Veckans utvalda film
There is no Keyzer Söze! Inte så mycket till film heller, tycker en annan.
Amerikanska premiärer
A KID IN KING ARTHUR’S COURT
Bortsett från den barnförbjudna De misstänkta så var det helt klart skolstartshelg i USA denna vecka för 20 år sedan – praktiskt taget alla premiärer är riktade till, eller handlar om, barn- och ungdomar.
Tack och lov har jag aldrig behövt se den här filmen eftersom Doug Walkers Nostalgia Critic gjort det åt mig.
A WALK IN THE CLOUD
Från förpubertala pojkar till tonårsflickor. Här har vi en gammal klenod från 90-talet: Smörpoetiska filmer med unga posterboys på exotisk, själslig vandring i fjärran land. Några år senare skulle Brad Pitt leva Sju år i Tibet, men här var det Keanu Reeves som gick på En vandring bland molnen. Filmen utspelar sig visserligen i Kalifornien, så det kanske inte alls är en sådan film jag alltid fått för mig att det är – men att den på alla sätt är romantisk och överdådig, det kan alla vittna om. Kenny spelar en soldat på väg hem efter andra världskriget som blir insnärjd i romantik via en gravid kvinna bunden till mexikanska traditioner, inte minst patriarken spelad av Antony Quinn.
Jag tror aldrig att jag såg denna – det skulle vara på TV i förbifarten för länge sedan – men den har sina fans; inte nödvändigtvis en dålig film, men jag kan inte ta gift på att den inte är liiiiite småfånig. Vi får komma ihåg att Kenny aldrig var någon Don Juan. (Däremot var han Don John).
THE BABY-SITTER’S CLUB
De här undrar jag också vart de tog vägen – de mesiga ungdomsfilmerna, ni vet, de där som var gjorda av aningslösa vuxna som trodde tonåringar var överskådliga och enkla att förstå sig på, eller bara riktade sig till fjortonåringar som aldrig smygrökt. De var stöpta i en feel good-form och kändes alla som ”lilla” Stekta gröna tomater. De gjorde ju inte bara en utan två Min tjej-filmer, till exempel och jag minns att jag blev väldigt nyfiken av Nu och för alltid (som hade amerikansk premiär senare på hösten), filmen där Christina Ricci, Thora Birch och Gaby Hoffman spekulerade i erektioner.
Jag har aldrig sett den här filmen, men trailern avslöjar direkt var det rör sig om och det ser ju inte så jättebra ut. Barnvaktsklubben var tydligen en populär bokserie, som blev en inställd TV-serie och sedan denna ganska framgångslösa film.
Nu och för alltid däremot:
Den växer i ens ögon, så att säga.
DANGEROUS MINDS
School’s in! En avart till getto-filmer som Boyz ’n’ The Hood (1991) och Menace II Society (1993) var att man började göra filmer om de av amerikansk medelklass fruktade kommunala skolorna som tydligen påminde om utspårade fängelser. Eller, demonproducenterna Don Simpson och Jerry Bruckheimer hade åtminstone bestämt sig för att göra det. Michelle Pfeiffer spelar ex-militär som får visa sina balls när hon försöker få pli på elever som hellre vill langa knark och cutta varandra än lära sig räkna med liggande stolen.
Det förunderliga med den här filmen var att det var en storsuccé på grund av Coolios titellåt ”Gangsta’s Paradise” – som skrattretande nog skiftade fokus helt bort från poängen med filmen och rakt in i gangstarapens lockande thug-romantik. Man tänker ju inte längre än näsan räcker i Hollywood så Dangerous Minds gav upphov till en helt ny subgenre: Filmer om tuffa lärare i tuffa skolmiljöer – följde gjorde till exempel Samuel L. Jacksons One Eight Seven (1997) och naturligtvis Tom Berengers The Substitute (1996) som till och med fick en uppföljare. Men ingen av dem var tillräckligt coola, för de hade inte Coolio.
MORTAL KOMBAT
Ja, och vad gillar kids mer? TV-spel förstås. Vad ville kids se sommaren 1995? Mortal Kombat, som naturligtvis var PG-13 i USA för att locka till sig så mycket kids som möjligt (i Sverige var den meningslöst nog barnförbjuden). Det var oväntat och ansågs lite ofint på den tiden att filmen var så ”barnvänlig”, eftersom TV-spelet var ökänt för sina mängder blod och bisarrt våld, men nu är det väl mer eller mindre vardagsmat.
De hade redan gjort en Game Over-film av Street Fighter så man var förberedd på att bli besviken – och det blev man väl. Mortal Kombat är praktiskt taget en intergalaktisk ripoff på Bruce Lee-klassikern Enter the Dragon (1973) med Christopher Lambert som hest skrattande åskgud och några andra jeppar i en martial arts-turnering med jordens framtid som insats, allt kontrollerat av den svårt typecastade Cary-Hiroyuki Tagawa som (vad annars) skurk. Nonsens, med andra ord, allt är bara våld och fantastiskt fula ”dataeffekter”.
Jag tror ingen var sådär jätteförtjust i Mortal Kombat när den kom, men den har vuxit under dessa 20 år till att bli någon slags konstig kultfilm. Det är praktiskt taget bara non-stop våld, riktigt dålig humor, och ett obscent soundtrack designat för 90-talets dansgolv, gym och arkadhallar. Men det har ju hänt att man haft sådana märkliga kvällar som slutar med styrkedrycker, makaroner med bacon samt Mortal Kombat (tack och lov finns vittnen).
Svenska premiärer
DON JUAN DE MARCO
Det här var på den tiden då Johnny Depp fortfarande prövade sig fram som skådespelare och varje ny film med honom var en intressant utmaning – han hade redan gjort Edward Scissorhands, Arizona Dream, Gilbert Grape och Ed Wood så han var verkligen igång; 1995 var han också med i den underskattade nonsens-thrillern I sista sekunden, och Jim Jarmusch oförglömliga Dead Man, men också i denna film där han spelar ung förvirrad man som tror han är Don Juan.
Jag har bara dimmiga minnen av den här filmen men jag vill minnas det som en bra film; sävlig och lite sentimentalt poetisk, regisserad av manusförfattaren till de senare eposen Legenden om Bagger Vance, Dagboken och Allt för min syster (puh, vilken smörsäljare). Poängen med filmen är att den ”galna” unga mannen sprider så mycket kärlek omkring sig att de trista läkarna tinar sina hjärtan och börjar bli bättre medmänniskor och partners. Marlon Brando spelar psykologen, så bara att se Brando gå några ronder med Depp är värt en titt och inget blir värre av att man klämt in Faye Dunaway på ett hörn.
HUGO DJUNGELDJURET
Den här danska filmen såg jag när jag var liten. Uppskattningsvis två tusen gånger. Det var en stor hit och den fick flera uppföljare. Ändå minns jag ingenting alls av den, och jag tar det som ett tecken på att den egentligen inte var bra och att vi inte behöver bli nostalgiska i onödan.
OTHELLO
1995 höll Kenneth Branagh på att göra sin fyra timmar långa Hamlet-epos men som om han inte kunde få nog av Shakespeare (det kunde han väl inte heller) så spelade han även Jago mot Laurence Fishburnes Othello i en filmatisering av britten Oliver Parker, som senare skulle göra den ganska mysiga En idealisk äkta man (1999) samt ytterligare mästerverk som Kick Ass Girls 2 och Johnny English Reborn.
Nu var det återigen längesedan jag såg denna, men jag minns ändå att det var en lite problematisk och halvbra film, bisarrt nog paketerad som en ”erotisk thriller” (90-talets pinsammaste subgenre).
Skådespeleriet är utomordentligt – Fishburne visar enorma skådespelarmuskler, Branagh är oklanderlig och Irene Jacob injicerar mänder av blod i sin Desdemona – men tempot är för bekvämt rappt. Strategin har förmodligen varit att göra en behändig mainstream-Shakespeare; Branagh hade gjort det med sin mästerliga Mycket väsen för ingenting, men då fördjupade han ändå en bagatell. Othello är ett ganska avancerat, komplext och skärrande drama om svartsjuka och manipulation och Parkers film rusar igenom berättelsen på ett fyrkantigt sätt (naturligtvis utan att missa chansen att kapitalisera på sexscenerna, för något måste ju en Shakespeare kunna säljas med) vilket i sin tur gör berättelsen meningslös eftersom karaktärerna inte får chansen att på allvar beblanda sig med intrigen och tematiken.
Det är helt klart en film jag bör se om, för jag kan minnas det fel, men jag är ganska säker på att denna Othello inte är något för Shakespearianer och frågan är hur många andra som skulle vilja se’n.
FREDRIK FYHR
5 svar på ”Biosommaren 1995: Vecka 32-33”