En labyrint av lögner

Regi: Giulio Ricciarelli

Skildring av en ung advokat som i 50-talets Tyskland börjar åtala de nazister som makten skyddar och deras brott som samhället försöker mörka.

Det finns ett obestridligt gott uppsåt med den här filmen – som vill skildra ett Tyskland som på 50-talet började ta i tång med sitt onda arv – och det är just det som gör att den inte lyckas resa sig över sina intentioner. Den misslyckas på ett basalt plan med att berätta sin berättelse, för berättelsen är för verklig. Filmen kan inte skaka av sig sin förbannelse av ädelmod.

Detta ädelmod symboliseras fint i vår huvudperson Johann Radmann (Alexander Fehling) som ser ut som en blond, blåögd filmstjärna på jakt efter scener där han kan få vara storögd och hålla fina tal. Radmann är en ung försvarsadvokat som åtar sig uppgiften att åtala så många nazistiska krigsförbrytare som han kan. När han väl lärt sig sanningen kan inget stoppa honom. Han är naturligtvis grön och oskuldsfull först – liksom alla andra (om vi ska förstå filmen rätt) levde han i ett Tyskland som lagt locket på. Kriget var över och bilden av att livet hade gått vidare var jäsande. Människor gick runt i ett lallande 50-tal. Auschwitz var okänt och bredden av nazisternas brott var, tydligen, diffus information för de flesta tyskar.

Radmann lär sig sanningen genom att lyssna på överlevarna. Han luskar i gamla arkiv. Inser den fasansfulla storleken på nazisternas mörka skugga. Blir en godhetens kämpe och börjar en outtröttlig kamp efter att låta sanningen stiga fram i ljuset, upplysa människor och riva ner de väggar som alla viktiga män runtomkring honom – av de ena skälen eller de andra – försöker hålla uppe: ”Varför rota i gamla sår? Kriget är över” låter jargongen; och när Radmann insisterar på att fortsätta får han höra att han är en fara för landets välmående.

Visst är det enkelt att sympatisera med tanken; lika svårt är det att acceptera en fin tanke med ett bagatellartat filmspråk. Det kanske hade varit mindre problematiskt om det hade skildrats på ett lite tydligare, djärvare, konstnärligare eller bara mer ambivalent och detaljrikt sätt. En labyrint av lögner är en avrundad och produktionsmässig film, lite väl glänsande och polerad och svår att ta på.

Mest påminner den om en Hollywood-film. Den följer de flesta konventionerna av ett sentimentalt åklagardrama, med många scener där folk sitter vid skrivbord och går igenom papper till tonerna av pillemarisk eller sentimental musik, rappt går i korridorer och berättar de senaste vändningarna, någonstans kvider en inklämd kärleksrelation och försöker få luft och man väntar på att någon ska säga: You can’t handle the truth!

Men så fort filmen närmar sig nazisterna på riktigt – så fort scener går mot den oavsiktliga stund då vi måste få veta detaljerna om detta vidriga massmord – så fort vi kommer till pudelns smutsiga kärna… då zoomar vi iväg och försvinner ut i en korridor; då får vi musiken över orden; då klipper vi till någons stirrande, någons gapande, någons blöta ögon.

Det är helt enkelt tal om censur, lika välvillig som förödande; i synnerhet i en film som handlar om mörkläggning av nazisternas brott. Vi får se Radmanns mardrömmar, hur han förändras av sitt arbete och hur det (såklart) går ut över hans menlösa fru. Men offren förblir ohörda, sånär som på en figur som får stå symbol för alla de andra – samtidigt som Radmann i ett sensationalistiskt villospår försöker leta rätt på Josef Mengele, bara för att vi ska förstå vilken hjälte han är.

Men filmen gör ett misstag som sätter rampljuset på Radmann och hans karaktärsdrag. Han är inte intressant. Världen omkring honom är intressant. Ämnet han försöker föra fram i ljuset är intressant. Landskapet av offer och förövare är intressant; likaså kedjan han själv har till den världen. Intressant, och viktigt, och lysande med sin frånvaro i den här filmen som nöjer sig med svepande generaliseringar och tomma symboler. Vi får se en och annan nazist försöka slingra sig i förhör. En föreståndare på ett koncentrationsläger är nu en elak lärare som (så att alla ska förstå) slår sina elever. En vakt på Auschwitz kör idag brödbil och när vi får se honom ger han en godisklubba till ett barn. Det finns något symptomatiskt ängsligt över de här gigantiska klyschorna, och det kanske är förståeligt när man pratar om modern tysk filmhistoria och behovet att långsamt (kanske för långsamt) bearbeta detta trauma.

Man kan väl inte säga att En labyrint av lögner är en speciellt spännande åklagarfilm heller, trots att den följer så många konventioner den kan. Den procedur som förmodligen bäst skildrats av Oliver Stone i hans JFK (1991), blir här mest en ganska fyrkantig uppvisning i bilder av folk som jobbar, och dialoger som bara går ut på att föra intrigen framåt, och vi känner aldrig av den stora konspirationens skugga. Det mänskliga dramat har sina stunder – inte minst när Radmann tar reda på sanningen om sina egna föräldrar och deras roll i ”partiet” – men det grumlar också idén med filmen, och den hamnar i ett slags ingenmansland där den varken skildrar omständigheterna dokumentärt realistiskt eller tillräckligt sentimentalt filmiskt.

Det som finns är en hel del good-will, ett habilt hantverk och acceptabelt skådespeleri. Men den kommer inte ens fram till saker vi redan vet, för vi vet dem bättre än filmen; den är i sin tur uppklädd för att vara nobel, men den vågar inte se sig själv i spegeln, och det märks för väl.

FREDRIK FYHR

*

EN LABYRINT AV LÖGNER

Originaltitel, land: Im Labyrinth des Schweigens, Tyskland.
Urpremiär: 6 november 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 21 augusti 2015
Speltid: 124 min. (2.04)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Alexander Fehling, André Szymanski, Friederike Becht, Johannes Krisch, Johann von Bülow, Robert Hunger-Bühler, Hansi Jochmann, Lukas Miko, Gert Voss, Tim Williams, Mathis Reinhardt, Hartmut Volle, Werner Wölbern, Timo Dierkes, Michael Schernthaner, Susanne Schäfer, Robert Mika, Stefan Wilkening, Elinor Eidt, Lisa Martinek, Udo Suchan, Fritz Scheuermann, Till Wenheimer, Peter Cieslinski, Franziska Junge, Andreas Manz.
Regi: Giulio Ricciarelli.
Manus: Elisabeth Bartel, Giulio Ricciarelli.
Producent: Jakob Claussen, Ulrike Putz.
Foto: Martin Langer, Roman Osin.
Klippning: Andrea Mertens.
Musik: Sebastian Pille, Roman Osin.
Scenografi: Manfred Döring (art direction).
Kostym: Aenne Plaumann.
Produktionsbolag: Claussen Wöbke Putz Filmproduktion, Naked Eye Filmproduktion.
Svensk distributör: Scanbox Entertainment.