De misstänkta (1995)

Regi: Bryan Singer

En småskurk berättar för en polis om hur han och fyra andra skurkar anlitades av en mystisk man för ett jobb som ledde till tjugofyra döda man på ett fartyg, inklusive de andra fyra skurkarna.

Fortfarande tjugo år efter premiären är Bryan Singers De misstänkta en väldigt populär film. Jag vet inte om jag hade trott det för tio år sedan eller så, men tydligen har denna studie i chimärer förblivit en modern klassiker för många – eller, åtminstone de som lägger röster på IMDb där den i skrivande stund är på plats 24 i listan över de 250 ”bästa” filmerna. Jag har sett den flera gånger, alltid med tanken att den här gången ska den kanske sätta sig. Men varje gång blir jag förstås bara mer och mer besviken, för jag vet ju vad jag tycker om den här filmen redan.

Ingenting. Jag tycker ingenting om De misstänkta för det finns ingenting att tycka om den. Ingenting att hitta i den. Den handlar om ingenting. Det är en någontingifiering av ingenting och en ingentingifiering av någonting. Det mesta som händer i den är ganska långsökt och vagt och i slutet kommer en mycket känd twist som förklarar att det är det av en anledning.

Du kanske eller kanske inte känner till det här slutet. Du kanske eller kanske inte har sett den här filmen. Du kanske tycker om den, eller du kanske kommer att tycka om den om du ser den. Om du inte sett den är jag nog inte rätt person att lyssna på. Om du sett den så hoppas jag du inte tar illa upp av att jag ogillar filmen; om du känner som jag så är vi förmodligen överens på varje punkt. Det är tur att filmen inte handlar om något, för då blir det på sätt och vis lättare att skriva en sådan här text.

På många sätt tycker jag om filmens popularitet och sättet den blev populär på. Det var ingen storfilm, den hade en liten budget, praktiskt taget alla skådespelare var på sin höjd doldisar, regissören Bryan Singer hade bara gjort en enda film förut (den blygsamma debuten Public Access, 1993) och efter en visning på Sundance i januari så spred sig ryktet om filmen innan den hade en större premiär i augusti varpå den blev ett fenomen, inte bara eftersom kritiker hade (mestadels) positiva saker att säga om den utan kanske främst för att publiken växte av sig självt; folk gillade helt enkelt filmen och det gick inte att stoppa dess framgångar, som mynnade ut i två Oscars: En till Christopher McQuarries manus och en till Kevin Spacey, för bästa manliga biroll, i en film som praktiskt taget var hans stora genombrott.

Varje gång jag ser om De misstänkta känner jag att jag kommer att gilla den. Det är en väldigt snygg modern film-noir, skådespelarna är luggslitna och cyniska på ett tillfredsställande sätt, den visuella stilen är intensiv och närgången, man behöver block och penna för att hänga med i intrigen; i ett oljedränkt mörker flammar en explosion upp i natthimlen och en mystisk man med hög krage rör sig på ett fartyg där lik ligger strödda; musiken (av John Ottman) är suggestiv och ganska underbar.

Det är ungefär tio-femton minuters behållning jag har av De misstänkta, där i början, när alla löften är oinfriade och bara potential finns. Sedan börjar filmen: Världens mest ouppmärksamma polis (Chazz Palminteri) har ett förhör med den ”krympling” (Kevin Spacey) som råkar vara den enda överlevaren på det där fartyget. I en flashback berättar han om hur han och fyra andra män, som nu alltså är döda, blev kontaktade av en mystisk man för att göra ett mystiskt jobb som ledde till den onda bråda döden på fartyget; tydligen hade det något med knarkhandel att göra, men det är inte så noga. Figuren de arbetar för är en Dr. Mabuse-liknande närvaro kallad Keyzer Söze, som eventuellt bara är en skröna. Finns han i verkligheten? Existerar ett bakomliggande motiv? Varför skulle de upp på den där färjan? Hur kom det sig att de tackade ja? Vilka är dessa fem män? Att Spaceys karaktär överlevt är inte direkt en slump – det ska visa sig att han lever på praktiskt taget magisk tur, när han sitter i den kanske dummaste polisstationen i New York.

Får vi några svar? Knappt ens frågor. De fem männen är välspelade varianter av halvdana män, men karaktärerna är tomma och ointressanta. De förs samman, de får höra talas om jobbet, de gör jobbet, allt är väl hyggligt spännande men överallt skriker pretentionernas rökridåer som om detta var något mer än bara en helt vanlig heistfilm. Gabriel Byrne spelar mannen som tycks bära på mest vemod, han sitter i en stereotyp sits eftersom han har en kvinna för vilken han tydligen vill leva ett ”straight” liv med, men de andra männen är bara karaktärslösa snubbar (sånär på Benicio Del Toro som har en nästan ogenomtränlig bisarr accent).

Detta färglösa gäng ger oss inte mycket att bry oss om, och filmen anstränger sig inte för att de ska bli intressanta heller. Det här hade kunnat vara en film om historieberättande, om olika perspektiv och falska framträdanden, om den mänskliga konflikten mellan gott, ont, makt och ädelmod, en diabolisk film med nästan övernaturliga inslag, eller åtminstone en schysst thriller med motiverade karaktärer och en story som hela tiden skruvar åt spänningen genom att lägga till och dra ifrån enligt Hitchcocks gamla formulär.

Men nej. Manuset är en studie i hur man fejkar en story – bokstavligt talat – och det är kanske därför dialogerna bara är meningslöst, klichéartat rabbel och ingenting egentligen händer i filmen.

Mest berömd är naturligtvis filmen för sitt twist-slut. Det är väldigt långsökt och orealistiskt, har ingenting att göra med något som pågått fram till den punkten, och det påverkar inte berättelsen på endera sättet eftersom inget har ändå hänt. Om slutet hade förändrat något väsentligt, och samtidigt haft en poäng som man kunnat ana redan från början, så hade det varit fint, men nu är det bara helt meningslös avrundning på ett dåligt trick; ungefär som att dra en duk från ett bord utan att något faktiskt står på duken. Vilken grej.

Paketet är snyggt, det kan inte förnekas. Det är en tom burk men den är grann. Att faktiskt se filmen från början till slut är dock en upplevelse som bara blir mer frustrerande när man vet slutet. Slutet är det enda som gör att man kommer ihåg filmen, det enda som gör filmen minnesvärd. Hade slutet varit ett annat så skulle De misstänkta har försvunnit i anonymitet för längesedan och det hade betraktats som den generiska dussinthriller det är. Nu är slutet där som för att säga: Ta det lugnt, det är inte bara något du får för dig – det här är faktiskt helt meningslöst. Och, just like that, är filmen försvunnen. Synd att den inte var där till att börja med.

FREDRIK FYHR

*

DE MISSTÄNKTA

Originaltitel, land: The Usual Suspects, USA/Tyskland.
Urpremiär: 25 januari 1995 (Sundance).
Svensk premiär: 3 november 1995 (Stockholm, Göteborg, Malmö), juni 1996 (VHS).
Speltid: 106 min. (1.46)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Super 35)/35 mm/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Gabriel Byrne, Stephen Baldwin, Benicio Del Toro, Kevin Pollak, Kevin Spacey, Chazz Palminteri, Pete Postlethwaite, Suzy Amis, Giancarlo Esposito, Dan Hedaya, Paul Bartel, Carl Bressler, Phillipe Simon, Jack Shearer, Christine Estabrook, Clark Gregg, Morgan Hunter, Ken Daly.
Regi: Bryan Singer.
Manus: Christopher McQuarrie.
Producent: Michael McDonnell, Bryan Singer.
Foto: Newton Thomas Sigel.
Klippning: John Ottman.
Musik: John Ottman.
Scenografi: Howard Cummings.
Kostym: Louise Mingenbach.
Produktionsbolag: PolyGram Filmed Entertainment, Spelling Films International, Blue Parrot, Bad Hat Harry Productions, Rosco Film GmbH.
Svensk distributör: SF (35 mm, 1995), SF (VHS, 1996), Paramount Home Entertainment Sweden (DVD, 2006 et al).