Regi: Chris Columbus
Utomjordingar attackerar i form av TV-spelsfigurer – Varför? Därför! – och en gammal Pac Man-lirare måste rädda världen.
Om du tror att en film om utomjordingar som attackerar jorden i form av TV-spelsfigurer kommer att fungera även med Adam Sandler som huvudroll och producent så är du väldigt optimistisk. Han också, för den delen. Sandler har nu nått en punkt i sin karriär då till och med hans fans tröttnat på hans filmer och hans väg kantas alltmer av floppar. Det som finns kvar då är gnäll – alla som är framgångsrika och intelligenta, alla som ifrågasätter honom, och i synnerhet alla som inte vill ha sex med honom är nu ”snobbar”.
Michelle Monaghan heter kvinnan vars otacksamma uppgift det är att finna Adam Sandler charmig i den här filmen. Monaghan spelade fru till Tom Cruise i två Mission: Impossible-filmer men hon måste ha gjort någon något ont för nu är hon med Sandler i Pixels. Innan världsrymden anfaller – eller vad det nu är som händer i filmen (ärligt talat är det ganska svårt att förstå) – så installerar han TV-spelskonsoler på hennes TV; hon är dumpad av en man, gråter i en garderob, och när han försöker kyssa henne uppstår en konversation som mynnar ut i att han tycker att hon är en snobb. Det blir ett stående skämt. Hennes nya smeknamn blir ”Snobby”.
Passiv-aggressiv much? Ärligt talat, Sandler. Du må tycka att du är en folkets man men ingen har fört någon bakom ljuset här. Dina filmer är inte bra. Ingen tycker det längre. När fler och fler hoppar av skutan är det inte läge att vara bitter. Jag är inte mycket för att döma en film på grund av skådespelarnas karriärer, men Sandler gör det svårt för mig – jag såg en av hans senaste filmer, Blended, men den var så dålig att jag aldrig orkade skriva en recension på den.
Också Pixels är en oändligt lat och oförlåtligt hjärndöd film. Vad sägs om den här intrigen: Will, Sandlers karaktär, var TV-spelskung när han var barn. Hans bästa barndomskompis var halvmobbad och loosig, men växte upp och blev USA:s president (trots att han bara är en Joe som inte ens kan läsa så bra, det är ett skämt i filmen, och därmed inte kan ha klarat sina första gymnasieprov). De känner varandra fortfarande och är bara två vanliga bros. Närhelst Will känner för det kan han knalla över till Vita Huset och ba hey whazup dawg?
Okej, så filmen utspelar sig i en parallell dimension där verklighetens regler inte längre är applicerbara.
Nu attackerar utomjordingar. De kommer i form av TV-spelskaraktärer. Pac Man, till exempel, kommer för att äta upp gatorna. M-hm. Hur fungerar det, frågar du nu. Jag vet inte. Varför sker det? Öhm… jo, utomjordingarna har misstagit ”videoströmmar av klassiska arkadspel” och nu förklarar de krig mot mänskligheten. De attackerar i olika sekvenser, liksom ”banor”… för… öh de är TV-spelskaraktärer? Men, vänta, de var ju utomjordingar? Utomjordingar som blir TV-spelskaraktärer genom att uppfatta en ”videoström” – och de attackerar jorden på samma sätt som människor spelar TV-spel…. såklart!
Men, vänta, jag vet Sandler, jag är en snobb, right? Det är ju så sjukt fiffig story, det här, för eftersom Wills kompis osannolikt nog är USA:s president så behöver ju filmen ingen konflikt. Det är ju nu helt ”logiskt” att Will, som gammal TV-spelsveteran ska besegra världen genom att på något sätt fysiskt kriga mot figurerna. Kalla på militären? Pah! Allt vi behöver är Adam Sandler och hans barndomskompisar – förutom Kevin James, som presidenten, får vi Josh ”Olaf i Frost” Gad och Peter Dinklage; de ska klara biffen förstås. Och som belöning en lydig, före detta autonom, kvinna som ler och pussar sitt nerköp till nya pojkvän.
Naturligtvis hade Pixels kunnat bli en kul och bra film, om den hade haft någon som salig Ivan Reitman vid skrivbordet och någon som Joe Dante bakom registolen. Om den verkligen försökte korsa Independence Day (1996) och Mars Attacks (1997) med Gremlins och Ghostbusters (1984). Den är regisserad av habile Chris Columbus; inte ett lysande val, men ett hyggligt rimligt (han regisserade ju ändå första Ensam hemma, de två första Harry Potter-filmerna och skrev manus till The Goonies och just Gremlins).
Columbus verkar dock vara helt frånvarande från den här filmen; det känns som en Alan Smithee-film (aliaset regissörer brukar använda när de inte vill förknippas med en film de gjort). Sandler är i fokus i varje scen, ibland verkar han full, och scenerna går bara ut på att han ska säga sina repliker (det ser bara ut att ha varit en tagning per replik) och det blir aldrig kul, spännande eller ens överskådligt eftersom manuset fuskar med logiken i varenda hörn och ser till så att allt bara ska kunna fungera så enkelt som möjligt – vilket gör filmen till en konfliktlös och vidöppen ström av obegripliga händelser.
Mest av allt verkar man här ha velat göra en film om vuxna människor som åker in i ett TV-spel och slåss mot figurerna inuti TV-spelet – ungefär som en 80-talspastischig komedi-version av Tron (1982). Den filmen har ingen inblandad haft talang nog att göra, så istället har man lagt på en ohållbar form där utomjordingar attackerar för att göra det så generiskt att ingen kan klaga, eftersom inget finns där.
Alla filmer behöver någon slags egen logik, men i Pixels görs inte ett endaste sketet försök till att göra storyn till del av något som liknar någon slags verklighet – det enda filmen består av är Adam Sandler som Adam Sandler brukar vara, fast nu omringad av specialeffekter. Han låtsas inte ens vara engagerad av berättelsen och manuset innehåller ingenting som föreslår att någon tagit något på något som helst allvar.
Så, nej, Adam Sandler, du ber om det: Vi är inte snobbar, du är bara kass. Det enda som är bra i Pixels är de färgsprakande specialeffekterna, som hånar publiken genom att påminna om att den här filmen hade kunnat vara bra i en parallell dimension. Den här filmen är inte intresserad av att vi ska förstå något som händer i den. Den är inte intresserad av vårt deltagande. Den är bara intresserad av döda hjärnor som har pengar att ge. Det är en film som förtjänar att förstöra de inblandades karriärer.
FREDRIK FYHR
*
PIXELS
Originaltitel, land: Pixels, USA/Kina/Kanada.
Urpremiär: 16 juli 2015 (Sydkorea).
Svensk premiär: 12 augusti 2015.
Speltid: 106 min. (1.46)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 2K (Hawk Scope)/D-Cinema (äv 3D)/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Adam Sandler, Kevin James, Michelle Monaghan, Peter Dinklage, Josh Gad, Matt Lintz, Brian Cox, Sean Bean, Jane Krakowski, Dan Aykroyd, Affion Crockett, Lainie Kazan, Ashley benson, Denis Akiyama, Tom McCarthy, Tim Herlihy, Jckie Sandler.
Regi: Chris Columbus.
Manus: Tim Herlihy, Timothy Dowling.
Producent: Michael Barnathan, Chris Columbus, Allen Covert, Mark Radcliffe, Adam Sandler.
Foto: Amir Mokri.
Klippning: Peck Prior, Hughes Winborne.
Musik: Henry Jackman.
Scenografi: Peter Wenham.
Kostym: Christine Wada.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, 1492 Pictures, Happy Madison Productions.
Svensk distributör: UIP/Sony.