Odödliga

Regi: Andreas Öhman

De rotlösa ynglingarna Isak och Em träffas en romantisk Stockholmsnatt; när dagen gryr ger de sig ut på motorvägen och saker eskalerar i förutbestämd dramatik.

Om inte Odödliga är en bra film så är den åtminstone sympatisk. Det är en lågbudgetproduktion som kommer från hjärtat på teamleadern Andreas Öhman – en film gjord på luffen, ute i fältet liksom, en film som är skapad för att man velat skapa den, come what may, kontra en produktion som förväntas tjäna pengar (som Öhmans tidigare I rymden finns inga känslor).

Man kan också anklaga den för att vara slarvig, oförsiktig, ologisk, ofärdig, fuskig, halvfult fotad, narrativt lösryckt, halvdant skriven; ja, praktiskt hela filmen går på skakiga ben och fastän det viskats om att filmen ska vara någon slags ”frisk fläkt” med en ”egen stil” så är den egentligen extremt klyschig och konventionell; det finns inte en sekund i Odödliga som inte är konventioner för konventionernas skull.

Ändå har den något. Något lever här. Det är en film som andas. Den säger åtminstone: Här är jag! Den är lika djärvt självsäker som amatörmässig – och det är väl det som också gör att den blir märkligt tilltalande. Ni får tillåta mig ett litet sidospår, för medan jag såg filmen började jag formulera kritik för mig själv som insåg att jag själv fått höra när jag var yngre. Mer specifikt kring de sista åren av 00-talet. Jag var en mycket självsäker författaraspirant som knåpade ihop ett gäng noveller i en samling som knappt höll ihop med lim. Skickade till bokförlaget med stort B. Fick tillbaka en refusering med kommentar från lektör: Jag hade geisten och förmågan, och här och var lyckades jag, men mina försök var i allmänhet breda och trevande, och jag staplade ”klichéartade scenarion med den anonyma, manliga berättaren som stiftar bekantskap med mystisk ung kvinna” och mina formuleringar var ”brådmogna och generella, som om berättaren egentligen inte äger tillgång till idéerna”.

Jag föreställer mig att personen som skrev det där hade läst en hel del sådana manus. Jag vet att jag själv sett en hel del sådana filmer vid det här laget, och jag ser tillbaka på mina tidiga försök som delar av en oundviklig process. Och jag tänker: Borde man ha blivit filmregissör istället? Ingen lektör har ju satt käppar i hjulet för Öhman, vars Odödliga är just en sådan bred, brådmogen, pretentiös och ospecifik berättelse som jag (och många, många andra) genom tiderna klämt ut oss för att vi så gärna velat berätta något, gärna något grandiost och unikt och samtidigt här och nu, så fort som möjligt.

Resultaten blir dimmiga. Odödliga börjar som en hyggligt konventionell svensk ungdomsfilm där den oansenliga ynglingen Isak (anonym protagonist, check) sommarjobbar på Gröna Lund (check), har one night stands som lämnar honom likgiltig (check), har en frånskild mamma (check) och en pappa som gör så gott han kan fastän han är Torkel Petersson (check).

En av dessa ljuva sommarnätter i Stockholm träffar han Em som är rotlös och vildsint (den galna men oemotståndliga kvinnan, check), kommer från överklassen (check), med föräldrar som är konventionella och oförstående (check); hon är emotionellt instabil och vet inte vem hon är (check) men har en älskad lillasyster (check) och en hemlig plan som går ut på att skaffa en särskild gåva åt henne, en McGuffin med speciell, symbolisk innebörd (check).

Vad gör de efter sin magiska natt tillsammans? Jo de går igenom en ny checklist: Den ungdomliga roadmovien. De snor Ems föräldrars bil (check) och ger sig ut på vägarna (check), på väg upp mot Norrbotten (…. okej, det är alltid något). Formulan dikterar att det därefter ska gå dåligt för Em och Isak, och att de rentav ska börja begå brott. Det finns egentligen ingenting alls som föreslår att de skulle göra det, de har ingen orsak till att bli galna och de saknar helt kriminella förtecken, men de är dömda av manuset att följa filmklyschor. Det är lite lättare att förstå Em, för hon verkar ha sett för många filmer medan Isak sett för få. Ett bra exempel är när Em kastar iväg hans mobil medan de kör – Han freakar ut och ba ”du är ju inte riktigt klok vad håller du på med?!” istället för att säga något i stil med ”Det här är ingen film, din idiot!”

Men det är ju en film och det filmiska är såväl poängen, problemet och charmen med filmen. Det slaviska förhållningssättet till klyschor och konventioner gör så att Em och Isak aldrig blir begripliga karaktärer. De är bara söta ansikten för oss att titta på; deras repliker är kylskåpspoesi som ska kittla oss. Det går som det går för dem ”därför att”. De är kära i varandra för att det ”bara är så”, magiskt liksom. Inget djup, inga psykologiska motivationer annat än de mest uppenbara; storyn kör över sina luckor som väggropar, hela filmen avverkas som ett enda långt montage. Publiken är aldrig fri att ha en egen tanke om det vi ser: Oavbrutet får vi små sekvenser med ”mysiga” poplåtar som förklarar vad vi ska känna. Odödliga är på många sätt inte en film så mycket som det är en representation av hur en film brukar se ut.

Men all denna stil, över all tänkbar substans, är också vad filmen livnär sig på. Det gäller inte som regel, men ibland kan en film bli en emotionell upplevelse bara för att den tjatar. Film är en konstform av intryck, den känns i första taget, och den ”tänker” filosofiskt (för att citera Deleuze) – och Odödliga lever på sin gymnasiepoetiska energi. Den tvekar inte. Den kör på. Det är tingel tangel för hela slanten. Det är inte direkt så att filmen är visuellt begåvad (fotot består av många osköna närbilder på ”filma en kul grej med mobilen och lägga upp på Facebook”-nivå) men solnedgångar är fina, åkrar är fina, de stunder vi vilar i inramningar eller de simplaste bildkompositioner har filmen feeling; en konstig energi, en känsla av flyktighet, som om det varit så kul att göra filmen att upplevelsen tränger sig genom bilderna som digitalt fångad nostalgi.

En annan central anledning till att filmen fungerar är skådespeleriet som är naturligt och stabilt utan överspel eller krusiduller. Båda huvudrollsinnehavarna Filip Berg och Madeleine Martin får med enkla medel visa upp talang och skådespelarmässig intuition där de tidigare ofta drunknat som biroller i uppblåsta (eller bara helt talanglösa) produktioner, och de hittar alltid sätt att demonstrera hur en scen kan spelas på ett bra sätt, även om scenerna sammantaget inte riktigt bildar en ordentlig film (men det är inte deras fel).

Så det är en frustrerande film, sin egen värsta fiende. Den lider av en alarmerande brist på originella och personliga idéer, men den är gjord med värme och glädje. Storyn håller inte, men filmen i sig har känsla. Jag tyckte om den mer än jag tycker den är bra. Ska du bara se en film i år så kan jag inte rekommendera den, men om du är helt immun mot poplåtar och klyschor så kanske. Allt i den är på låtsas, och det är alltid helt uppenbart att det är på låtsas… men det är ett ganska vackert låtsas.

FREDRIK FYHR

*

ODÖDLIGA

Originaltitel, land: Odödliga, Sverige.
Urpremiär (svensk): 14 augusti 2015 (Way Out West), 21 augusti 2015.
Speltid: 106 min. (1.46)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Canon 1DC DSLR 4K)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Madeleine Martin, Filip Berg, Torkel Petersson, Fanny Ketter, Mats Qviström, Hedda Stiernstedt, Sara Askelöf, Mathilda von Essen.
Regi: Andreas Öhman.
Manus: Andreas Öhman.
Producent: Johannes Hobohm, Bonnie Skoog, Andreas Öhman.
Foto: Niklas Johansson.
Klippning: Robin Jonsson, Andreas Öhman.
Musik: David Engallau, Love Martinsen.
Scenografi: Julia Andersén
Kostym: Anna Olofsson
Produktionsbolag: Filmlance International AB, Naive.
Svensk distributör: SF.