Laramie, Andrew Wesman.
Scenografi: Heidi Koleto.
Kostym: Veronika Belenikina.
Produktionsbolag: Bazelevs Production, Blumhouse Productions.
Svensk distributör: UIP.